Morgan Johansson - Frihet och Jämlikhet

Ett grymt svek mot barnhemsbarnen

2011-09-10T05:02:00.000-07:00

Idag meddelade statsrådet Maria Larsson (KD) att de som vanvårdades på svenska barnhem och fosterhem under efterkrigstiden inte kommer att få någon ersättning, trots att regeringens egen utredning föreslagit det.

Det är djupt stötande, och ett grymt svek mot människor som många gånger fått ett mycket svårt liv på grund av missförhållanden i barndomen.

Jag var minister i den socialdemokratiska regeringen med ansvar för socialtjänstfrågorna när denna fråga kom upp i november 2005. Då sändes Thomas Kangers reportage "Stulen Barndom" i SVT, och jag hade fått se inslaget i förväg. I programmet aviserade jag att vi nu också i Sverige måste gå igenom missförhållandena i den sociala barn- och ungdomsvården under efterkrigstiden, och jag uteslöt inte att det kunde bli tal om skadestånd.

Under veckorna som följde vällde hundratals brev in till mig på departementet, från idag vuxna och äldre människor som vittnade om vad de varit med om i barndomen. Jag fick då vidden av frågan än mer klar för mig. Jag svarade på vartenda brev, så gott jag kunde.

Bland annat hörde Bengt Sändh av sig, vars bror Kent Sändh medverkat i programmet. Han sände mig sin bok "Barnhemsungar", som handlar om hans och Kents barndom, och som blev en gripande läsupplevelse. Kent hade tagit livet av sig tre veckor efter att han intervjuats i programmet, men före att det sänts, och hans öde kändes obegripligt grymt.

I breven till Bengt, och till alla andra som hört av sig till departementet, så försökte jag säga att detta inte skulle glömmas eller sopas under mattan. Tvärtom: nu måste de som vill berätta om vad de varit med om bli lyssnade till och deras erfarenheter dokumenteras.

Och samhällets linje måste vara klar: det var inte ditt fel att du råkade ut för detta! När samhället omhändertar ett barn från sina föräldrar, så måste dessa barn få en trygg och harmonisk uppväxt. Det är faktiskt samhällets skyldighet!

Om man inte klarar av det, utan placerar barn i fosterhem där de behandlas som extradrängar eller -pigor, eller på institutioner där det råder pennalism och förekommer övergrepp - ja, då har samhället brustit i sin tillsyn. Och då måste dessa barn få upprättelse, även om övergreppen kanske skedde för 50 år sedan.

Jag tillsatte därför omgående en särskild utredare, Göran Johansson, för att göra en preliminär bedömning av hur man borde göra. Han rapporterade till mig redan på våren 2006, med ett förslag på hur man skulle gå vidare. Vi skulle ge alla möjlighet att berätta om vad de varit med om, intervjuerna skulle genomföras på ett professionellt sätt eftersom det är många svåra minnen som kommer upp igen, och det skulle dokumenteras.

På det sättet skulle man också få kunskap om vilken typ av övergrepp det rört sig om, och hur många som skulle kunna bli aktuella för skadestånd. En sådan process hade man haft i Norge, och jag ville följa den upptrampade stigen. Göran Johansson fick i uppdrag att fortsätta arbeta med den inriktningen.

När jag lämnade socialdepartementet i oktober 2006, övertog Maria Larsson frågan. Länge trodde jag att hon också såg på frågan på samma sätt som jag, men när det gått några år började jag bli otålig. Frågan förhalades hela tiden, år efter år, och man tycktes aldrig kunna komma till beslut om hur en upprättelse skulle ske.

Men när Kerstin Wigzell, regeringens egen utredare, i våras föreslog att de drabbade skulle få en ersättning på 250 000, en offentlig ursäkt och en särskild ceremoni - ja, då blev jag glad över att man äntligen kommit till avslut.

Men så kommer då beskedet att det inte blir någon ersättning.

Jag förstår inte hur regeringen tänkt. Man måste ju förstå att ersättningen har uppfattats som ett löfte, som ett erkännande av att samhället gjorde fel mot dessa människor. När nu löftet sviks, så väcker det en oerhörd bitterhet. Människor som upplever att de blivit svikna av samhället hela livet, blir nu svikna igen.

Jag skulle inte vilja vara i Maria Larssons kläder när hon nu ska hålla i en särskild upprättelseceremoni och be om ursäkt. Risken är att hon blir ganska ensam.

(DN, SvD, AB, Expressen, Dagen)

Per T Ohlsson kidnappar Karleby

2011-02-21T12:48:00.000-08:00

Den socialdemokratiska kriskommissionens rapport, som presenterades i förra veckan, har i huvudsak mottagits väl i arbetarrörelsen, samtidigt som den dömts ut av borgerliga ledarskribenter.

Gott så, det vore värre om det var tvärtom.

Borgerliga kommentatorer tycks besvikna över att vi i kriskommissionen inte vill backa ner i en borgerlig dagordning. Vi hävdar istället att socialdemokratin, för att åter bli framgångsrik, måste skapa sin egen bild av de moderna samhällsproblemen och komma med egna trovärdiga lösningar på dem.

Det vi ser omkring oss av borgerlig problemlösning är ju inget att imponeras av: 400 000 arbetslösa på toppen av en högkonjunktur, skriande och tillväxthämmande bostadsbrist, söndertrasad arbetslöshetsförsäkring, sjunkande pensioner, en inhuman sjukförsäkring, ett järnvägssystem som avreglerats sönder och samman och ett arbetsliv där löntagarna tvingas acceptera allt sämre anställningsvillkor. Varför skulle vi vilja ta efter det?

Ta t ex Per T Ohlsson i söndagens Sydsvenskan. Till att börja med så felciterar han mig. Jag har aldrig använt uttrycket "back to basics". Jag håller mig nämligen i allmänhet till Gunnar Strängs råd: "Varför använda utländska uttryck, när det finns adekvat svensk vokabulär?" Det jag sa på presskonferensen, och som Ohlsson tolkat fritt, var att kriskommissionens rapport inte innebär att socialdemokratin ger sig ut på äventyrligheter. Tvärtom, det är en rapport där socialdemokratin hittar hem.

Ett av Ohlssons stående teman i sina krönikor har en längre tid varit att försöka förklara för en säkert tämligen ointresserad läsekrets att alla socialdemokrater före 1970 egentligen var något slags folkpartister. Denna egenartade slutsats har han dragit när han dykt ner i den socialdemokratiska idédebatten, och som stöd för sin tes redovisar han ofta lösryckta citat av olika socialdemokratiska tänkare.

Den här gången är det Nils Karlebys klassiska bok "Socialismen inför verkligheten" från 1920-talet som drabbas av Per T Ohlssons tolkningsförsök. Den används för att bemöta kriskommissionens slutsatser, vilket i sig är originellt grepp. Vem kunde veta att Karleby redan 1926 hade svar på hur socialdemokratin skulle förhålla sig till den moderna finanskapitalismen nästan 100 år senare?

Det kunde han förstås inte. Ohlsson missförstår, förmodligen avsiktligt, både Karleby och kriskommissionen. Karleby verkade i en tid när kommunisterna nyligen fått lämna den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och han varnade socialdemokratin för att slå in på den planekonomiska väg som man precis hade börjat att pröva i Sovjetunionen.

Det gjorde ju heller aldrig socialdemokratin. Istället valde partiet en funktionssocialistisk väg, som innebar att man inte gick på ägandet i sig, men väl ägandets funktioner. På arbetsmarknaden så fick t ex den som ägde produktionsmedlen acceptera att inte få full bestämmanderätt över de löntagare som man hade anställda. Löntagare hade också rättigheter, t ex rätt till en bra arbetsmiljö, anställningstrygghet och medinflytande, och dessa rättigheter kunde hävdas antingen via lag eller avtal.

När det gällde vissa samhällsnyttiga tjänster, som t ex sjukvård och utbildning, så undandrogs dessa marknadsekonomin fullständigt. De kom att betraktas som sociala rättigheter, som skulle tillkomma alla efter behov och finansieras gemensamt över skattsedeln. Det var grundbulten i den välfärdsstat som socialdemokratin sedan skapade efter kriget.

Det kriskommissionen nu gör är faktiskt att fortsätta att hävda denna strategi, mot dem som argumenterar för att löntagarna nu måste acceptera sämre arbetsvillkor, eller mot dem som hävdar att sjukvård och utbildning i större utsträckning ska betalas individuellt, ur egen plånbok.

Vi pläderar inte för något nytt ekonomiskt system, men vi tillåter oss att diskutera både marknadsekonomins och globaliseringens effekter. Och när det gäller budgetreglerna, så säger vi inte mer än vad regeringens eget finanspolitiska råd gjorde häromåret.

När man tänker efter, så är det kanske det som stör de borgerliga kommentatorerna mest: att vi problematiserar deras dogmer - t ex att mer marknad alltid är rätt. Socialdemokratin har genom åren oftast förstått marknadsekonomin fördelar - men också sett dess nackdelar. Vi har aldrig velat avskaffa marknadsekonomin, men vi har heller aldrig haft ett okritiskt förhållningssätt till den.

Det skiljer oss från liberalerna. Vi förstår t ex att marknaden aldrig kommer att förse människor med sjukvård eller utbildning på lika villkor och efter behov, och att den aldrig kommer att klara bostadsfrågan eller infrastrukturen. För att lösa sådana frågor krävs skattefinansiering, helt eller delvis, och politiska beslut.

I brist på stora folkpartistiska tänkare i historien att hänvisa till, så tar då Per T Ohlsson till Nils Karleby för att bemöta denna tämligen självklara insikt. Inte särskilt intellektuellt, vill jag påstå, och jag tror att om Karleby levt så skulle han ha rynkat på näsan åt Ohlssons kidnappningsförsök.

SDS,

Terrorhotet är verkligt, också i Norden

2010-12-29T14:35:00.000-08:00

Svenska och danska säkerhetspolisen verkar ha gjort ett bra jobb för att förhindra ett allvarligt terrordåd mot danska Jyllands-Posten. Uppenbarligen så har man kunnat följa männens aktiviteter under lång tid, men väntat med att ingripa förrän de var beredda på att sätta sin planer i verket. Det var förmodligen för att få ett så bra bevisläge som möjligt och för att kunna ringa in så många gärningsmän som möjligt.

Det framstår som ett utmärkt stycke polisarbete.

Höstens händelser har påmint oss om att terrorhotet är verkligt, också i Norden. Först Säpos höjda terrorvarning i början av hösten, sedan självmordsbombaren i Stockholms julhandel, så Säpo-rapporten om våldsbejakande islamism för några veckor sedan - och nu avvärjandet av en planerad massaker, riktad mot de anställda på en av Nordens största tidningar.

Självklart så kan terrorism inte bara bekämpas med polisarbete. Orsakerna till att människor söker sig till religiös våldsam extremism är förvisso många, men till stor del tror jag det handlar om växande sociala klyftor, där allt fler trycks ner och marginaliseras. Terrorismens orsaker angrips bäst med en politik som minskar arbetslösheten och skillnaderna mellan fattiga och rika. I dessa avseenden går nu hela västvärlden dessvärre i fel riktning. Det kan leda till ännu mer ökade motsättningar.

Men även om vi förstår att det behövs en annan ekonomisk politik och en annan välfärdspolitik för att på sikt minska motsättningarna, så måste vi också förstå att det behövs bra förutsättningar för rättsväsendets arbete mot den här typen av kriminalitet. I det här fallet så understryks än en gång vikten av Säpos underrättelsearbete. Information om framväxande terrornätverk är livsviktigt för att polisen ska kunna hålla dessa grupper under uppsikt.

För drygt ett år så sedan tog den borgerliga regeringen bort Säpos möjligheter att få beställa information från FRA:s spaning. Det försvårade Säpos arbete, och det framstår nu som ett ännu större misstag än vad det gjorde då. Som jag sa i Riksdagen för några veckor sedan, så finns det ingen anledning att i detta allvarliga läge och av konstruerade integritetsskäl hålla Säpo avskuret från viktig underrättelseinformation.

Det hoppas jag att regeringen nu inser, så att vi kan få ett förslag till Riksdagen som återger Säpo de möjligheter man hade före 1 december 2009.

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen,

FRA och Säpo

2010-12-16T06:43:00.000-08:00

Min uppmaning i tisdags till regeringen om att lägga fram ett förslag som möjliggör för Säpo att återigen kunna beställa underrättelsematerial från FRA väckte en del uppståndelse, och inte så få missförstånd.

Säpo hade möjlighet att inhämta FRA-underrättelser fram till 1 december 2009. Då tog den borgerliga regeringen bort denna möjlighet, för att blidka kritikerna i sina egna led när det gällde FRA-lagen. Vi var starkt kritiska redan då mot det, eftersom vi förstod att det skulle hämma Säpos möjligheter att följa framväxten av olika terrornätverk i utlandet. I den riksdagsmotion som lämnades på våren 2009, och som s, v och mp stod bakom, togs detta upp som ett problem med den nya lagen.

Det rör sig alltså inte om en socialdemokratisk omsvängning. Ändå tolkades det så, och jag har sett en del upprörda inlägg, bl a om hur detta förhåller sig till kongressbeslutet. Men kongressen sa aldrig att socialdemokratin skulle vara emot signalspaning, även om del gärna vill läsa det på det sättet.

Att säga nej till signalspaning är inte en ansvarsfull hållning. För mig handlar frågan ytterst om Sveriges alliansfrihet. Om vi inte i Sverige själva har möjlighet att inhämta underrättelsematerial från utlandet, där FRA:s spaning är en viktig del, då kommer vi att tvingas att gå till Nato-länderna för att få veta vad som händer i vår omvärld. Därför måste vi ha egen signalspaning, men den måste regleras med högt ställda krav på integritetsskydd.

Kongressen har inte sagt att FRA-lagen skulle rivas upp utan att ersättas av något annat, tvärtom. Innebörden i kongressbeslutet var att den nuvarande lagen skulle ersättas av en annan lag som reglerade FRA:s spaning. Om de rödgröna vunnit valet, så hade vi tillsatt en parlamentarisk utredning för att söka breda lösningar kring en sådan ny lag.

Nu vann vi inte valet, och vi har istället en Riksdag där Sverigedemokraterna är vågmästare. När nu nya frågor som rör rikets säkerhet ska behandlas av Riksdagen, så är det klokaste vi kan göra att försöka hitta blocköverskridande lösningar. Det var det jag signalerade till regeringen i tisdags: vi socialdemokrater kommer att vara konstruktiva om regeringen vill förhandla med oss i dessa frågor.

Jag vill helt enkelt inte att Sverigedemokraterna ska vara vågmästare i frågor som rör rikets säkerhet.

Till sist: efter s-gruppmötet i tisdags spreds den felaktiga uppgiften om att en majoritet på riksdagsgruppen gått emot min linje. Jag kommenterar normalt aldrig interna diskussioner, men den här gången blev jag tvungen att göra det. Det var en handfull s-ledamöter som inte gillade idén om att Säpo skulle få tillgång till FRA-material. Den åsikten kan man ha respekt för, men det är inte och har heller aldrig varit partiets linje. Och en handfull ledamöter gör sannerligen ingen majoritet i en grupp som består av 112 ledamöter.

Gruppledaren Sven-Erik Österberg kommenterade under onsdagen denna fråga på ett rättvisande sätt, och det finns nu också en formell kommentar utlagd på partiets hemsida.

(Socialdemokraterna, Folkbladet, Smålandsposten, Västerbottens Folkblad, Expressen, Norrköpings Tidningar)

Solidaritet mot egoism

2010-08-24T14:49:00.000-07:00

Igår skrev jag i Aftonbladet om att de borgerliga inte ens brytt sig om att ta reda på hur många som är hemlösa, trots att antalet med stor sannolikhet ökat kraftigt under perioden. Vi har ju fått en mycket stor bostadsbrist, samtidigt som arbetslösheten ökat och socialbidragstagandet skjutit i höjden.

Artikeln är en uppföljning på den ordväxling som jag hade med statsrådet Maria Larsson (KD) i riksdagen i våras, och som jag skrev om på bloggen 17 juni.

Jag hoppas att mitt inlägg kan göra att vi får in de sociala frågorna på dagordningen inför valet. Valrörelsen har hittills nästan bara handlat om plånboksfrågor - vem tjänar mest på vilken politik? Men det vi måste diskutera är vilket samhälle vi vill leva i - ett där den starke tar för sig, medan den svage får ta skeden i vacker hand, eller ett där vi försöker ta hand om varandra i en anda av solidaritet.

Europa stärker skyddet för journalisternas källor

2010-08-14T07:59:00.000-07:00

Idag skriver jag på DN Debatt om min rapport till Europarådet om starkare skydd för journalisternas källor. Rapporten ska behandlas på vårt möte i Strasbourg i början av oktober, och jag föreslår bl a att alla 47 medlemsländer ska anta lagar som skyddar journalisters källor. Det behövs för att man ska kunna komma till rätta med maktmissbruk och korruption.

Min rapport är en del av Europarådets granskning av pressfriheten i Europa. Jag fick uppdraget förra året av Europarådets utbildnings- och medieutskott, som jag sitter i. Projektet är ett initiativ av utskottets ordförande Denis Mcintosh, och han kommer själv med en bredare rapport till hösten om hur det egentligen står till med pressfriheten i Europa. Det behövs, bl a mot bakgrund av vad som händer i t ex Italien och Ryssland.

Min rapport kommer snart att läggas ut på min hemsida, så att man bl a kan läsa om fler av de 19 fall av kränkningar av Europakonventionen som jag hänvisar till i artikeln.

Maria Larsson(kd) ljög om hemlösheten i Riksdagen idag

2010-06-17T07:04:00.000-07:00

Man skulle kunna tro att kristdemokrater skulle vara särskilt angelägna om att inte ljuga i en politisk debatt. Nionde budet, ni vet, man ska inte bära falsk vittnesbörd mot sin nästa.

Ändå gjorde folkhälsominister Maria Larsson det idag. Jag ställde en fråga till henne om hemlöshet i Sverige, och undrade varför den borgerliga regeringen inte gjort en ny kartläggning av hemlösheten. På min tid i regeringen uppdrog vi åt Socialstyrelsen att göra en sådan, och då bedömde man att ca 17 800 personer i Sverige var hemlösa. Nya kartläggningar skulle sedan göras vart femte år. D v s nästa gång 2010.

Men ingen sådan kartläggning har gjorts. Det beror naturligtvis på att regeringen för allt i världen inte vill att det ska bli svart på vitt vad rekordhög arbetslöshet, stor bostadsbrist, ökade klyftor, större andel fattiga och skenande socialbidrag har betytt för hemlösheten. Med mycket stor sannolikhet har den ökat kraftigt.

Det var när jag pressade henne på det, som hon började ljuga. Hon påstod då att den borgerliga regeringen var den första som ägnade sig åt frågan om vräkning av barnfamiljer, och att den socialdemokratiska regeringen inte ens visste hur många fall det rörde sig om.

Det är osant. Jag tillkallade redan 2004 en särskild utredare, Göran Johansson, för att lämna förslag om hur man kunde förebygga och motverka vräkning av barnfamiljer. Han lämnade sina förslag i oktober 2005, förslag som jag sedan till största delen lät genomföra. På utredningens första sida står det att man bedömde att antalet barn som berördes av vräkningar 2004 var ca 1 000.

Betänkandet, SOU 2005:88, finns här. Den ligger fortfarande kvar på regeringens egen hemsida.

Maria Larsson försökte alltså dölja sin egen passivitet när det gäller hemlöshetsfrågan, genom helt osanna påståenden om den förra s-regeringen. Det är att bära falskt vittnesbörd om sin nästa, det.

Häpnadsväckande maktfullkomlighet av de borgerliga

2010-05-25T04:49:00.000-07:00

De borgerliga i konstitutionsutskottet valde idag att köra över oppositionen när det gäller en ny kreditupplysningslag, trots att tunga remissinstanser pekat på att denna lag bryter mot Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. Justitiekanslern, Justitieombudsmannen, Tidningsutgivarna och Journalistförbundet anser att lagen inte kan antas utan en grundlagsändring. (Expressen, DN, GP)

Tidningsutgivarna och Journalistförbundet menar att den nya lagen försvårar journalisters arbete med att t ex granska ekonomiska och politiska makthavare.

Socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet motsatte sig lagförslaget. Det är uppseendeväckande att regeringen driver igenom en sådan lag några månader före valet, emot så tunga remissinstansers vilja, och emot oppositionens uppfattning. Med endast sju rösters övervikt i Riksdagen (av 349), vill man alltså trycka igenom en lag som försvårar journalistiskt arbete och som har tydliga grundlagsaspekter.

Så brukar vi inte göra med grundlagsfrågor i Sverige, tvärtom. Vi brukar eftersträva breda majoritet, något som de borgerliga nu av någon anledning väljer att strunta i.

Det är en uppvisning i häpnadsväckande maktfullkomlighet.

Den rödgröna sidan dominerar media just nu

2010-05-04T09:49:00.000-07:00

I drygt en veckas tid så har de rödgröna partierna dominerat media. (DN, SvD) Det är välkommet, eftersom det brukar vara tvärtom: tack vare de borgerligas övertag när det gäller dagstidningar, så är det deras budskap som brukar komma fram i störst utsträckning och bli vänligast skildrat.

Men den senaste veckan så har något hänt, och det har förstås att göra med det rödgröna budgetalternativet. Det var många som inte trodde att vi skulle kunna komma överens, men det gjorde vi. Ikväll har vi haft ett gemensamt gruppmöte med riksdagsgrupperna för s, v och mp i andrakammarsalen i riksdagen för att manifestera budgetuppgörelsen, och visa att vi är beredda att ta över. Mona Sahlin, Lars Ohly och Peter Eriksson talade.

Nu har vi tagit initiativet, och bollen går över till de borgerliga. Hur tänker ni klara jobbfrågan? Hur tänker ni klara klimatutmaningarna? Det duger inte med att tala om vad ni inte tänker göra... (SvD, SvD, DN)

Nu får nog de borgerliga skärpa sig lite, annars blir det ingen match alls.

Själv presenterade jag budgeten igår i Kristianstad, ihop med Gustav Fridolin (mp) och Marianne Berg (v). Vi fick bra genomslag (Radio Kristianstad, Norra Skåne, Kristianstadbladet), och det visar att intresset för det rödgröna alternativet är stort.

I helgen firade vi ju också Första Maj, och jag talade i Borås. Radion rapporterade att det var det högsta deltagandet på 15 år, och nog kände jag av att det var en mycket god stämning. Vi ska nog kunna ta tillbaka Borås också! (Radio Sjuhärad).

EMU är en del av problemet

2010-03-25T06:49:00.000-07:00

Det finns två sätt att förhålla sig till det faktum att de flesta EMU-länder nu bryter mot sina egna budgetregler i EMU-samarbetet. Det ena är att peka ut de länder som har de värsta problemen (Grekland, Italien, Portugal), och hetsa mot dem: hävda att de får skylla sig själva, kräva att de stänger sina sjukhus och skolor och avskedar tiotusentals människor för att klara budgetmålen. (DN, SvD)

Det är ett sätt att förhålla sig. Men då glömmer man att det ju inte är bara dessa länder som inte klarar kraven. Det gör inte Storbritannien och Tyskland heller, men ingen vågar peka finger åt dem.

Ett annat icke oväsentligt problem med resonemanget är att stängningar av skolor och sjukhus knappast löser det problem man vill lösa, d v s de ekonomiska obalanserna och den skenande massarbetslösheten.

Det andra, mer fruktbara, förhållningssättet är att ta ett steg tillbaka och fundera över om det kan vara så att om de flesta av en klubbs medlemmar inte klarar av att leva upp till klubbens regler, så är det kanske klubben som sådan som det är fel på.

EMU var och är ett politiskt projekt, avsett att öka integrationen i Europa. Det är inte de ekonomiska argumenten som fått länderna att gå med. En strikt ekonomisk analys skulle snarare ge vid handen att det bästa för dessa länder hade varit att ha kvar sina olika valutor, och sina olika penningpolitiska strategier, avpassade just för det enskilda landet.

Men med EMU-inträdet förhandlade de bort den handlingsfriheten. Det finns inte längre några penningpolitiska stötdämpare som kan underlätta strukturomvandling i en ekonomisk kris. När krisen kommer slår den med full kraft mot EMU-ländernas statsfinanser, och de kan inte parera den växande arbetslösheten genom att devalvera. Istället får de förlita sig på en central pennningpolitik, som inte är avpassad för respektive land.

Vi som var emot EMU-anslutning för Sveriges del påpekade detta om och om igen i EMU-debatten 2003. Nu får vi rätt. Exakt det som vi då varnade för, och som utmålades som skräckpropaganda, spelas nu upp inför våra ögon.

Förra året jublade EMU-förespråkarna över att man fått ett övertag i opinionen. Euron skulle vara en trygg hamn för Sverige på ett oroligt hav, sades det. Folkpartiet drog igång sin kampanj för att göra EMU-frågan till valfråga.

Nu visade sig EMU inte vara en trygg hamn. Snarare orkanens öga. Och med det så har opinionen svängt igen. Den senaste opinionsmätningen (Sifo, februari 2010) visar återigen ett övertag för nejsidan. 50 procent av svenskarna skulle rösta nej, 39 procent ja.

Som ATP-striden i Sverige för ett halvsekel sedan

2010-03-23T05:44:00.000-07:00

Den nu avgjorda striden om sjukvården i USA påminner inte så lite om den svenska ATP-striden för nästan exakt 50 år sedan. Då gällde det en reform som skulle tillförsäkra alla en grundläggande tjänstepension. Därigenom skulle också arbetare få en tryggad pension, något som bara högre tjänstemän var tillförsäkrade tidigare, genom avtal med arbetsgivarna. (DN, DN, SvD)

De borgerliga motsatte sig reformen furiöst. De ville inte se ett obligatoriskt system, utan ville att pensionssystemet skulle fortsätta att bygga på frivilliga avtal. De ville inte se pension som en rättighet, utan som något som var och en fick lösa och betala själv. Tonläget var mycket högt från den tidens borgerlighet. ATP var tvång och socialism, kunde det heta.

Detta var 1950-talets stora fråga i svensk politik, och ledde till både folkomröstning, upplösning av riksdagen och extraval. Insatserna var höga på båda sidor. Det visas t ex av hur de borgerliga behandlade Herbert Tingsten, som var chefredaktör för liberala DN. Efter att inledningsvis ha stött de borgerliga, tänkte han om och lät tidningen inta en ATP-positiv hållning. Det gjorde han inte ostraffat. Folkpartiledaren Bertil Ohlin klagade hos DN:s ägare Bonnier, och Tingsten avsattes från sin post.

Olof Palme kommenterade senare de borgerligas starka ATP-motstånd med att socialdemokratin i ATP-striden fick "möta de privilegierades socialistkampanjer när vanliga löntagare ville trygga sin ålderdom."

Det är samma typ av argument som nu går igen i den amerikanska debatten. Staten ska inte bry sig om hur folk löser sina sjukvårdsproblem, säger republikanerna. Det är den enskildes problem. Obamas sjukvårdsreform utmålas som tvång och socialism.

I åratal har man i retoriken försökt ställa de priviligierade, d v s de som har sjukförsäkring, mot de opriviligierade, d v s de som saknar försäkring. "Om också de fattiga ska ha sjukvård, så kommer din sjukvård att försämras" är det obehagliga budskap som de kolporterat, arm i arm med de försäkringsbolag som tjänar storkovan på nuvarande system.

Men nu har de fått vika sig, om än med mycket liten marginal. Röstsiffrorna 219-212 visar hur nära det var att också Obama förlorade den här frågan, som så många presidenter gjort före honom.

Hur det gick i ATP-striden? 1959 vann det socialdemokratiska förslaget med röstsiffrorna 115-114, efter att en folkpartist fått samvetskval och lagt ner sin röst.

Landsbygdens villkor fortsätter att vara en ickefråga för Maud Olofsson (C)

2010-02-04T03:26:00.000-08:00

Det tycks inte finnas någon hejd på Maud Olofssons (C) bekymmer. Centerriksdagsledamöter som inte vill finna sig att partiet har gjort 180 grader i kärnkraftsfrågan, anklagelserna om lögn i samband med att hela Vattenfall pantsattes i Tyskland, urusla opinionssiffror. Och så nu ovanpå alltihop: Riksgälden blandar sig i Saabaffären, som Maud Olofsson redan deklarerat vara fixad och färdig, och som hon dessutom försökt att ta åt sig äran av. (SvD, DN)

Nu tror jag ju inte att riksgäldens chef, förre moderatledaren Bo Lundgren, skulle våga underkänna affären. Men hans agerande är svårbegripligt. Uppenbarligen har han först gett klartecken till regeringen, som ju gick ut med att allt var klappat och klart för affären. Men sedan har visst Lundgren ångrat sig, och ska göra en ny utredning av Spykers förmåga att driva Saab.

Så nu ska de redan plågade Saabanställda hållas på halster ytterligare en tid. Säga vad man vill om regeringen, men lätt för sig gör den ju inte.

Men frågan är om inte dessa senaste turer mer handlar om Lundgrens vilja att stå i rampljuset igen. Han har ju sådana tendenser, vilket vi såg i samband med Carnegieaffären förra året. Där återstår förresten en hel del att reda ut, vilket vi ska göra i KU under våren.

Att döma av Maud Olofssons DN-intervju, så har hon strategin klar: hon vill inte ha några mittenväljare. Hon ska försöka ta några av moderaternas väljare, genom att lägga sig längst ut på den nyliberala högerkanten. Se bara på förslagen: anställda i småföretag ska i praktiken inte ha någon anställningstrygghet. Ungdomars löner ska sänkas med över 30 procent, även om de utför samma jobb lika bra eller bättre än en äldre anställd. Massarbetslösheten ska avhjälpas med fortsatta skattesubventioner för hembiträden och tjänstefolk. Industrin ska inte förvänta sig någon hjälp av staten. Etc, etc.

Och inte ett ord i intervjun om det som borde vara centerns huvudfrågor om partiet vill överleva: landsbygdens villkor och regionalpolitiken. Jag har tidigare skrivit om centern på newsmill, och det står sig.

För övrigt är det idag över 8 år och 4 månader sedan den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Hans enda brott var att han hävdade sin mänskliga rättighet att uttrycka sig fritt, och skriva om missförhållanden i landet.

Sedan november förra året pågår en omfattande tidningskampanj (bl a i Expressen) för att öka trycket mot myndigheterna i Eritrea för att förmå dem att släppa honom.

Vi måste nu alla hjälpa till i opinionsarbetet. Om några veckor, 17 februari, är det utrikesdebatt här i Riksdagen, och jag hoppas att fallet Isaak får stort utrymme i den debatten.

Saab såldes, trots Maud Olofsson

2010-01-27T09:20:00.000-08:00

Försäljningen av Saab till Spyker är ju en fantastiskt god nyhet, både för alla som berörs i bilindustrin, men också för Sverige som industriland. Jag var mycket tveksam till Koenigsegg, tyckte att det luktade lycksökeri, men Spyker känns trots allt seriöst och konstruktivt. (SvD, DN)

Men inte så lite löjligt blir det när man ser hur Maud Olofsson (C) igår kväll höll hov för att försöka kapa åt sig en del av äran. Det är nog inte många som går på det. De som följt debatten vet hur hon förtalat svensk bilindustri. För att försvara sin egen passiva position, så har hon gång på gång understrukit hur hopplöst ute de tär med svenska bilar. Ingen vill köpa svenska bilar, har det hetat. Lika bra att lägga ner och bygga vindkraftverk (!) istället.

Det är svårt att bedöma hur stor skada hon egentligen gjort med detta prat. Hur många spekulanter som hon skrämde iväg, och hur mycket hon skadat Saabs varumärke får vi aldrig veta.

Låt oss nu hoppas att Saab kan resa sig igen. Det kommer att finnas en marknad för bilar när konjunkturen vänder igen, och på den marknaden måste både Volvo och Saab kunna hävda sig.

För övrigt så sitter jag nu på Europarådets sessionsmöte i Strasbourg. Under förmiddagen har vi bl a diskuterat en rapport om diskriminering p g a sexuell läggning och könsidentitet, framlagd av den socialdemokratiske gruppledaren Andreas Gross. Inte oväntat så har Vatikanen agerat för att stoppa eller i alla fall vattna ur rapporten, men att döma av debatten så finns det en stor majoritet för rapporten i församlingen.

Högprioritera den sociala barn- och ungdomsvården

2010-01-14T04:56:00.000-08:00

Jag är med familjen i Sälen och åker skidor, och ska väl egentligen inte jobba. Men idag kom ju vanvårdsutredningen med sitt första betänkande, och eftersom det var jag som tillsatte den utredningen en gång, och eftersom jag vet att många sett fram emot resultatet, känns det nödvändigt att kommentera den. Det sker med en mobiltelefon, så inlägget ser kanske underligt ut. Utredningen visar, precis som jag befarade, att många for illa i forna tiders barn- och ungdomsvård. Det finns exempel på rena fysiska övergrepp, men också på att barn som omhändertagits av samhället sattes att arbeta som extradrängar i de familjer där de placerades. Jag är glad att allt detta nu får komma fram. Många av de som utsattes har känt sig bortglömda och undanskuffade hela livet, men jag hoppas att de nu, när någon faktiskt har lyssnat till deras berättelser, ska känna att de fått någon form av upprättelse. Nu går det ju inte till på det sättet i modern barn- och ungdomsvård. Mycket har hänt sedan 1950- och 1960-talen. Men likväl kan det begås fel också idag. Jag noterar att utredningen lägger en rad förslag om åtgärder, som jag utgår ifrån att regeringen noga värderar. Tyvärr har regveringen redan visat en uppseendeväckande passivitet när det gäller den sociala barn- och ungdomsvården. Jag lät en kommitte se över hela denna vård, och i slutet av min mandatperiod som socialtjänstminister presenterade den en lång rad förslag för att stärka den sociala barn- och ungdomsvården, i betänkandet "Källan till en chans". Det fanns då en bred politisk enighet bakom förslagen. Men när den borgerliga regeringen tillträdde 2006 la den nya ministern Maria Larsson alla dessa förslag i papperskorgen. Det var tydligen viktigare att prioritera skattesänkningar.

En industrikatastrof för Sverige, och en politisk katastrof för centern

2009-12-18T06:54:00.000-08:00

För ungefär ett år sedan sa jag i en interpellationsdebatt i Riksdagen mot Maud Olofsson att hon kunde bli den näringsminister som skulle få begrava Volvo. (DN, DN, SvD, GP)

Jag fick fel.

Hon blir den näringsminister som får begrava Saab.

Jag hade suttit i riksdagsbänken och retat upp mig på den brist på ödmjukhet Olofsson visade i interpellationsdebatten med några av mina socialdemokratiska kollegor. Temat var framtiden för svensk bilindustri, men näringsministern svävade i sin egen värld. Den borgerliga regeringens näringspolitik fungerade som den skulle, fler jobb skapades och konkurrenskraften stärktes. Något särskilt stöd till svensk bilindustri behövdes inte.

Sedan tvingades regeringen ta fram ett stödpaket, men villkoren var så dåliga att knappt ett öre har kunnat användas av bilindustrin eller dess underleverantörer.

Maud Olofsson och övriga regeringen har istället odlat en annan retorik. Hon har dels pratat illa om bilindustrin som sådan, med uttalanden om att inte ens svenskar vill köpa Volvo längre – direkt felaktigt, eftersom Volvo är Sveriges mest sålda bil. Och Fredrik Reinfeldt sa om Saab att det bara var ett märke i GM:s portfölj.

Olofsson har haft sin stureplanscenterpartistiska inställning att marknaden ska fixa det. Hon har förlöjligat dem som velat att staten ska ta ansvar för industriell kompetens i Sverige.

I USA gick staten in och tog över GM, men i Sverige har regeringen fnyst föraktfullt åt alla sådana förslag. Trots att hennes företrädare Nils G Åsling faktiskt gjorde just det en gång på 1970-talet, när det gällde stålindustrin. Den räddades med statliga medel, och blev en kassako för staten under många år.

Hräomdagen skrev jag på Newsmill om centerns kris. Den fördjupas nu ytterligare. Kanske får Olofsson begrava centern samtidigt med Saab. (Newsmill)

Lund 1939 - Vellinge 2009

2009-11-11T06:11:00.000-08:00

Den 6 mars 1939 samlades över 1 000 studenter på kårmöte i Lund för att diskutera Medicinalstyrelsens förslag att i Sverige ge en fristad åt tio (10) judiska läkare från Tyskland. Mötet blev en kraftmätning mellan nazistiska och radikala studenter.

"Stoppa judeimporten" var nazisternas slagord, och man vann på kårmötet. Med 731 röster mot 357 sa mötet nej till att ta emot jagade judar från Tyskland. I den resolution som antogs varnades för att "främmande element upptogs i vårt folk".

Om detta kan man läsa i Sverker Oredssons bok "Lunds Universitet under andra världskriget".

Det är exakt 70 år sedan. Man trodde att den tiden var förbi, att man inte skulle kunna hålla sådana möten längre. Men det går tydligen, åtminstone i Hököpinge, Vellinge kommun. Där gick hundratals bybor man ur huse för att i hetsiga ordalag protestera mot att trettio (30) ensamkommande flyktingbarn kan få bo i Hököpinge under den tid som deras asylansökan prövas.

Moderater och Sverigedemokrater sjöng i kör. De sa visserligen inte "stoppa flyktingbarnimporten", men det var inte långt ifrån: "Kan vi stoppa det, så ska vi stoppa det!" utropade Carina Larsson (M). Och Sverigedemokraten rev tydligen ner applåder när han sa att man inte skulle göra Malmös problem till Vellinges.

Nähä. Ja, det går kanske hem i Vellinge när man kastar skit på Malmö. Men ärligt talat: vem skulle vilja bo i Vellinge om inte Malmö fanns?

Kommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman (M) hörde jag på radion igår. Han låtsades att han inte hade något emot flyktingar, men beslutet att förlägga flyktingbarnen i Hököpinge "hade inte gått rätt till". Och nu ska han visst försöka använda brandskyddsreglerna för att stoppa boendet.

Ständigt samma undanflykter. Ljungman har ju i alla tider sagt nej till flyktingar, precis som sin företrädare Göran Holm. Det svepskäl man angett är att den statliga kompensationen är för låg. Men nu motsätter man sig alltså också ett boende som Vellinge inte betalar ett öre för. Det är alltså inte där skon klämmer.

De borde skämmas. Vellinge är en av Sveriges rikaste kommuner. Där, om någonstans, borde man kunna visa lite solidaritet. Men det vill man inte, och det beror varken på pengar eller på att beslutet fattats på fel sätt. Man vill helt enkelt inte ha in hjälpbehövande människor i kommunen.

Den enda invandrare som är välkommen till Vellinge, är den som kommer med buss från Malmö på morgonen för att städa villorna på Näset.

(SDS, SDS, SDS, SvD, AB, SDS, SvD, DN, DN, Expressen)

Vinstmaximering för ägaren vs nyttomaximering för medborgaren

2009-10-28T00:36:00.000-07:00

Det blev en tidig morgon idag, upp ur sängen vid 04.30. Men nu sitter jag sedan några timmar på tåget från Skåne, mot Stockholm och den socialdemokratiska partikongressen.

Det blir min fjärde kongress. På partikongressen 1997 arbetade jag bakom Göran Persson med lite av varje, och som föredragandestöd åt Laila Freivalds när det gällde kriminalpolitiken. På kongressen 2001 arbetade jag med Björn Rosengren om a-kassefrågor, och med Thomas Östros om partiprogrammet. Och på kongressen 2005 var jag föredragande för partistyrelsen när det gällde folkhälso- och socialtjänstfrågor.

Den här gången är jag partistyrelseledamot, men också delegationsledare för Skånes 36 ombud. I eftermiddag ska jag sitta ordförande i temagruppen om internationell politik, försvars- och säkerhetsfrågor, och på fredag ska jag tala om jämlikhet i hälsa på ett sidoseminarium som Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd anordnar. Så det kommer inte att saknas arbetsuppgifter.

Det blir en spännande vecka. Socialdemokratin har här en gyllene chans att visa att man förstått varför man förlorade valet 2006, och sätta dagordningen för valrörelsen 2010. Vi förlorade valet på arbetslöshetsfrågan, och i ett läge när arbetslösheten nu rusar snabbare än någonsin och där borgerligheten visat sig oförmögen att skapa en politik för full sysselsättning, ankommer det på socialdemokratin att formulera en sådan politik.

Det måste bli ett kraftfullt alternativ till den nyliberala avregleringslinje som dominerat internationell ekonomisk diskussion under 20 år, och som lett världen in i den massarbetslöshetskris som vi nu ser.

Socialdemokratin måste också stå upp för en social reformagenda och en välfärdsstat som klarar av att fördela utbildning, vård och omsorg efter behov, inte efter betalningsförmåga. Här blir diskussionen om vinstuttag ur välfärden högintressant.

Det finns två principer som man kan välja att styra välfärdssektorn efter. Den ena principen är att maximera nyttan för medborgarna. Den andra är att maximera vinsten för den som äger skolan, sjukhuset eller äldreboendet.

Det finns de som tror att det inte är någon skillnad, och som försöker hävda att om man driver t ex en skola efter vinstmaximeirngsprincipen, då åstadkommer man samtidigt den största nyttan för medborgarna.

Det är naivt. Att hävda att det inte är någon skillnad på att driva en verksamhet i syfte att maximera vinsten för ägaren, och att göra det i syfte att maximera nyttan för medborgarna, är som att hävda att det inte är någon skillnad på kommersiell TV och public-service-TV.

Om man skulle släppa vinstintressena helt fria inom välfärdssektorn, så skulle snart hela sektorn kommersialiseras. Då kommer nämligen en skola, ett sjukhus eller ett äldreboende att leta efter de friska patienterna, de lätta vårdtagarna och de lättlärda eleverna - helt enkelt eftersom det är på dessa individer som man kan tjäna pengar. Men vem kommer att vilja ha de kroniskt sjuka patienterna, de tunga vårdtagarna, de elever som har svårare att lära?

Att det är så ser vi redan: friskolor vill helst etablera sig i socialt starka områden, för att slippa elever som har det svårare.

Om vi släpper marknadskrafterna helt fria i välfärdssektorn, kommer inte bara kostnaderna (och därmed skatteuttaget) att öka, utan också skillnaderna mellan priviligierade och icke-priviligierade.

Det finns ytterligheter i debatten. På ena sidan står dem som vill att det offentliga ska sköta allt: driva vartenda äldreboende, varenda skola. På den andra står dem som inte låtsas om grundkonflikten, den mellan vinstmaximering för ägaren gentemot nyttomaximering för medborgaren.

Mittemellan står vi som anser att vi bör ha alternativa driftsformer i välfärden, som komplement till offentlig drift, men att det måste förenas med klara och effektiva regleringar av vinstintresset, så att det inte leder till ökade orättvisor.

På denna punkt vore det bra med klarare besked från partikongressen.

(DN, SvD,)

Var det KGB som gav Guillou IB-uppslaget?

2009-10-27T22:32:00.000-07:00

Till Jan Guillou har jag en kluven inställning.

Å ena sidan allt det där positiva, det som fått mig att läsa det mesta som Guillou skrivit under de senaste 20 åren: en uppenbart mycket skärpt, påläst och noggrann journalist, som genom sin livsgärning kom att definiera själva begreppet grävande journalistik och som kom att bli en svensk Woodward/Bernstein. Samtidigt en driven och orädd radikal vänsterdebattör, inte minst en välkommen och stadig röst för palestiniernas sak. Och dessutom en av Sveriges mest framgångsrika romanförfattare.

Men å andra sidan de där knepiga dragen, som alltid grumlat bilden. Det enorma egot. Det lite löjeväckande macho-James-Bond-idealet i Hamilton- och Arn-böckerna. Det underliggande elitistiska sosseföraktet, tydligast uttryckt i motviljan mot Olof Palme. Det tidiga svärmeriet för sektvänstern.

Att läsa Jan Guillou genom åren har ofta varit lärorikt och perspektivvidgande, om än stundtals irriterande, men aldrig ointressant.

Så hade det gärna fått förbli. Men avslöjandet om Guillous KGB-kontakter förändrar bilden. Om det bara rört sig om någon enstaka kontakt, så hade det inte varit mycket att säga om. Då hade Guillous förklaring om att han sökte uppslag för en artikel om KGB:s verksamhet i Sverige hållit.

Men att han haft regelbundna kontakter med KGB under fem år, mitt under kalla kriget, och att han dessutom utfört betalt skrivjobb om socialdemokraterna åt KGB, utan att informera Säpo eller nämna det i sina memoarer, det går inte att försvara. Det visar inte bara på en omdömeslöshet hos den unge 60-tals-Guillou, utan också på en vilja hos den äldre, dagens Guillou, att dölja viktiga sakförhållanden.

Nu sätts ju hela IB-avslöjandet i ett nytt ljus. Jan Guillou säger att han avslutade sina KGB-kontakter 1972, då han börjat att skriva om IB. Ja, han har rent av sagt att det var anledningen till att kontakten bröts: "Nu kan vi inte träffas mer, för vi tänker skriva något som ni inte gillar", ska han ha sagt till sin KGB-kontakt.

Men tänk om det var tvärtom? I dagens SvD dementerar både Bengt Erlandsson, som ska ha varit Jan Guillous ursprungskälla, och Peter Bratt, som arbetade med IB-artiklarna tillsammans med Jan Guillou, att Erlandsson ska ha gett Guillou den första IB-informationen.

Så frågan är: om det inte var Erlandsson som satte Guillou på IB-spåret, vem var det då? KGB?

(DN, Expressen)

"Die Neue Mitte" vid vägs ände - liksom "New Labour"

2009-09-28T07:28:00.000-07:00

Jag sitter på Europarådsmöte i Strasbourg, och har ännu inte hunnit tala med några tyska partivänner. Men ikväll träffas hela den socialdemokratiska gruppen i Europarådet, och då hoppas jag få tillfälle till det. (DN, SvD, SDS)

Bakgrunden är ju dramatisk. Det stora, starka, socialdemokratiska partiet i Tyskland, SPD, Willy Brandts parti, ligger i spillror.

Det som en gång var en förebild för alla andra socialdemokratiska partier i Europa, kravlar sig nu upp strax över 20 procent. Och som om inte det skulle vara nog, så kan om några månader Gordon Bowns Labourparti, som just nu möts i Brighton, gå samma väg. Osvuret är ju bäst, men just nu ser det mycket mörkt ut också i Storbritannien.

Det är en tragedi. Men det är en tragedi som kan vändas, om man bara drar rätt slutsatser.

Självklart kommer valnederlaget i Tyskland att utlösa krav på partiledarskifte. Hur gärna Steinmeier än vill sitta kvar, så har han ingen större chans att göra det. Han måste gå, och om SPD fortfarande är ett fungerande parti så ser gräsrötterna till att lyfta ut honom. Det är väl nu bara en diskussion om vem som ska våga hålla i yxan, gissar jag.

Då måste det bli ett nytt, yngre, ledarskap som bättre fångar upp vad som rör sig i tiden, än vad dagens SPD-ledare förmått att göra.

Men på sätt och vis är det orättvist att Steinmeier nu får bära skulden för valnederlaget. Egentligen är det ju Gerhard Schröder som är orsaken till att partiet krossats. Det var Schröder som drog SPD kraftigt åt höger med sin Agenda 2010 och sin devis "Die Neue Mitte". Det var Schröder som inte kunde hålla samman sitt parti, utan körde ut Oskar Lafontaine. "Röde Oskar" har sedan kommit tillbaka i stor stil som en av ledarna för vänsterpartiet die Linke.

När sedan det första valnederlaget kom för fyra år sedan, vägrade Schröder att inse att han förlorat valet, utan ledde in SPD i en regeringskoalition som blev än mer förödande för SPD. Och när katastrofen var ett faktum, övergav Schröder dessutom sitt parti och övergick istället till att kränga gas åt ryssarna.

Labourpartiet har gjort samma typ av resa. Tony Blair drog labour kraftigt högerut genom bildandet av "New labour", och det fungerade under några år. Men när det sedan visade sig att det inte var mycket mer än tom retorik, svek väljarna. Nu ska Gordon Brown leda detta skadskjutna parti, och man avundas honom inte.

Ja, man kan tala om personer, men det viktiga är ju den politiska linjen. "Die Neue Mitte" och "New Labour" är nu vid vägs ände. Det var aldrig något annat än en reträtt, maskerad som offensiv. Istället för visionen om en ambitiös välfärdsstat, den vision som varit bärande för socialdemokratin i Europa under årtionden, lanserade man något som skulle vara en alternativ dagordning som skulle vara mer "modern".

Men det blev inte mycket mer. När "tredje vägen" och "Neue Mitte" skulle bli konkret, så blev det bara vanlig borgerlig politik av det. Högskoleavgifter i Storbritannien. Försämrade trygghetssystem i Tyskland. Så backade dessa partier ner i en borgerlig dagordning, och skänkte bort problemformuleringsprivilegiet till motståndarna.

I EU-valet i våras stannade miljontals europeiska socialdemokratiska väljare hemma. Det samma hände i Tyskland i går. Det kommer att hända i Storbritannien nästa år, om inte det partiet tar sig samman.

Dessa partier borde lära av Norge. I början av 2000-talet drogs också Arbeiderpartiets ledning med i "New-labour"-tänkandet. Stoltenberg tog sitt parti högerut, vilket bl a ledde till att det facklig-politiska samarbetet havererade och partiarbetarna tappade självförtroendet.

Så gjorde man ett katastrofval 2001, då man tappade var tredje väljare och fick 25 procent. Då lade Stoltenberg om kursen, formerade det röd-gröna samarbetet och återgick till en traditionell socialdemokratisk välfärdspolitik. Denna strategi ledde inte bara till valseger 2005, utan också till att man lyckades bli omvald häromveckan.

För så är det: i massarbetslöshetens och de ökande sociala klyftornas tidevarv kräver människor ett tydligt alternativ till den nyliberala dagordning som nu slagit klorna i Europa. De vill ha en konkret vision om hur en annan politik kan se ut. Och de vill ha politiker som orkar stå upp för det.

Så länge de socialdemokratiska partierna i Europa inte klarar av att erbjuda det, så kommer många väljare antingen att stanna hemma på valdagen - eller, ännu värre, att i frustration ge sin röst åt extrema politiska partier.

Fri haschförsäljning bryter mot nordisk överenskommelse

2009-09-24T03:52:00.000-07:00

Förslaget om att öppna upp för fri haschförsäljning i Köpenhamn är naturligtvis djupt oroande i sak, särskilt för oss som bor i Skåne bara någon timmes resväg från Danmark.

Dessutom bryter det mot en nordisk överenskommelse som jag förhandlade fram 2004, och som alla nordiska länder åtagit sig att följa.

När jag tillträdde som minister med ansvar för narkotikafrågorna så var en av mina prioriteringar att få till stånd en samsyn i de nordiska länderna om en restriktiv narkotikapolitik, baserat på FN-resolutionerna i frågan. Då var den fria försäljningen av narkotika i Christiania ett problem, och jag hade redan 1999 krävt en stängning av den försäljningen i en DN-artikel, och också tagit upp frågan i Riksdagen med dåvarande socialministern Lars Engqvist.

När jag själv fick ansvar för frågan i regeringen, tog jag upp det med den dåvarande danske hälsoministern Lars Lökke Rasmussen, och jag påtalade bl a att 40 procent av de ungdomar i Lund som provat narkotika, sa att man köpt det i Danmark.

När Sverige sedan blev ordförande i Nordiska ministerrådet 2004, anordnade vi ett ministermöte i Lund, med alla hälsoministrar från de fem nordiska och de tre baltiska länderna närvarande. Vi enades då om en gemensam restriktiv syn, och undertecknade den s k Lundadeklarationen. Där uttrycks klart att fri försäljning av narkotika är oacceptabelt.

Lars Lökke lovade att stänga försäljningen i Christiania, ett löfte som han också höll något halvår senare.

När jag nu ser att frågan är på väg att komma upp igen, är det på sin plats att påminna om den nordisk-baltiska överenskommelsen. Och med tanke på att Lars Lökke nu är statsminister i Danmark, så har han ju goda möjligheter att stoppa alla framstötar från Köpenhamn som skulle åsidosätta den överenskommelsen.

DN

Efterdyningarna av "Högerpolitiken klyver Sverige"-rapporten

2009-09-10T01:52:00.000-07:00

Går igenom debatten efter vår rapport "Högerpolitiken klyver Sverige", som vi släppte igår. Den verkar ha blivit väldigt väl emottagen, både i media och i bloggvärlden. Men de borgerliga är förstås sura. (Rapport, Sydsvenskan, Norrbottens-Kuriren, Karlskoga-Kuriren)

Debatten får väl föras vidare, det finns gott om uppslag i rapporten att fortsätta skriva om. Som t ex att andelen elever som inte klarar behörighet till de nationella programmen på gymnasiet har ökat under Björklunds tid. Det skulle väl bli tvärtom?

Eller att regeringen försvårat vindkraftsutbyggnad genom ett kommunalt veto. Något sådant finns emellertid inte för mineralletning. Så nu kan en kommun stoppa vindkraft, men den kan inte stoppa om någon vill gräva efter uran eller fossilgas. Vad är det för klimatpolitik?

Bara ett tillrättaläggande. Jag har aldrig sagt att statsskulden är lika hög som på Anne Wibbles tid, som det står i SvD. Det är den kanske, jag har inte kollat. Det jag sa är att staten i år ser ut att låna nästan lika mycket som Anne Wibble (fp) gjorde under sitt värsta år, 1993. Då lånade staten 214 miljarder kronor. I år får Anders Borg låna 201 miljarder kronor, om Ekonomistyrningsverkets prognos slår in. Rätt ska vara rätt, man måste skilja på statsskuld och budgetunderskott.

Det gör inte saken bättre för Borg, tvärtom. Han verkar bli lika överkörd av partiledarna som Wibble blev på sin tid. Det sägs att han inte ens får vara med när partiledarna träffas på torsdagsmorgnarna för att göra upp. Därmed blir han ett rundningsmärke som bara får finna sig de skattesänkningar och utgiftsökningar som de kommer överens om. Miljarderna rinner som sand genom fingrarna på honom.

Det kan ta en ände med förskräckelse. Wibble löste sitt problem 1993 genom att i budgeten för 1994 helt enkelt bara pumpa upp tillväxtsiffran, d v s lägga ut helt orimliga prognoser för hur produktionen skulle växa 1994. Simsalabim, så hade underskottet trollats bort.

Det var naturligtvis bara en bluff, som ganska snart kom att avslöjas av verkligheten.

Nu ska det bli intressant att se hur Borg löser sitt problem. Han kanske gör en Wibble, han också.

Högern klyver Sverige

2009-09-09T10:04:00.001-07:00

Sitter på tåget hem till Skåne, efter att ha varit uppe i Stockholm över dagen. Passerar strax Linköping. Börjar bli lite trött, eftersom dagen började 04.30 i morse.

Men det var det värt! Det blev en bra pressträff idag i Riksdagshuset, när vi presenterade vår rapport "Högerpolitiken klyver Sverige". Rapporten har sammanställts av en samarbetsgrupp bestående av representanter från s, v och mp. Socialdemokratin företräds av mig och Maryam Yazdanfar.

Jag ska inte dra hela rapporten, jag länkar ju till den. Huvudpunkterna, om hur skattesänkningarna i störst utsträckning kommit höginkomsttagarna till del, att Anders Borg nu lånar nästan lika mycket pengar som Anne Wibble gjorde på 1990-talet, att Sverige klarar lågkonjunkturen sämre än övriga EU-länder etc, har redan förmedlats via tidningar, tv och nyhetsbyråer. Det var ju en bra uppslutning på pressträffen.

Bara en reflektion har jag, så på kvällskvisten. Och det är att när man ser helheten i politiken som den förts under mandatperioden, så slås man av den rysliga cynism som de borgerliga partierna måste hålla sig med för att kunna lägga upp en sådan strategi.

Allt har ju handlat om att ställa grupper mot varandra: arbetstagare mot arbetslösa, pensionärer mot löntagare, stad mot land, tillväxtområden mot områden med stagnation. Eller som i LAS-debatten: unga mot gamla. Är det verkligen någon som på fullt allvar tror att det blir fler jobb om det bara blir lättare att sparka de gamla? Men det är ju det man försöker inbilla de unga.

Man har satt allt på ett kort: att valet kan vinnas genom att spela på egoism och det snöda egenintresset. Där tror jag att de har gjort en tabbe. Sverige, och de människor som bor i vårt land, är större än så.

SvD,

Nä, Reinfeldt, någon Erlander blir du aldrig

2009-09-01T05:53:00.000-07:00

Man borde kanske inte bli överraskad när Fredrik Reinfeldt plötsligt åberopar Tage Erlander som förebild. Moderater gillar socialdemokratiska ledare - när de är döda.

Så var det med Gösta Bohman, som på 1970-talet hyllade Per Albin Hansson och satte minnet av honom emot Olof Palme. Palme blev inte svaret skyldig: i en klassisk replikväxling läste Palme högt ur Per Albins folkhemstal, och visade att Bohman inte hade en aning om vad han pratat om.

Nu försöker Reinfeldt frammana bilden av sig själv som en ny Tage Erlander, landsfadern.

Det går inte alls. Det blir liksom löjligt när den som själv varit statsminister i 3 år försöker sola sig i glansen från den som var det i 23 år...

Fredrik Reinfeldt kommer aldrig att bli någon Erlander. Det beror delvis på att de står för helt olika politik. Erlander byggde den socialdemokratiska politiken på en linje där människor skulle hålla samman. Den enkla klasskampsretoriken, som var nog så vanlig inom socialdemokratin på 1930-talet, gav vika för bilden av välfärdsstaten, där klassklyftorna förvisso skulle minska, men genom successivt utbyggda välfärdsreformer, för alla.

Fredrik Reinfeldt gör tvärtom. Han bygger sin politik på splittring: arbetslösa ställs mot arbetande, löntagare mot pensionärer, stad mot land.

Det beror också på att de leder partier med olika styrka. Erlander ledde ett parti i med stöd av en bra bit över 40 procent av befolkningen, och blev därigenom statsbärande. Reinfeldts parti kan på sin höjd komma upp runt 25 procent, kanske 30. Men det är långt upp till en position som statsbärande. I så fall måste man svälja ett par små borgerliga partier på vägen.

Men den viktigaste orsaken till att Reinfeldt aldrig blir någon Erlander är kanske inte olika politik och olika partier. Den kanske viktigaste orsaken till att Reinfeldt inte spelar i Erlanders liga, förstår den som följt Erlanders resonemang år efter år i de dagböcker som nu ges ut, 50 år efteråt.

Tage Erlander var inte en person som någonsin skulle kalla sig själv landsfader. Och han skulle aldrig kunna hålla ett sådant tal som Reinfeldt höll på moderatstämman.

Han förstod nämligen att högmod går före fall.

DN, SvD

Gratis vaccin självklart

2009-07-17T10:44:00.000-07:00

Nu verkar svininfluensan sprida sig snabbare än vad man tidigare trott, och världen tycks stå inför en svår prövning. Den pandemiberedskap som världens länder byggt upp på senare år - särskilt efter sars-utbrottet 2003 och fågelinfluensan 2005 - kommer att testas på allvar i höst. Låt oss hoppas att beredskapsplanerna fungerar, och att influensan visar sig vara hanterbar.

Jag har tidigare i år i en artikel på Newsmill beskrivit vad s-regeringen gjorde under förra mandatperioden, när jag var folkhälsominister, för att höja pandemiberedskapen. Vi tog bl a fram en pandemiplan, vi köpte in antivirala läkemedel och vi skärpte lagstiftningen. Vi planerade också för en svensk/nordisk vaccinproduktion, planer som den borgerliga regeringen dessvärre skrinlade när den tillträdde 2006.

Nu får vi hoppas att Sverige får vaccin från Glaxosmithklein, det företag som regeringen tecknat avtal med. Jag tror och hoppas att det ska gå bra.

Men i alla händelser måste regeringen starkt överväga den passiva linje den intagit när det gäller avgifterna för vaccinering.

Jag måste säga att det aldrig föresvävade mig under de år vi arbetade med pandemiberedskapen att vi i Sverige skulle avgiftsbelägga vaccineringen och bråka med landstingen om notan i en situation då WHO upprepade gånger varnat för en pandemi.

Tvärtom. Många gånger sa vi till varandra att i en akut situation gäller det att få fram vaccinet så fort som möjligt, och få ut det till allmänheten. Vem som sedan skulle ta kostnaden, staten eller landstingen, det fick vi göra upp efteråt. Men aldrig tänkte vi oss att den enskilde skulle betala - då missar man ju en stor del av smittskyddseffekten, eftersom en del kommer att avstå. Och då bedrar snålheten visheten, eftersom samhällskostnaderna för en pandemi kan bli ohyggliga.

Men det är just det som hänt. Regeringen och landstingen bråkar om notan, och till följd av den ansträngda ekonomiska situationen i många landsting (som i sig beror på borgerlig skattesänkarpolitik) kan det bli en hög avgift för vaccinering.

I det läget måste en regering visa ledarskap, och tala om hur frågan ska lösas. Men idag läser jag att folkhälsominister Maria Larsson (KD) inte vill kommentera socialdemokraternas krav på gratis vaccin. Hon säger varken bu eller bä.

Det är svagt. Det duger inte. Och det är ingen bra upptakt inför en höst där ledarskap i pandemifrågan kan visa sig bli viktigare än någonsin tidigare.

(DN, DN, SvD)

Ilsken Dinkelspiel i Falsterbo

2009-07-17T01:59:00.000-07:00

Jag har egentligen semester, och hinner inte skriva så mycket. Men jag kan inte undanhålla läsarna denna festliga artikel i SDS. Om någon såhär i EU-ordförandeskapstider undrar vart förra Europaminster Ulf Dinkelspiel (m) tog vägen, så återfinns han tydligen numera sommartid vid Falsterbo badbrygga, som ilsken nakenbadare jagandes bort förskrämda påklädda badare...

Det är också ett karriärsteg.

(DN, SvD)

Europarådet agerar mot Iran

2009-06-25T02:34:00.000-07:00

Sitter just nu i Europarådets parlamentariska församling i Strasbourg och lyssnar till den extrainkallade debatten om situationen i Iran.

Kollegan Maryam Yazdanfar (s), som var en av initiativtagarna till debatten, har precis hållit ett utmärkt inlägg, där hon uppmanat Europarådets 47 medlemsländer att stödja de demokratiska krafterna i Iran. Hon har ju själv sina rötter i Iran, och hennes familj fick fly när mullorna tog över i början av 1980-talet.

I den resolution som vi ska behandla och som utarbetats under ledning av bl a Björn von Sydow(s) tar man starkt avstånd från det våld som iranska myndigheter nu dagligen utsätter fredliga demonstranter för. Man uppmanar Irans myndigheter att bl a omedelbart upphöra med våldet, att släppa de 400 demonstranter och de 170 politiker och journalister som fängslats, att upphöra med att stänga tidningar, trakassera journalister, störa internet och kasta ut utländska journalister ur landet. Man uppmanar också Iran att låta göra en oberoende utredning av de uppgifter som finns om omfattande valfusk.

Situationen i Iran har präglat sessionsveckan här, och temperaturen har höjts efterhand som nyheterna om den stegrande dramatiken i Teheran rullat in. Det är nästan 10 år sedan jag själv besökte Iran. Då trodde de flesta att utvecklingen skulle gå mot mer demokrati och förbättrade mänskliga rättigheter, och det var också det intrycket vi fick. Men sedan slog de mörka krafterna tillbaka, och nu verkar förtrycket vara värre än någonsin.

Vilket värde har då en resolution från Europarådet? Ja, kanske mer än vad man tror. Med denna resolution får nu den iranska regimen klart för sig att den inte bara har de egna medborgarna emot sig. På de iranska demokratiförespråkarnas sida står nu också 47 europeiska länder. Och makthavarna får samtidigt klart för sig att världen ser dem, hur gärna de än försöker stoppa nyheter från att komma ut.

Förr eller senare kommer denna regim att falla. Kanske inte idag, kanske inte imorgon. Men ingen diktatur kan i längden stå emot det samlade trycket från sina medborgare och från en enad omvärld.

(DN, DN, SvD, SvD, SDS)

Borg är inte seriös

2009-06-23T01:58:00.000-07:00

Den här veckan är jag i Strasbourg på Europarådssession. På dagordningen står bl a en extrainsatt diskussion om läget i Iran, och om någon timme kommer Irlands president Mrs Mary MacAleese för att tala i församlingen. Eftersom Carina Hägg (s) tänker ställa en fråga till henne om abortfrågan har hon fått ersätta mig under förmiddagen.

Så istället har jag tagit mig en bit ifrån parlamentsbyggnaden och sitter på mitt nyupptäckta vattenhål i Strasbourg, Café Brant vid Universitetsplatsen, och äter croissanter. Livet kan vara sämre.

I midsommarhelgen publicerade vi det humanistiska uppropet i DN, vilket som vanligt när man skriver om detta lett till en omfattande diskussion på nätet. Jag tänker inte kommentera artikeln ytterligare, den talar mycket välformulerat för sig själv, men dess enkla grundläggande budskap är att var och en naturligtvis måste respekteras för sin tro eller icke-tro - men religiösa föreställningar ska inte få styra över politiken eller vetenskapen. När det får ske blir resultatet ofta ohyggligt.

En annan grundhållning är att barn måste respekteras som egna individer - de ska själva få bestämma och bilda sig en uppfattning om existentiella ting, inte bli tvingade av sina föräldrar.

I övrigt ser jag att DN idag igen ägnar sig åt sin favoritsysselsättning: att gräva upp tidigare socialdemokrater som ska propagera för borgerliga idéer.

Jag känner inte Per Borg. Han var visst statssekreterare i Försvarsdepartementet under 1980-talet, men har vad jag vet inte funnits i några centrala socialdemokratiska kretsar under de senaste 20 åren. Ändå vill borgerlig press gärna beskriva honom som någon slags socialdemokratisk tänkare av tyngd.

Hur som helst, vad säger då karl´n? Jo, att områdena sjukvård, social omsorg och grundläggande skolutbildning behöver tillföras 150 miljarder kronor fram till 2030. Detta kan man aldrig klara med höjda skatter, säger Borg. Därför måste man betala mer ur egen ficka. I klartext: skolavgifter och sjukvårdsavgifter.

Men då blir det ju ett problem med fördelningen - hur ska fattigt folk kunna få sjukvård?

Det skriver inte Borg rakt ut den här gången, men jag googlar fram ett referat från ett seminarium i Almedalen 2007, där Borg ska ha sagt att "lika-principen" inom sjukvården måste omprövas - d v s att samhället inte längre kan klara av att erbjuda alla vård på lika villkor. Kort sagt: rika måste kunna få bättre vård, fattiga sämre.

Ja, det är ju en oundviklig följd av hans resonemang. Han är ju åtminstone konsekvent, även om slutsatsen är stollig.

Låt oss ta en sak i taget. Borg förfasar sig över 150 miljarder. Men hur mycket är det egentligen? På tre år har den borgerliga regeringen sänkt skatterna med nästan 90 miljarder. Om vi idag betalat lika mycket skatt som vi gjorde 2006, och låtit dessa pengar gå till vård, skola och omsorg så skulle alltså två tredjedelar av Borgs beting redan vara avklarat - 20 år i förväg!

Jag talar inte för att från ett år till ett annat höja skatteuttaget med 100 miljarder, men varför skulle det inte vara möjligt att på 20 år återställa det skatteuttag som borgerligheten tagit ner på tre år?

Det finns ett starkt folkligt stöd för en sådan politik: människor är beredda att betala mer skatt om pengarna går till vård, skola och omsorg.

Återstår 50 miljarder. Men här gör Borg sig skyldig till samma tabbe som många andra gjort före honom. 1982 försökte en statlig utredning (Sekretariatet för Framtidsstudier) sig på samma sorts prognoser som Borg gör, d v s att förutsäga sjukvårdens kostnader 25 år framåt. I rapporten "Tid för omsorg" försökte man beskriva hur Sverige skulle se ut 2006:

”Nu arbetar ca 1,8 miljoner i offentlig tjänst, vilket betyder två förvärvsarbetande av fem. Nästan en miljon arbetar inom vård och omsorg – huvuddelen kvinnor men också män. För att klara finansieringen av den stora gemensamma sektorn har man tvingats grundligt reformera skattesystemet. Nya skatteformer har gjort det möjligt att öka skatteuttaget så att skattekvoten nu uppgår till 60 procent – 7-8 procentenheter mer än vid 1980-talet början”.

Detta visade sig vara en hårresande överskattning av kostnadsutvecklingen. 2006 var skattekvoten strax under 50 procent av BNP, inte 60. Skillnaden är 300 miljarder kronor. Rapportförfattarna missade alltså med 300 miljarder kronor, vilket ju inte ens är tavelträff.

Lärdomen är att det är mycket svårt att förutsäga kostnader så långt framåt. 1982 års prognosmakare kunde ju t ex inte känna till de stora produktivitetsvinster som utvecklingen av nya läkemedel och operationsmetoder skulle innebära för sjukvården.

När nu Borg talar om 150 miljarder, så vet han lika lite om detta. Ändå är han snabb att kräva en radikal omläggning av svensk välfärdspolitik, som i ett slag skulle öka klyftorna kraftigt, men faktiskt också undergräva Sveriges tillväxtmöjligheter.

Det är inte seriöst.

Gruppknäpp i Lettland

2009-06-11T09:37:00.000-07:00

Göran Persson hade ett roligt uttryck för sig: "gruppknäpp". Med det menade han en situation när alla beslutsfattare blev knäppa samtidigt, och första gången jag hörde det var i ett resonemang om vilken försäljningskurs tjänstemännen på finansdepartementet hade rekommenderat för statens Nordea-aktier under den tid som Persson var finansminister.

Det var en i Perssons tycke alldeles för lågt satt kurs, men tjänstemännen hade snackat ihop sig och stod på sig. "Gruppknäpp", tyckte Persson.

Det blev ingen försäljning den gången.

Jag går inte i god för sanningshalten i anekdoten, men uttrycket fastnade i minnet. Det uppkommer ibland situationer när alla bedömare blir knäppa samtidigt, och springer i flock mot en uppenbart felaktig slutsats.

Det är det som händer i Lettland nu. (SvD, SvD, SvD, DN)

Det är uppenbart för alla att Lettland måste devalvera. Man kan inte föra hårdvalutapolitik i en depression, det blev vi svenskar varse 1992 när vi försökte.

Men den lettiska regeringen har drabbats av gruppknäpp. Den har bundit sig till europrojektet, och tror att man nu måste hålla sin valuta för att på sikt kunna gå med i EMU. Det är i sig en felaktig tro - den svenska devalveringen 1992 hindrade inte Sverige från att kunna ta steget in i EMU 2003 om det blivit ja i folkomröstningen - men de tror det.

Dessutom hotar EU-kommissionen, IMF och den svenska regeringen med repressalier (inga nödlån) om den lettiska regeringen devalverar. Den svenska regeringen skyddar sina banker, SEB och Swedbank, som i åratal tjänat grova pengar på att låna ut hejdlöst i Baltikum, men som nu inte vill stå sitt kast när marknaden kollapsar.

Så nu står den lettiska regeringen där som en tapper liten tennsoldat och försvarar sin lat genom att skyffla miljard efter miljard i gapet på valutaspekulanterna genom stödköp. Precis som vi gjorde 1992. Även om man skulle få sina nödlån utifrån, så kommer de snabbt att gå åt för att stödköpa lat.

Istället för att devalvera ska man nu försöka svälta sig ur krisen, genom att stänga sjukhus och skolor och sänka lönerna. Och den som vågar tala om devalvering skickar man säkerhetspolisen på.

Nedskärningar är naturligtvis ingen lösning. Det kommer bara att bli etter värre när botten helt går ur efterfrågan. En social katastrof hotar om inte den lettiska regeringen tar sitt förnuft till fånga, lägger europlanerna åtminstone för tillfället på hyllan och devalverar valutan.

Ett misslyckande för s - men s mobiliserade ändå fler av sina väljare

2009-06-08T14:09:00.000-07:00

Självklart var valet till Europaparlamentet ett misslyckande för socialdemokratin. Det vore fel att påstå något annat. (DN, DN, SvD)

Ett valresultat på 25-procentsnivån för det socialdemokratiska partiet är ett misslyckande, och det blir inte bättre av att det är tredje gången vi hamnar på den nivån. Det blir heller inte bättre av det faktum att moderaterna också gör ett dåligt val, eller av att Sverigedemokraterna inte tar mandat. Det är möjligen en tröst, men knappast upplyftande. Ett partis resultat måste bedömas utifrån partiets egna förutsättningar, förväntningar och möjligheter - inte relativt hur andra partier presterar.

Nu finns det ändå ljusglimtar. En sådan är att socialdemokratin faktiskt fick 140 000 fler röster den här gången än 2004. Man skulle kunna säga att 2009 röstade fler människor än någonsin på socialdemokraterna i ett EU-val, vilket faktiskt är alldeles sant. Det kommer sig av att valdeltagandet ökade, så uppenbarligen har socialdemokratin också mobiliserat fler av sina väljare än tidigare.

Man måste granska siffrorna mer noggrant, men jag skulle tro att socialdemokraterna bidrog ganska mycket till det ökade valdeltagandet. Marita Ulvskog förefaller ha dragit EU-kritiska s-väljare till valurnorna. Hur det annars skulle gått för socialdemokraterna får vi aldrig veta.

Säkert har också Piratpartiet bidragit till det ökade valdeltagandet. Om inte Piratpartiet ställt upp, skulle många av dem som nu blev deras väljare ha stannat hemma.

Men när det gäller Piratpartiet, så vilar något djupt osympatiskt över det partiet. Det är ett anarkoliberalt populistparti, som vunnit sina framgångar genom att inbilla väljarna att det är moraliskt riktigt att stjäla från andra, om det bara är lätt att göra.

Precis som Ny Demokrati på sin tid så förespråkar Piratpartiet enkla lösningar utan att bry sig det minsta om konsekvenserna. Man vill avskaffa ipred utan att bry sig om hur musiker och författare ska klara sig om upphovsrätten undergrävs. Och man vill avskaffa FRA-lagen utan att reflektera över vad det betyder för rikets säkerhet.

Det är sorgligt att se hur dessa frågor nu beskrivs som de stora ungdomsproblemen, när det snarare är arbetslöshet, bostadsbrist och skolhets som är de verkliga ungdomsfrågorna.

Säger nu detta något om opinionsvindarna? Knappast. Valdeltagandet blev 43 procent. I nästa års val kommer nästan dubbelt så många människor att rösta.

Det verkar dessutom som om mönstret upprepar sig: även om Marita verkar ha dragit EU-kritiker, så är det framför allt EU-entusiasterna som har röstat. De flesta som inte gillar EU har stannat hemma, precis som tidigare EU-val. Då är det inte konstigt om det går bra för EU-positiva partier.

Men i nästa års val kommer också de EU-negativa väljarna att rösta. Då kommer valresultatet att bli helt annorlunda. Därför ska vi inte dra för stora växlar på EU-valet när det gäller inrikespolitiken. Den SCB-undersökning om partisympatierna som kommer nästa vecka är en mycket mer trovärdig riktningsvisare för opinionsläget än vad EU-valet är.

Så för socialdemokraterna finns det ingen anledning att varken slå sig för bröstet eller bli skräckslagna. Det mesta pekar trots allt på valvinst 2010, tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet. Däremot finns det starka skäl att titta närmare på storstadsområdena. Vi är alldeles för svaga både i Stockholm och i sydvästra Skåne, däribland min egen hemstad Lund.

En del försöker få det till att det beror på att storstadsväljarna inte vill betala skatt. Det tror jag inte alls. Storstadsväljarna förstår mycket väl sambandet mellan hög skatt och bra kvalitet i välfärden, och de sätter också den sociala servicen före sänkt skatt. Men det verkar som om väljarna i dessa områden är osäkra på var vi står i sådana centrala politiska frågor, och det gör oss svaga. För att nå dem måste vi tala tydligare.

Så det var ett dåligt val för socialdemokratin, om än inte en katastrof. Det kan man emellertid tala om när vi ser på Europa i stort. Högern och de främlingsfientliga krafterna stärkte sin ställning, samtidigt som valdeltagandet sjönk.

Det nya Europaparlamentet är således både mer reaktionärt och mindre legitimt än det gamla Europaparlamentet. Det företräder inte Europas folk, även om ledamöterna säkert snart kommer att inbilla sig det. Och detta parlament ska nu genom Lissabonfördraget få ännu mer makt över centrala frågor för hela vår kontinent. Huga!

Vadå överkapacitet i bilindustrin?

2009-06-01T02:36:00.000-07:00

Dagens stora nyhet är förstås GM:s begäran om konkursskydd, och Obama-regeringens räddningsplan för amerikansk bilindustri. Nu går man till och med så långt som ett regelrätt statligt övertagande av företaget. GM socialiseras. (SvD, SvD, DN, DN)

GM som företag kan därmed kanske klara sig. Frågan är vad som händer med Saab. När Barack Obama agerar kraftfullt och snabbt, står Fredrik Reinfeldt stilla. Ännu har inte ett öre av de pengar som Riksdagen satt av för svensk bilindustri kommit till användning, av det enkla skälet att regeringen inte vågat agera.

"Pengarna skulle kunna ha hamnat i GM:s konkursbo" försöker Maud Olofsson urskulda sig med, ett försvar som är lika ihåligt som Lundagårds träd. Självklart så hade man kunnat konstruera ett stöd för Saab, som inte skulle kunna användas av GM - om man bara velat.

Men det är kanske fel att hävda att den svenska regeringen står stilla. Det är snarare så att den går bakåt. För varje uttalande Reinfeldt fäller, blir ett statligt agerande för att rädda Saab än mer avlägset.

Sedan en tid tillbaka har han hittat på ett nytt argument: bilindustrin har ändå överkapacitet i världen. Första gången jag hörde det var på den KU-utfrågning vi hade i våras, och jag reagerade då med att fråga om statsministern kanske i själva verket såg fram emot en nedläggning av Saab.

Det dementerade han naturligtvis, men nu ser jag hur Reinfeldt i sina kommentarer hela tiden återkommer med samma uppfattning: bilindustrin har överkapacitet.

Är det verkligen så? Kan man verkligen hävda att världen långsiktigt sett producerar för många bilar?

Tänk efter. I Kina och Indien bor två miljarder människor. I Afrika bor det 800 miljoner. Varje afrikanskt eller asiatiskt hushåll kommer att vilja ha en egen bil, precis som i väst. Och de kommer att skaffa det, varken vi vill det eller ej. Den stora utmaningen består i att se till att dessa bilar går på något annat än bensin eller diesel, annars kommer planeten att bryta ihop.

Men inte kan man väl påstå att det finns en långsiktig överkapacitet i bilindustrin, när efterfrågan av allt att döma kommer att öka kraftigt, när vi väl är ur krisen? För mig framstår Reinfeldts resonemang på den här punkten som ett svepskäl för att slippa göra något: "det är ändå överkapacitet, så då kan Saab lika gärna läggas ner".

Dessutom påminner det inte så lite om vad många på högerkanten hävdade i slutet av 1970-talet om stålindustrin. När svensk stålindustri var i gungning hävdade de att den inte var värd att rädda: den skulle ändå inte kunna hävda sig på marknaden. Så fel de fick. Efter den statliga räddningsinsatsen och skapandet av SSAB blev stålindustrin en kassako för staten i många år.

Så visst kommer det att byggas många bilar också i framtiden. Frågan är om några av dem ska byggas i Sverige. Som det nu ser ut håller Reinfeldt på att slarva bort hela den svenska bilindustrin.

Regeringen skjuter missbrukarvården på framtiden

2009-05-27T01:15:00.000-07:00

Gerhard Larssons artikel i dagens DN förefaller vara en ganska bra beskrivning av dagens missbrukarvård. Frågeställningarna är ungefär desamma som jag hade att hantera som ansvarig minister för socialtjänstfrågorna 2002-06.

Det som gör mig bekymrad är emellertid att den nuvarande regeringen inte har kommit längre än såhär. Artikeln mynnar ut i en rad frågeställningar som utredaren vill ha debatt om. Jo, gärna debatt, men det är faktiskt handling som behövs nu. Precis som Larsson påpekar så står missbrukarvården inför stora nedskärningar, om inte staten tar sitt ansvar.

Kommunerna och landstingen är under hård press, bl a eftersom regeringen inte anslagit tillräckligt i statsbidrag. Erfarenheten säger att det är verksamheter som missbrukarvården som kommer att dras ner förs, när besparingarna sker. Missbrukare har inga starka lobbygrupper, de har inga starka röster i samhällsdebatten. Och när det gäller tvångsvården, så krävs det en aktiv handling från socialtjänsten - det är ju ingen som kräver att bli tvångsvårdad. Det är då lätt hänt att kommuner i ekonomiskt trångmål skjuter sådana vårdbeslut framför sig - med ökad narkotikadödlighet som följd.

Missbrukarvården har utretts ett flertal gånger, bl a av Mobilisering mot Narkotika under ledning av Björn Fries, och av Kerstin Wigzell. Den regering jag satt i tog intryck av dessa utredningar, och anslog mer pengar till missbrukarvården - sammanlagt över 800 miljoner kronor under en treårsperiod.

Pengarna gick bl a till att stärka vårdkedjan och till satsningar på eftervård. Gång efter gång påtalade vi vikten av att det fanns bostad, sysselssättning och socialt stöd efter det att klienten kommit ut från behandlingshemmet. Socialstyrelsen gav ut riktlinjer för hur en vård med hög kvalitet ska bedrivas. Tvångsvårdens kvalitet förbättrades med riktade pengar till Statens Institutionsstyrelse, och dess koppling till eftervården förstärktes. Vi påbörjade också arbetet med att inrätta en vårdgaranti.

När den nya regeringen tillträdde tycks emellertid det mesta ha gått i stå. Istället för att fortsätta satsningarna, så avbröts dem. Mobilisering mot narkotika lades ner och inga ytterligare resurser anslogs. Istället tillsattes en rad utredningar, där Gerhard Larssons är en av dem.

Jag känner Gerhard Larsson som en kompetent och effektiv utredare. Det kan knappast ha varit han som begärt att få utredningstid ända till hösten 2010. Först om ett och ett halvt år ska han lämna sitt betänkande!

Min gissning är att det är folkhälsominister Maria Larsson som har velat ha det så. Hon vill inte driva frågan om mer pengar till missbrukarvården. Skattesänkningar ska gå före. Istället har hon valt att begrava frågan i en utredning, som inte ska lägga förslag förrän på andra sidan valdagen. Och så tror hon att hon ska kunna klara debatten genom att hänvisa till utredningen.

Det tror inte jag.

Varför inte också paus för aktieutdelningar?

2009-05-26T01:35:00.000-07:00

Artikeln idag i DN av de sju direktörerna visar återigen hur Svenskt Näringsliv ser på arbetslöshet och lönebildning. När man granskar de punkter som ställs upp blir bilden tydlig: det är löntagarna, särskilt lågavlönade ungdomar, som ska betala för den ökande arbetslösheten: genom lägre löner, sämre trygghet och sämre arbetsvillkor.

Det är ingen ny dagordning: så har högern alltid tyckt. Arbetslöshet anses vara löntagarnas fel, och om man bara försämrar villkoren för löntagarna så minskar arbetslösheten.

Problemet är att det har den ekonomiska vetenskapen för länge sedan avfärdat. Lägre löner skulle kanske rentav försämra konjunkturläget, eftersom efterfrågan då faller ytterligare, vilket ju skulle drabba alla de företag som Svenskt Näringsliv säger sig värna.

Det är den fallande efterfrågan som idag är det stora problemet i svensk ekonomi. Det kommer sig av ökad osäkerhet bland hushållen och en oro inför framtiden. Den sönderslagna a-kassan har gjort att de som blir arbetslösa i ett slag förlorar kanske halva sin inkomst. Och de som inte är arbetslösa, har snart ett antal i sin bekantskapskrets som är arbetslösa, och de skräms av vad som händer. Då håller man i sina pengar.

De låga räntorna gör förvisso sitt till för att motverka detta, men i och med att Riksbanken sänkt räntan till 0,5 procent är ränteinstrumentet i praktiken uttömt. Det kanske inte räcker för att vända konjunkturen, nu när regeringens finanspolitik slagit så fel.

Man kan alltså inte lönesänka sig ur en konjunkturkris, det har LO-ekonomerna helt rätt i. Det gör bara ont värre. När det gäller lönebildningen, så ska man komma ihåg att utrymmet för löneökningar kommer av den produktivitetsökning som ständigt sker - också i lågkonjunktur. Om löntagarna då skulle avstå från löneökningar, vem skulle då ta hand om vinsten från den produktivitetsökningen?

Ägarna, förstås, genom aktieutdelning...

Löner och aktieutdelning hänger ihop. Genom lönerna fördelas en del av produktionsresultatet till de anställda, och genom aktieutdelning fördelas en del av produktionsresultatet till kapitalägarna. Om man nu anser att konjunkturläget är så svårt att företagen inte tåler något ytterligare uttag ur produktionsresultatet: varför är det då bara den ena parten, de anställda, som ska avstå?

Om Svenskt Näringsliv verkligen menat allvar med sitt utspel om lönerna, så skulle man således ha haft med ytterligare en punkt på sitt program: paus för aktieutdelningar så länge krisen pågår. Om företagen inte klarar av generella löneökningar i rådande konjunkturläge, då klarar man väl heller inte av generella aktieutdelningar?

Det skulle bli nej igen

2009-05-19T03:14:00.001-07:00

Folkpartiet har låtit göra en opinionsundersökning om euron, och basunerar ut på DN-Debatt att det finns en folklig majoritet för en ny folkomröstning.

Ja, det finns det kanske. Men det mest intressanta i artikeln är inte vad Ullenhag skriver, utan vad han inte skriver. Folkpartiet kan ju inte bara ha låtit Novus fråga folk om de vill ha en folkomröstning. De måste ju också ha frågat om hur de i så fall skulle rösta. Man gör ju inte en opinionsundersökning i eurofrågan utan att ställa den frågan.

Men om detta finns inte en bokstav i artikeln. Det kan bara finnas en orsak: resultatet blev förmodligen inte vad fp och Ullenhag önskat. Förmodligen blev det en övervikt för nejsidan, och därför vill inte fp gå ut med det.

Det har ju en längre tid pågått en nymornad kampanj för euron i Sverige, torgförd av de gamla ja-sägarna. Man försöker hävda att krisen stärkt ja-argumenten. Men det är precis tvärtom. Industrikrisen skulle naturligtvis varit ännu värre om vi var bundna vid euron: då hade exportindustrin haft mycket svårare att sälja sina varor på världsmarknaden. I Finland står nu sågverken stilla, medan de fortfarande snurrar i Sverige.

Och från min horisont på Skånes västkust är tendensen mycket tydlig. Danmark är ju inte med i EMU, men har knutit sin krona till euron vilket i praktiken innebär samma nackdelar som euromedlemskap. Nu åker danskarna till Skåne och handlar, vilket gör att skånsk handel kan överleva.

Med euron hade vi också haft högre räntor i Sverige. Europeiska centralbankens ränta är just nu dubbelt så hög som den svenska styrräntan. Högre ränta innebär lägre investerings- och konsumtionsnivå, och därmed risk för högre arbetslöshet.

Det är ett mycket stort problem för ett antal euroländer, som skulle behövt en lägre räntesättning i krisen. Så har också Nobelpristagaren i ekonomi, Paul Krugman, på sin blogg i New York Times konstaterat att ”tvärtemot vad alla verkade säga ända till för några veckor sedan, så är ett medlemskap i eurozonen ingenting som gör länderna immuna mot krisen. I Spaniens, Italiens, Irlands och Greklands m fl fall så kan euron i stället ha gjort tillståndet värre.”

Så det är något lurt med folkpartiets undersökning. Det finns ett skäl till varför de inte redovisar siffrorna om svenska folkets inställning i sakfrågan. Förmodligen har vinden vänt, precis som den verkar ha gjort i Danmark. Efter ett övertag för ja-sidan i opinionen under en tid, verkar nu nej-sidan leda igen, enligt en opinionsundersökning häromveckan. Om det skulle vara folkomröstning i dag i Danmark, talar mycket för att det skulle bli nej igen.

Jag tror att samma sak skulle ske i Sverige.

Borg bluffar sig fram

2009-04-15T05:20:00.000-07:00

Vad ska man säga om en finansminister som pratar vitt och brett om att vara varsam med statens medel, samtidigt som han lånar 15 miljarder kronor i år för att sänka skatterna, mest för dem som tjänar bäst? (SvD, DN, SvD, DN)

Eller som säger sig vilja värna välfärdens kärna, d v s vård, skola och omsorg, samtidigt som han inte skjuter till ett öre i år till dessa sektorer?

Eller som säger sig vilja bekämpa arbetslösheten, men i realiteten hellre betalar arbetslösa för att inte jobba, än att betala dem för att jobba? Det blir effekten av regeringens vägran att tidigarelägga t ex infrastruktur- och bostadsinvesteringar, samtidigt som man tvingas att öka socialbidrags- och a-kasseutbetalningarna dramatiskt.

Ja, vi har sannerligen en finansminister som inte bara tappat greppet, utan som verkar präglas av att munnen inte har kontakt med händerna. Han säger en sak, men gör en helt annan. Och ingen av kroppsdelarna verkar ha någon kontakt med hjärnan.

Den här regeringen kom fel in i den ekonomiska politiken från början. Man tillträdde i ett läge då arbetslösheten var på väg ner och det fanns stora överskott i de offentliga finanserna. Ett gyllene läge.

De två första åren användes sedan till att sänka skatterna med 85 miljarder kronor. 60 procent av pengarna gick till de 10 procent rikaste i befolkningen. Det finansierades genom dramatiska nedskärningar i trygghetssystemen - a-kassan och sjukförsäkringen - och genom att den offentliga vården, skolan och omsorgen sattes på undantag. Pengarna till välfärden skulle väl komma senare, i slutet av mandatperioden, var nog tanken.

Regeringen verkade leva i en sorglös tillvaro där solen alltid sken. De som varnade för en kommande kris viftades undan med förakt. Så sent som för ett år sedan sa Borg att det väl bara var Östros "kanske också Nuder" som trodde på en förestående bankkris...

Men nu är krisen här. BNP faller med 150 miljarder kronor på ett enda år. Arbetslösheten skenar, och samtidigt står mer än en fjärdedel av arbetskraften utanför a-kassan. Också för dem som är med i a-kassan, är skyddet dåligt (DN). Tusentals sjukskrivna försäkras ut. Socialbidragen ökar över hela landet. Budgetunderskottet ökar dramatiskt.

Kvar står en handfallen regering. Det försöker man krampaktigt dölja med mantrat "vi ska hålla i skattebetalarnas pengar!" Ja, så lät det inte för ett par år sedan, när man glatt sänkte skatterna utan att tänka på följderna. De 85 miljarderna som staten gjorde sig av med då, hade räckt mer än väl till att begränsa budgetunderskottet, återställa tryggheten och satsa på investeringar för att sätta folk i arbete.

När man gjort bort sig så som Borg gjort, återstår bara bluffstrategin att ta till. Att prata om en sak, men göra en annan. Eller, som på DN-debatt idag, försöka lura i folk att man skjuter till en massa pengar till arbetsmarknadsåtgärder, trots att det bara rör sig om passiva a-kassepengar och en stor utbyggnad av den åtgärd, den s k jobb- och utvecklingsgarantin, som ju är ett stort skämt.

Jobb- och utvecklingsgarantin garanterar varken jobb eller utveckling. Det rör sig snarare om en förvaringsgaranti. Om du blir arbetslös kommer ingen att bry sig om dig på tre månader. Efter sex månader kan du kanske få ett erbjudande om utbildning eller praktik, men någon garanti finns inte.

I denna Kafkaliknande åtgärd ska alltså 100 000-tals arbetslösa slussas in. Och volymerna börjar ju kännas igen: 250 000 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder har vi så vitt jag vet inte haft sedan den förra borgerliga regeringen, 1994... Också då prioriterades billiga och meningslösa åtgärder, före utbildning. Då liksom nu försökte man förpacka det snyggt: då hette det ALU (Arbetslivsutveckling!), nu heter det Jobb- och utvecklingsgaranti...

Nä, det som behövs nu är riktiga jobb. Det behövs ordentliga investeringar för att stoppa den ökande arbetslösheten. Det är rätt tid att påbörja klimatinvesteringar, renovering av miljonprogramsområdena, infrastrukturåtgärder, utbildningsinsatser, ordentliga arbetsmarknadsåtgärder.

Och naturligtvis måste uppsägningarna i vård, skola och omsorg stoppas. Varför ska det offentliga nu bidra till att förvärra arbetsmarknadsläget ytterligare?

Det kan finansieras dels genom att säga nej till de skattesänkningar som regeringen nu genomför, men också genom att öka skatteuttaget för den grupp i befolkningen som fått de stora resurstillskotten de senaste åren, d v s de 10-15 procent rikaste. Se bara på inkomstfördelningsstatistiken från SCB. Skillnaden mellan rika och fattiga är idag större än vad den varit sedan man började mäta på 1975, och det beror på att de rikaste dragit ifrån kraftigt.

Jag tror också att man måste vara beredd att låna pengar till en del av investeringarna. Räntorna är låga och för varje t ex byggnadsarbetare eller metallarbetare man sätter i arbete, sparar man pengar genom att slippa betala ut a-kassa. Nu lånar ju Borg för att betala folk för att inte arbeta. Då är det väl bättre att låna pengar för att betala folk för att arbeta?

Passiv och dåligt påläst statsminister i KU

2009-04-02T03:58:00.000-07:00

Idag hade vi den avslutande utfrågningen i KU:s granskning av regeringen. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts tur att komma till utskottet och redogöra för sin syn på de anmälningar vi nu utreder. (DN)

Det var en uppseendeväckande passiv och dåligt påläst statsminister vi fick se under förmiddagen. Jag hade hand om tre ärenden - stödet till bilindustrin, Carnegieaffären och avsättandet av Bo Bylund som chef för Arbetsförmedlingen - och jag måste säga att han inte hade tillfredsställande svar i något av ärendena.

När det gäller bilindustrin, så kunde han inte förklara varför beredningen av stödpaketet kom igång så sent, så att regeringen hamnade i tidsnöd. Eftersom man kom igång för sent, så tvingades man ta fram ett stödpaket på bara fyra arbetsdagar i höstas, utan varken utredning eller remissrunda.

Regeringen brydde sig inte om att rådfråga de expertmyndigheter som finns, och som vet något om svensk bilindustri, om hur de såg på de förslag man ville presentera för Riksdagen. Då är det kanske inte underligt att detta paket, där man avsatte hela 28 miljarder kronor, hittills har blivit ett fiasko. Inte ett öre av dessa pengar har kommit fordonsindustrin till del, trots att det nu gått mer än tre månader sedan Riksdagen beslutade om paketet.

Men statsministern verkade inte var orolig för bilindustrin. Tvärtom. Europa har överkapacitet när det gäller biltillverkning sa han, och det verkade nästan som om han välkomnade en nedläggning av Saab.

När det sedan gällde Carnegieaffären, så fick vi inga svar alls. Han visste inte varför Bo Lundgren inte hade en fullmakt när han företrädde staten på bolagsstämman, förmodligen ett brott mot Aktebolagslagen. Han visste inte varför det inte skickats ut någon kallelse. Han visste inte varför styrelsearvodena höjts. Han kunde inte gå i god för att försäljningen av banken skett affärsmässigt. Han visste inte om det förekommit ett högre bud, vilket det ju finns uppgifter om. (e24)

Det är faktiskt ganska anmärkningsvärt att statsministern inte satt sig in i en affär som omsluter 2,4 miljarder kronor, och som mycket väl kan dra in staten i en kostsam rättsprocess.

Och när det slutligen gällde avsättandet av Bo Bylund som chef som Arbetsförmedlingen, så verkade statsministern bekräfta att regeringen nu slagit in på en ny väg: nu ska myndighetschefer kunna avsättas från en dag till en annan, utan saklig grund. Hur i hela världen ska staten kunna rekrytera bra chefer efter det? Men det kröp också fram mot slutet av utfrågningen vad som egentligen låg bakom: Bylund blev avsatt för att han en gång varit statssekreterare i en socialdemokratisk regering.

Nu följer förhandlingar i KU om hur vi ska se på dessa saker. Det återstår att se om de borgerliga partierna vågar visa integritet i förhållande till sina partikamrater i regeringen.

En ny värnskatt behövs

2009-03-27T03:14:00.001-07:00

I dag skriver Mona Sahlin och Thomas Östros på DN-Debatt om de förslag de vill lägga för att kunna ta Sverige ur krisen. Det är bl a att göra utbildninginsatser för unga, att sätta igång investeringar för gröna jobb och att reparera arbetslöshetsförsäkringen. Dessutom föreslås en rejäl satsning på jobben inom vård, skola och omsorg, genom en höjning av statsbidragen till kommunerna. (DN, SvD)

Detta ska bland annat finansieras genom höjd skatt för dem som tjänar allra mest, och som har de högst taxerade villorna. Den gruppen, de 10-15 procent rikaste i Sverige, har under lång tid kunnat skära guld med täljkniv. Det räcker med att titta på SCB:s senaste statistik över inkomstfördelningen, (SCB). Där ser man att disponibelinkomsterna för de 10 procent av hushållen som har högst inkomster ökade mellan år 2006 och år 2007 med hela 17,7 procent. För de 10 procent av hushållen som hade lägst inkomster blev ökningen blygsamma 1,5 procent...

SCB skriver att inkomstklyftorna nu är större än vad de någonsin varit, åtminstone sedan man började mäta 1975. Då kan man ju tycka att det är ganska rimligt att de som har fått dessa stora inkomstökningar nu är med och bidrar lite extra när krisen ska vändas. Det blir en ny värnskatt för dem med högst inkomster, för att kunna klara krisen.

Förslagen inbringar ca 5 miljarder kronor. Med det kan man alltså direkt finansiera en stor del av de resurser som nu måste gå till kommunsektorn, för att rädda jobben inom vården, skolan och omsorgerna.

Statliga insatser kan rädda företag

2009-03-12T06:08:00.000-07:00

Dagens besked om att 750 Saab-anställda varslas om uppsägning i Trollhättan är mycket dåliga nyheter, inte bara för de berörda anställda, utan också för Sverige som industrination. (SvD, DN, GP)

Om Saab tvingas till en nedläggning är det inte bara 12-13 000 anställda, med underleverantörerna, som går ut i arbetslöshet. Dessutom blir Sverige av med mycket viktig teknisk kompetens och forskningsresurser, vilket allvarligt skulle försvaga landets konkurrenskraft på sikt.

För regeringen tycks inställningen vara att bilindustrin får skylla sig själv. Hur ska man annars tolka de nedvärderande omdömen som Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson fällt om Saab och Volvo?

Det finns en dubbelhet i regeringens inställning till statens ansvar i industrikrisen. Å ena sidan har man hånat dem som vill att staten tar ett ansvar för t ex bilindustrin: "vi ska inte hålla konkursmässiga företag under armarna med skattebetalarnas pengar"!

Men å andra sidan har man trots allt tagit fram stödpaket till både bilar och banker. Fast nu blev ju bilstödsprogrammet uppenbarligen alldeles för tunt för att kunna utgöra någon egentlig skillnad för Volvo och Saab, och bankstödet har hittills bara gått till en i sammanhanget ganska perifer bank, Carnegie. Så det är kanske inte så konstigt: om man tvingas göra något som man egentligen inte vill, så blir det sällan bra.

Den grundläggande ideologiska hållningen för denna regering verkar ändå vara principen om laissez-faire: staten ska inte och kan inte göra något för att vända utvecklingen. Marknadens självläkande krafter kommer snart igång, vänta bara.

Och så drar man fram varven, som ett exempel på där staten gick in med mångmiljardbelopp till ingen nytta.

Ja, det är nog riktigt när det gäller varven. Men glöm inte att det finns exempel också på motsatsen. I Dagens Arbete (DA) läser jag om hur SSAB och LKAB räddades av staten på 1970-och 1980-talen. Om inte staten gått in i SSAB, så hade vi inte haft någon stålindustri värd namnet idag.

Det ironiska är att det då var en borgerlig regering som tog initiativet till statliga insatser. Moderaterna och folkpartiet ville inte då heller, men centerns industriminister Nils G Åsling tog en konflikt och drev fram statliga åtgärder för stålindustrin.

Återigen ser vi att det verkligen är stor skillnad på gårdagens och dagens centerpartister...

När det gäller LKAB, så fick både borgerliga och socialdemokratiska regeringar under 1970- och början av 1980-talet gå in med pengar för att rädda företaget från nedläggning. Efter att ha klarat sig förbi några skakiga år på 1980-talet, utvecklades LKAB till en riktig vinstmaskin för staten. Åren 2005, 2006 och 2007 översteg vinsten 6 miljarder kronor per år.

Så tro inte dem som idag står med ideologiska skygglappar och pratar om att det alltid blir fel om staten går in i näringslivet, och att staten inte kan driva företag framgångsrikt. Det är både ytligt och historielöst. Staten kan spela en roll i industrikriser, om man gör på rätt sätt. Men det förutsätter förstås att man vill.

Carnegieaffären växer

2009-03-06T02:33:00.000-08:00

Igår avslöjade E24 att det funnits minst ett högre bud än det som antogs när staten sålde Carnegie. Därmed bekräftades uppgifter som cirkulerade redan dagen efter affären, och som föranledde oss i KU att intressera oss inte bara för hur övertagandet av Carnegie gick till, utan också för försäljningen. (E24, E24, E24)

Jag kommenterade de nya uppgifterna för E24. Jag måste säga att det är uppseendeväckande om det är sant att det högre budet låg nästan 750 miljoner kronor över det som antogs. I så fall har banken sålts till vrakpris, och skattebetalarna har gått miste om en ansenlig summa pengar.

Förklaringen till att budet ratades är inte mindre uppseendeväckande, om det är sant. E24:s källor säger att de presumtiva köparna ville ha garantier för att staten verkligen ägde banken, d v s att övertagandet gått rätt till. Några sådana garantier kunde inte staten lämna. Hur kan man sälja något, om man inte kan garantera att man äger det?

Riksgäldens chef Bo Lundgren har naturligtvis en annan bild. Budet var inte färdigt, och budgivarna var inte överens, säger han. Men kunde man i så fall inte vänta på att det blev färdigt? 750 miljoner är väl värt att vänta någon vecka på? Och ligger det något i uppgiften att staten inte ville garantera att man verkligen ägde banken?

Ja, det finns många frågor att ställa i den förestående KU-granskningen. Budgetlagens 29§ säger att all försäljning av statens aktier ska ske affärsmässigt. Om uppgifterna stämmer, verkar försäljningen av Carnegie ha svårt att leva upp till det kravet.

Ytterst ansvarig är finansmarknadsminister Mats Odell(kd). Regeringen har velat skjuta över all hantering av bankkrisen till Riksgälden och Bo Lundgren. Och Riksgälden är bra på mycket, framför allt när det gäller att låna och placera pengar. Det är ju en expertis som vi lär behöva nu, när budgetunderskottet skenar.

Så Riksgälden är bra på att köpa och sälja värdepapper. Men Riksgälden har aldrig tidigare sysslat med att köpa och sälja hela banker. Och vi var många som ifrågasatte Riksgäldens kompetens på det området, när regeringen valde att lägga upp det så. Från oppositionen ville vi istället att staten skulle göra som under förra krisen, d v s sätta upp en särskild bankstödsnämnd som specialiserade sig på att bankkrisen.

Hur vi ska landa i KU återstår att se. Men det finns många stenar att vända på. Allra ytterst handlar det ju om att se till att skattebetalarnas pengar inte slarvas bort.

Låt oss hoppas på lugn i Malmö

2009-03-06T01:23:00.001-08:00

Idag präglas nyhetsrapporteringen av den förestående DC-matchen i Malmö mellan Sverige och Israel. (DN, SvD, SvD, SvD, SDS, SDS, SvD, DN)

Jag tillhör dem som tycker att denna match inte borde spelas, i vart fall inte vid detta tillfälle. Regeringen borde direkt efter Gazakriget ha tagit upp en diskussion med idrottsrörelsen om att undersöka möjligheterna att skjuta upp matchen.

Efter Gazakriget kan omvärlden inte bara gå vidare som om inget hänt. Israel måste känna att folkrättsbrott inte tolereras av det internationella samfundet, särskilt inte nu när Israel av allt att döma får en ännu mer högerinriktad, antipalestinsk och aggressiv regering.

Man kan tycka att en uppskjuten tennismatch bara är en symbolhandling, men också symbolhandlingar får effekt. Regeringen har visat sig vara extremt passiv, både i Mellanösternfrågan i stort, men också i diskussionen som förevarit tennismatchen. Carl Bildt har inte sagt ett knäpp om matchen. Lena Adelsohn-Liljeroth uttrycker sig i vanlig ordning i svävande ordalag, som om hon befann sig på en annan planet.

Hela ansvaret har lagts på idrottsrörelsen och på Malmö Stad. När man nu ser hur saken utvecklar sig, kan man konstatera att det var rätt av Malmös fritidsnämnd att besluta att om nu matchen överhuvudtaget ska spelas, så ska det ske inför tomma läktare.

Kriget i Gaza har väckt så starka känslor, att riskerna med att ha tusentals åskådare på plats under matchen skulle ha varit mycket stora.

Men när nu läget är som det är, låt oss då hoppas att de demonstrationer som nu kommer att hållas i Malmö blir lugna. Våld spelar bara motståndarna i händerna. Om det blir upplopp i Malmö kan de som försvarar Israels folkrättsbrott hävda att det bara är våldsverkare som är emot Israels ockupation av palestinsk mark.

Då hoppas de att sakfrågan hamnar i bakgrunden. Att allmänheten glömmer att nästan 1 400 människor dödades av israelisk militär inom loppet av 3 veckor, och att de allra flesta var civila. Att över 400 dödsoffer var barn. Att man bombade urskillningslöst skolor och marknader, att man använde splitterbomber och det förbjudna stridsmedlet brinnande vit fosfor. Att antalet omkomna israeler under dessa tre veckor uppgick till färre än 20, samtliga soldater. Att det var en massaker, inte ett krig.

Allt detta hoppas man att allmänheten ska glömma bort, om den konfronteras med bilder av sönderslagna skyltfönster och kastade gatstenar i Malmö.

Demostrationsfriheten är viktig, men den ska utövas med ansvar. De våldsverkare som eventuellt söker sig till Malmö dessa dagar måste förstå att eventuellt våld i samband med demonstrationerna inte bara riskerar att försvaga stödet för deras budskap i Mellanösternkonflikten, utan också undergräver stödet för demonstrationsfriheten på sikt.

Jag skulle tro att det finns en bred och omfattande upprördhet i Sverige över Israels folkrättsbrott. De allra flesta förstår att Israel måste lämna tillbaka ockuperad mark och upphöra med bosättningarna, för att en fred överhuvudtaget ska vara möjlig.

Låt oss hoppas att det budskapet lugnt och värdigt kan proklameras av tusentals demostranter i helgen. Det är det bästa sättet att ge palestinierna det stöd som de så väl behöver i dessa dagar.

Det blir en smutsig valrörelse

2009-03-03T10:30:00.000-08:00

Den här veckan är det plenifritt i Riksdagen, så vi kan vara hemma i valkretsen. Och just nu är det tydligt att vi lever i årsmötessäsong.

I går tillbringade jag förmiddagen i Malmö på distriktsstyrelsemöte i Skånes Socialdemokratiska partidistrikt. Vi förbereder årets distriktskongress 18 april, där vi bl a ska behandla inte mindre än 104 motioner från partimedlemmar i distriktet.

Det är en omfattande spännvidd av ämnen som ska diskuteras - allt från tidsangivelserna för Skånetrafikens bussar till huruvida Sverige ska delta med militär trupp i Afghanistan. Vi skriver nu distriktsstyrelsens utlåtanden över motionerna, och hoppas att kongressdagen ska räcka till för att behandla alla. De 350 ombuden ska också hinna med att lyssna på både Poul Nyrup Rasmussen, f d dansk statsminister och nu ordförande för Europeiska Socialistpartiet, och Marita Ulvskog, socialdemokraternas toppnamn i EU-valet.

På eftermiddagen körde jag hem till Lund, för att vara med om styrelsemötet med Socialdemokraterna i Lund. Också där håller vi på med årsmötesföreberedelser. Handlingar till årsmötet 21 mars gicks igenom, och också här behandlade vi ett antal motioner, dessa med mer lokalt lundafokus. Jag kom inte hem förrän 11 på kvällen.

Så är är politikens vardag. Möten och administration ibland i det oändliga, men också många tillfällen att faktiskt bryta åsikter mot varandra och bli en smula klokare efteråt. Jag vet inte hur det är i andra partier, men det verkar vara en annan ordning. När jag ser hur Maud Olofsson kan svänga sitt parti 180 grader om t ex kärnkraften, eller Reinfeldt göra samma sak om t ex arbetsrätten, eller Leijonborg gör det om sitt partis inställning i integrationsfrågorna, så är det främmande för oss. Så går det inte till i socialdemokratin.

Det är en styrka. Det är dessutom ett mycket intellektuellt förhållningssätt: politiken ändras inte för att man bytt partiledare eller för att opinionssiffrorna pekar upp eller ner, eller för att någon ytlig trendguru har yttrat sig. Politiken ändras om det tillkommit starka sakargument för en annan linje. Socialdemokratiska Arbetarepartiet är på det sättet ett mycket intellektuellt parti, kanske det enda kvarvarande.

Men igår gjorde ju sig också en annan verklighet sig påmind. På eftermiddagen ringde DN, och ville göra en uppföljning av helgens opinionssiffror. Jag sa att det inte var mycket att yvas över. Ingen hade väl trott att vi skulle vinna valet med 19 procentenheter, som vi ledde med tidigare. Nu är det mer normala nivåer i skillnaderna mellan blocken.

Det finns en strukturell vänstermajoritet i Sverige på en 6-8 procentenheter. Det är följden av att socialdemokratins välfärdsmodell har så stort stöd bland folk i allmänhet, långt utöver vår väljarskara. Denna majoritet kan bara vältas vid de enstaka tillfällen som socialdemokratin misslyckas med arbetslösheten. Så var fallet 1991 och 2006. Och när vi nu ser att borgerligheten av allt att döma också kommer att misslyckas i den frågan, dessutom i mycket större omfattning än vad vi gjorde 2006, så ser jag inte att en borgerlig valseger 2010 skulle kunna vara inom räckhåll.

Det vet naturligtvis borgerligheten. Och därför ägnar de sig nu åt det de alltid gjort i trängda lägen: att smutskasta socialdemokratiska ledare. Kampanjerna mot Ernst Wigforss och Olof Palme är väl de mest kända i historien, men också Tage Erlander och Göran Persson råkade ut för liknande strategier.

Mönstret känns igen. Bilden pumpas ut av borgerliga media, och då och då får man också någon socialdemokrat att uttala sig negativt om partikamrater. Sakliga meningsskiljaktigheter målas ut som angrepp på partiledningen och som tecken på svag ledning - trots att en livaktig intern debatt i själva verket är tecken på motsatsen.

Ungefär så svarade jag DN. Tror ni att ett enda ord av det jag sa togs med? Självklart inte. (DN)Däremot upplät man gärna plats åt den till journalist utklädde politruken Henrik Brors, att komma med "analysen" att Mona Sahlin måste vrida partiet åt höger, för att socialdemokratin ska kunna vinna valet... (DN)

Jag tror att vi vinner valet ändå. Men vi får göra det utan draghjälp av borgerliga media. Och jag tror tyvärr att valrörelsen blir smutsig.

Stockholm - förskolekaos och vårdkris

2009-02-25T10:28:00.001-08:00

Dagens rubriker i de stora Stockholmstidningarna vittnar om kris i både förskolan och sjukvården. (DN, SvD)

När det gäller förskolan, så är det tydligen dålig planering som ligger bakom. Man har inte räknat med de stora barnkullarna, och att barnfamiljerna vill bo kvar i innerstaden. Därför har man inte byggt ut barnomsorgen tillräckligt.

En sådan planeringsmiss kan säkert inträffa oavsett vem som styr i en kommun, men man kan inte låta bli att undra om det trots allt inte spelar roll att Stockholm styrs av en borgerlig majoritet som i det längsta drar sig för att satsa på välfärden. Istället prioriteras skattesänkningar.

Då är det förstås svårt att ha en kostym i t ex barnomsorgen som klarar tillfälliga och oväntade ökningar av behovet.

När det gäller vårdkrisen, så är det politiska ansvaret solklart. Det som nu händer är att de borgerligas skrytprojekt "Vårdval Stockholm" kapsejsar. Det var ju Filippa Reinfeldts stora gåva till stockholmarna, som skulle ge både valfrihet och bättre vårdkvalitet, överallt i länet. Och nu resulterar det i dramatiska nedskärningar, framför allt i de mest utsatta områdena.

Det är denna modell som den borgerliga regeringen nu tvingar på samtliga landsting, enligt ett riksdagsbeslut i förra veckan. Det innebär inte bara ett flagrant brott mot principen om kommunalt självstyre, utan också att man forcerar fram ett resursfördelningssystem som inte är utvärderat. Så kan man inte hantera en stor sjukvårdsfråga, det är faktiskt riktigt oprofessionellt.

För övrigt rekommenderar jag Ilmar Reepalus artikel i gårdagens Sydsvenskan till läsning. Det är en både välformulerad och i sak riktig plädering för den enkla principen att det måste vara möjligt att kritisera Israels folkrättsbrott, utan att behöva anklagas för antisemitism eller stöd för Hamas.

Vi kan inte bara gå vidare som om inget hänt

2009-02-20T03:08:00.000-08:00

I samband med bombningarna i Gaza fick jag en inbjudan till att gå med i en Facebook-grupp med kravet att stoppa Davis Cup-matchen i Malmö mellan Israel och Sverige. Jag anmälde mig till den gruppen, och igår hade Sydsvenskan uppmärksammat det. De ringde och ville ha kommentarer. Resultatet blev artikeln i dagens tidning, där ju också Ilmar Reepalu från Malmö, Jytte Guteland från SSU och Anne Ludvigsson från socialdemokratiska kvinnoförbundet har samma inställning. (SDS)

I morse vid 6.30 ringde Radio Malmöhus, och jag gjorde en intervju med tydlig raspig morgonröst...

Låt oss se vad som hänt. Vid Gazainmarschen och bombningarna dödades nästan 1 400 palestinier. De allra flesta civila, nästan en tredjedel barn. De israeliska förlusterna blev färre än 20, samtliga soldater.

Det var en massaker, inte ett krig. Och den genomfördes av en regering som behövde stärka sin ställning inför det förestående valet. Det var en så utstuderad och grym cynism att man blir illamående.

När en stat gör så, så kan man inte bara gå vidare som om inget hänt. Omvärlden måste markera med tydlighet på alla sätt man kan.

Riksidrottsförbundet gillar inte kraven på att stoppa matchen. De vill fortsätta som om inget har hänt. (SDS) De får naturligtvis ha sin åsikt. Men idrotten lever inte i en egen bubbla. Den är en del av samhället. En inställd tennismatch skulle vara ett sätt att markera att vi inte accepterar Israels beteende. Att det får vara nog nu.

Israel och alla Israels medborgare har rätt till trygghet och säkerhet, inom sina erkända gränser. Men Israel har inte rätt att ockupera andra folks territorium. Man har inte rätt att bygga ut bosättningar på ockuperad mark. Och man har sannerligen inte rätt att urskillningslöst slå ihjäl nästan 1 400 människor. Så länge Israel gör så, får man finna sig i att bli ifrågasatt i alla internationella sammanhang - också idrottsliga.

Maud Olofsson kan få begrava Saab

2009-02-18T11:22:00.000-08:00

I början av december sa jag i en riksdagsdebatt att Maud Olofsson kunde bli den näringsminister som får begrava Volvo. (SvD, GP)

Jag hade fel. Hon kan bli den som får begrava Saab. Å andra sidan är vi bara i början av krisen, så vi vet ju inte vad som händer med Volvo till slut.

Men för Saabs del ser det just nu mycket mörkt ut. Det som nu inträffar inför våra ögon är en historisk industrikris. (DN, SvD, SDS, GP)

Och det är en historisk passivitet som visas upp av den svenska regeringen. Än en gång: vi kan inte anklaga regeringen för att ha skapat den internationella finanskrisen. Men vi kan anklaga den för att inte ha några åtgärder i beredskap för att minska skadeverkningarna av krisen, och för att ha tvingat ut hundratusentals människor ur trygghetssystemet.

Skatterna har på två år sänkts med nästan 90 miljarder kronor. Tänk om vi haft dessa pengar nu, för att satsa på industriell utveckling! Men istället har vi ett skenande budgetunderskott. Och a-kassan har försämrats, med högre avgifter och lägre ersättning, i en sådan omfattning att mer än var fjärde löntagare står utanför a-kassan, och av dem som är kvar är det bara en liten andel som får 80 procent av inkomsten om de skulle bli arbetslösa. De ställs nu rakt ut i kylan. Detta är effekterna av medvetna politiska beslut.

Det är sorgligt att se Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt försöka skylla ifrån sig på GM. Tidigare har de gjort vad de kunnat för att prata illa om svensk bilindustri. "Inte ens svenskar vill ha Volvo längre", sa Olofsson i höstas, trots att Volvo är Sveriges mest sålda bil. "Saab är ju bara ett varumärke" sa Reinfeldt häromveckan.

Det yttersta hånet mot svensk bilindustri och svenska bilarbetare stod emellertid statssekreteraren Jöran Hägglund (C) för idag: "Det är billigare för staten att ha bilarbetarna arbetslösa i 4-5 år, än att ta ett ägaransvar i Saab. Vi har räknat på det".

Herregud, vilken social cynism, och vilket utpräglat Stockholmsperspektiv! Så talar den som inte bryr sig om de enorma sociala kostnaderna av en nedläggning av ett sådant företag, och som inte förstår den oerhörda betydelse det får för Västsverige.

Dessutom: när det gällde att gå in med pengar i Carnegiebanken, som levt över sina tillgångar, gett frikostiga lån och ännu mer frikostiga bonusar, då tvekade inte regeringen en sekund. Blixsnabbt gick man in med miljardbelopp för att rädda banken, och tog över ägandet.

Så ser kontrasten ut: bankdirektörerna får hjälp i den borgerliga regeringens Sverige, medan bilarbetarna får klara sig bäst de kan.

Ett regeringsskifte brådskar sannerligen.

Obama agerar - Borg sitter med armarna i kors

2009-02-12T03:25:00.000-08:00

Dagens besked om att Barack Obama fått klartecken från kongressen för ett stimulanspaket som motsvarar hisnande 6 500 miljarder kronro, kan vara vändpunkten för den internationella ekonomin. (DN, SvD)

Visserligen kan man vara kritisk till delar av hur paketet till slut blev. För att gå några republikaner till mötes verkar paketet ha bantats något, och man verkar ha lagt in mer skattesänkningar samtidigt som man strukit en del infrastrukturinvesteringar. Men det spelar nog mindre roll. Med en sådan volym och inriktning som paketet har, så kommer det att ha stor betydelse, inte bara för USA:s ekonomi, utan för hela världen.

Samtidigt innebär detta en kraftigt ökad amerikansk skuldsättning. Vi kan få se underskott som överstiger 10 procent av BNP, en otänkbar nivå i EU. Men det är ändå en nödvändig åtgärd. Det går inte att spara sig ur krisen, man måste investera sig ur den. Men man bör samtidigt planera för den dag ekonomin har vänt: då måste man vara beredd att göra åtstramningar och skattehöjningar för att få ner skuldsättningen. Det återstår att se om det är möjligt i ett land som USA, så rädda för skattehöjningar som amerikanska politiker är.

Kontrasten mot den svenska regeringen blir samtidigt slående. Här har vi en finansminister som bara pratar. Budgeten från i höstas, som lades före finanskrisen, ska ta hand om det nya extrema läget, får vi veta.

Följdaktligen så har de förslag som lagts efter budgeten - bankstödet och stödet till bilindustrin - raskt avslöjats som kosmetika.

När det gäller bankerna så var regeringens förslag tydligen så dåligt att bara en enda bank ville ta del av det. Och när det gäller stödet till bilindustrin så blev det tidigt klart att regeringen lovat bort pengar som den inte förfogar över. Det var Europeiska Investeringbankens pengar.

Nu växer arbetslösheten kraftigt, till följd av krisen i den privata sektorn. Den kommer att följas av en kris i den offentliga sektorn, när kommuner och landsting tvingas säga upp personal. För att förhindra det måste kommunsektorn få mer pengar, och det snabbt. Men Borgs besked är som vanligt: "vi får vänta och se, vi följer utvecklingen".

Ja, han verkar vilja "följa utvecklingen" ända tills vi har just den massarbetslöshet som han upprepade gånger lovat bekämpa. Det blir ju bara patetiskt att höra Borg försöka lägga skulden på bankerna.

För övrigt var det ju ett tag sedan jag skrev några blogginlägg. Unde den tiden har jag hunnit åka skidor i Sälen, men också tillbringat en vecka på Europarådet i Strasbourg. Där hade vi bl a en stor debatt om Israels krigföring i Gaza. Mitt inlägg i den debatten kan läsas här.

Till sakfrågan om utgiftstaken

2009-01-11T03:39:00.000-08:00

SvD hade nosat upp Skånes partidistrikts rådslagssvar när det gäller jobben, och gjorde en stor affär av det i lördags. Tyvärr brydde man sig inte om sakfrågan särskilt mycket, utan fokuserade på att måla upp en konflikt mellan Mona Sahlin och delar av partiet.

Det är trist, men det är väl så borgerlig press gör nuförtiden. Ännu mer trist, och en smula oväntat, är att somliga partivänner numera också tolkar alla meningsskiljaktigheter i vårt parti som angrepp på Mona Sahlin. (SvD)

I sakfrågan är det vi säger inte särskilt dramatiskt. I princip är det detsamma som regeringens egen finanspolitiske rådgivare Lars Calmfors sa i en lördagsintervju under julhelgen. Så gott som alla ekonomer numera ansluter sig till synen att denna kris kommer att bli så djup att vi inte kan spara oss ur den. Vi måste investera oss ur den. Det är t ex därför Barack Obama nu skissar på ett stimulanspaket för USA på motsvarande hisnande 6 000-7 000 miljarder svenska kronor - och det trots att USA redan går med stora budgetunderskott.

Inspiration för sådana paket kommer bl a från nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman, som så gott som i varenda krönika i New York Times numera säger att denna kris kan liknas vid 30-talsdepressionen, och i likhet med den kan inte världen spara sig ur den. Vi måste ta några år av budgetunderskott för att vända krisen på arbetsmarknaden. Detta underskott får betalas tillbaka senare, under högkonjunktur.

Här i Sverige har denna diskussion lyfts av bl a Assar Lindbeck, men också som sagt av Lars Calmfors. Han pekade i sin lördagsintervju också på att det svenska systemet med utgiftstak kan vara ett problem idag: det gör att man inte kan vidta nödvändiga investeringar i t ex infrastruktur för att vända konjunkturen.

Liknande tankegångar fördes fram av LO-ekonomerna för några år sedan, som menade att man borde ha en slags "sysselsättningsmarginal" i budgetpolitiken, d v s möjliggöra ökade utgifter vid extraordinära lägen på arbetsmarknaden, för att förhindra en kraftig uppgång av arbetslösheten.

Vi är nu på väg in i ett år som kan bli ett arbetslöshetens stålbad på arbetsmarknaden. Tiotusentals människor kan bli av med sina jobb. Kostnaden för detta ska in under utgiftstaken, vilket kommer att leda till att andra statliga utgifter måste minska. Då kan staten tvingas säga upp personal, och därmed förvärra krisen ytterligare. Är det en klok politik?

Så: låt oss lämna denna ytliga personfokusering. Den här frågan är för viktig för det. Låt oss diskutera sakfrågan.

Massakern i Gaza

2009-01-06T09:49:00.000-08:00

Vad ska man säga om ett militärt angrepp där man dagligen bombar skolor och marknader, och där merparten av dödsoffren är civila kvinnor och barn? Självförsvar? Nej!

Det är en massaker vi bevittnar, genomförd av den israeliska regeringen som ett inslag i valrörelsen och väl tajmad med ett maktvakuum i Washington. Det är så cyniskt så att man blir vansinnig.

Det finns inget försvar för ett sådant massivt övervåld som Israel nu tar till. Den beskjutning som Israel utsatts för från palestinska områden utgör bara en bråkdel av det våld som man nu går fram med i Gaza. Och palestinierna har folkrätten på sin sida: det är Israel som ockuperar, det är Israel som bygger ut bosättningar som successivt lägger under sig palestinsk mark.

Det Israels regering nu gör i Gaza är inget annat än mord på civila, för att uppnå inrikespolitiska mål. Det måste hela världen reagera mot.

SvD, DN)

Afghanistan kan bli Obamas Irak

2008-12-29T03:45:00.000-08:00

I en intressant artikel i SvD går Anders Ferm och Thage G Peterson till attack mot vad de uppfattar som Bildts successiva smyganslutning av Sverige till Nato. Särskilt kritiska är de mot det svenska engegemanget i Afghanistan, nu högaktuellt med anledning av den förestående svenska truppförstärkningen, och vad som förmodas bli en ny amerikansk offensiv under våren.

Det är inte vem som helst som skriver. Ferm var i många år Olof Palmes närmaste medarbetare, sekreterare i den s k Palmekommissionen för nedrustning och FN-ambassadör. Thage G Peterson har väl innehaft nästan alla statsrådsposter (!), men började sin bana i regeringskansliet som statssekreterare åt Olof Palme.

Det är bra att de nu återuppväcker debatten om vart svensk säkerhetspolitik är på väg. Jag tror att de flesta svenskar har en ganska avvaktande attityd när det gäller svenska militära äventyr.

Det kommer emellertid alltid att finnas politiker som vill att Sverige ska delta i vartenda blodbad som för tillfället pågår på jorden. Senaste exemplet är väl Jan Björklund (fp), som när det begav sig 2003 ville att Sverige skulle delta med trupp i Irak. Argumenten? Att slåss för demokrati och mänskliga rättigheter... De som invände anklagades för feghet och att svika folket i Irak.

Hur det sedan gick i Irak vet vi alla. Det var tur att inte Björklund satt i regeringen 2003, för då kanske Sverige hade haft soldater i Irak än idag.

Historien är full av exempel på politiker som med vacker retorik ord får med sig sina folk på att delta i krig, men där resultatet sedan blir förödande. Det är lätt att starta ett krig, men det är svårt att avsluta det.

Visst ska det finnas tillfällen där Sverige ska delta med militär personal utomlands. Men varje sådant tillfälle måste prövas noggrant, och det måste finnas ett klart FN-mandat för insatsen. Och man ska vara misstänksam när politiker av Bildts typ driver på för att Sverige ska utöka sina militära insatser utomlands. Han vill nu att Afghanistantruppen ska kunna utökas från ca 300 man till 855. Från socialdemokratins sida har vi gått med på en utökning till 500, men om man vill öka ytterligare, måste Riksdagen pröva frågan igen.

Bakgrunden är att det nu är mycket osäkert hur amerikanerna agerar. Om de går in med ytterligare 30 000 man, i avsikt att köra ut talibanerna, knäcka de lokala krigsherrarna och fånga Usama bin Laden - ja, då blir det fullt krig. Och det är inte säkert att USA vinner det.

Så Afghanistan kan bli Obamas Irak. Men även om USA skulle kunna vinna ett sådant krig: vad kommer Ryssland och Kina att säga om det? Ett fullskaligt krig med USA på ena sidan och afghanska talibaner och krigsherrar på den andra, försedda med moderna vapen från Kina och Ryssland, är inte alls otänkbart.

Frågan är: ska vi då vara där? Ja, den frågan tål att ställas. Och också den vidare frågan: vad är egentligen Sveriges roll i världen? Är den att sträva efter att delta i olika militära äventyr, och bygga upp en militär kapacitet efter det? Eller är kanske vår huvudsakliga roll istället att med biståndsmedel bygga upp länder som varit i krig - deras infrastruktur, utbildningsväsende, rättsväsende?

Svaret var en gång självklart, och jag hoppas att det fortfarande är det.

Bra att det blev en bred uppgörelse om grundlagarna

2008-12-17T11:08:00.000-08:00

Så överlämnade vi idag äntligen grundlagsutredningens betänkande. Det blev ett enigt betänkande, vilket ju är en styrka när det handlar om demokratins spelregler. Vi vill inte ha en ordning där knappa och tillfälliga majoriteter i riksdagen självsvåldigt driver fram dramatiska förändringar. Utredningsförslaget borgar nu för att det kan bli en ny regeringsform som kommer att hålla minst lika länge som den som nu gäller. Den har nu nästan 35 år på nacken. (DN, SvD, SvD, SDS, SMP, DN, DN)

De socialdemokratiska utgångspunkterna i förhandlingen kan man läsa om i vår artikel på newsmill, och jag behöver därför inte utveckla det ytterligare här.

Bara en sak: det hävdas ibland att det finns ett stort stöd i svenska folket för mer personval. Det är faktiskt inte sant. I den opinionsundersökning som grundlagsutredningen gjorde så visade det sig att en majoritet (52 procent) tyckte avvägningen mellan partival och personval i dagens system var ganska lagom. En liten minoritet (ca 20 procent) ville minska personalvalsinslaget, och ungefär lika många ville öka det. Så faller ju också andelen väljare som kryssar i val efter val.

Jag tror denna inställning hänger samman med att folk i första hand vill ha tydliga politiska alternativ - partier med olika program - att välja mellan, och att de oroas över att mer personval skulle göra politiken mer ytlig. Det är klokt, och jag störs av politiker som kritiserar väljarna för att de inte kryssar. Genom att inte kryssa så visar väljaren att personfrågan är ointressant; man röstar på partiets program och man utgår ifrån att alla listkandidater står för det.

Det är en hedervärd hållning, och jag förstår inte varför det ska framställas som ett problem.

Men visst är det ironiskt: de som tycks vara mest intresserade av personval är politikerna själva, inte väljarna.

Maud Olofsson står handfallen

2008-12-02T14:04:00.000-08:00

Dagens riksdagsdebatt med näringsminister Maud Olofsson om jobbkrisen föranleddes av interpellationer ställda av socialdemokraterna Börje Vestlund, Monica Green och Raimo Pärssinen.

Jag satt på mitt arbetsrum och lyssnade på hennes inlägg och hennes allt mer förtvivlade partikollegors försök att försvara regeringens politik. Till slut kunde jag inte låta bli att gå ner i kammaren och delta i debatten, för att bl a berätta om stämningen i Göteborg, som jag besökte i helgen. (SvD, GP)

Maud Olofsson gjorde verkligen en slät figur. Hela industrisverige är i gungning, och hon har ingenting att komma med. De "samordnare" som regeringen utsett för att möta varselvågen, har i praktiken inte fått några verktyg att arbeta med. Hon kan, som jag sa i debatten, komma att bli den minister som får begrava Volvo. Att man ens kan tänka tanken är oerhört, och borde fått en ansvarsfull regering att agera för länge sedan.

Regeirngen har inte skapat krisen. Det är en internationell finanskris som nu drabbar Sverige. Men regeringen förvärrar krisen, dels genom att stå handfallen nu, utan några förslag till stimulanspaket. Men också genom att man försvagat det som man på ekonomspråk kallar "automatiska stabilisatorer". Med det menas de sociala trygghetssystemen. En fjärdedel av arbetskraften står nu utan a-kassa, helt oskyddad om man skulle bli arbetslös. Då får man gå direkt till socialkontoret.

Och av dem som är kvar i a-kassan så har endast en fjärdedel en a-kassa på 80 procent - resten kommer kanske att få halverade inkomster om de skulle bli arbetslösa. Det innebär att när krisen kommer, så kommer hundratusentals människor att minska sin konsumtion. Minskar privatkonsumtionen med 2 procent, så krymper BNP med 1 procent. Därmed skapas en ännu högre arbetslöshet, och vi får en negativ spiral nedåt.

Om detta hade Maud Olofsson emellertid inget att säga. Hon var fast i sina gamla slagord, yrade fortfarande om att hon fått ner arbetslösheten, trots att ytterligare 20 000 människor varslades i november, och man nu räknar med en arbetslöshet på 9-10 procent nästa år. 100 - 150 000 jobb kan försvinna under de närmsta halvåret.

Ja, det var en uppenbart trött näringsminister. Under hela mitt inlägg, 4 minuter, stod hon och såg ner i talarstolen. Mötte inte min blick en enda gång.

Kanske skämdes hon för sin politik.

Odells halmstrå

2008-11-15T05:03:00.001-08:00

Efter att ha snurrat in sig i oändliga resonemang om äktenskapsfrågan i dagens lördagsintervju i radion, griper Mats Odell efter sitt sista halmstrå: "jamen humanisterna Morgan Johansson och Christer Sturmark är med på vår modell!" (Ekot)

Nä, Odell, det är vi inte. Sakfrågan redde jag ut i min blogg häromdagen, men för att göra en lång historia kort: vi skulle vilja se en ordning med civiläktenskap i Sverige, precis som i många andra länder. Då hade banden mellan kyrka och stat brutits en gång för alla, och vi hade sluppit den olägenhet som äktenskapsutredarens förslag för med sig, nämligen att kyrkorna också fortsättningsvis ska ha rätt att diskriminera homosexuella genom att vägra att viga dem.

Men det Odell nu pratar om, "civilrättslig registrering", "samlevnadsbalk" etc, är bara ett sätt för kyrkorna att lägga beslag på äktenskapsbegreppet. Det förstod vi efter reaktionerna på vår artikel. Men hur svårt det är att försvara en sådan modell framgick med all önskvärd tydlighet av utfrågningen idag.

Ett sådant spel ställer vi inte upp på, inte jag och heller inte Christer Sturmark, vågar jag säga. Civiläktenskap är den vedertagna termen i Europa, och det finns ingen anledning för Sverige att hitta på egna begrepp.

Så där brast Odells halmstrå.

Nu behövs rejäla ekonomiska stimulanspaket

2008-11-13T09:52:00.000-08:00

I New York Times 10 november skriver Paul Krugman om behovet av ett stimulanspaket för den amerikanska ekonomin. Han bedömer att ett sådant paket bör uppgå till ca 600 miljarder amerikanska dollar, 4 procent av BNP, men befarar att Obama bara kommer att föreslå ungefär hälften. (NYT)

Nog visste vi att de tänkte stort i USA. Men så stort? Det här ska jämföras med det paket som Thomas Östros föreslog idag, som uppgår till 17 miljarder kronor. Det låter mycket, men i jämförelse med vad som diskuteras i USA är det alltså ganska blygsamt. 17 miljarder kronor är ungefär 0,5 procent av BNP, vilket alltså ska jämföras med Krugmans 4 procent, eller det som kan bli Obamas, 2 procent.

Ändå är utvecklingen på svensk och amerikansk arbetsmarknad likartad. Också i USA räknar man med en arbetslöshet på 8-9 procent nästa år, som i Sverige. Men på en punkt skiljer sig siffrorna radikalt åt: Sverige har mycket starkare statsfinanser. USA har redan ett rekordstort budgetunderskott på ca 5 procent av BNP, 700 miljarder dollar. Sverige har visserligen snabbt försämrade statsfinanser, men vi ligger fortfarande på plus. Då framstår ju ett paket på 17 miljarder kronor som bättre än ingenting (vilket ju är regeringens linje: att inte göra någonting trots att ekonomin håller på att rasa samman), men väl försiktigt och förmodligen otillräckligt.

Nåja, det här blir ju en teoretisk diskussion. Östros ekonomiska paket lär aldrig bli av eftersom vi saknar regeringsmakten, så vi kommer aldrig att få veta om det var tillräckligt.

Men något måste göras. Alarmsignalerna ljuder allt högre, vilket bl a OECD:S nattsvarta rapport idag visar (SvD). Samtidigt är det väldigt intressant att se hur debatten nu vänder. Snart går hela världen med underskott, och hela världen väntar på att USA ska låna ännu mer pengar för att genomföra gigantiska stimulanspaket, för att på det sättet kickstarta igång ekonomin igen.

Det är Keynes rakt av. Och EU:s stabilitetspakt, där inget land tilläts gå med större underskott än 3 procent av BNP, ligger i ruiner. Ingen vågar stå för den tanken längre eftersom det vore att kräva dramatiska nedskärningar eller skattehöjningar i en situation då detta bara skulle betyda ännu sämre tillväxt.

Men man kan ändå inte låta bli att undra: alla dessa nyliberaler och normpolitiker som skapade den oreglerade kapitalism som nu löper amok. Var finns de nu i debatten?

Kyrkornas trista försök att lägga beslag på äktenskapet

2008-11-07T04:13:00.000-08:00

Efter artikeln om könsneutrala äktenskap i SvD förra måndagen har jag mötts av en hel del förvånade kommentarer. "Är du på kd:s sida nu?" har det hetat. (SvD)

Nä, det är jag verkligen inte. Men jag förstår att det uppfattats så, och därför vill jag klargöra min position i frågan.

Jag har alltid varit emot att homosexuella diskrimineras i äktenskapslagstiftningen, och jag har sett fram emot en lösning av frågan. När Hans Regners utredning kom blev jag emellertid besviken. Där lade han visserligen ett förslag om könsneutral äktenskapsbalk, men han gick också kyrkorna till mötes genom att låta dem behålla vigselrätten samtidigt som de skulle få fortsätta att vägra att viga homosexuella. Det tycker jag är stötande.

Att viga någon är myndighetsutövning. En vigselförrättare är därmed en myndighetsperson. Det är inte rimligt att en myndighetsperson ska få diskriminera folk.

Att kyrkorna överhuvudtaget har juridisk vigselrätt är en kvarleva från statskyrkans tid, en tradition som vi enligt min uppfattning helst borde bryta helt med. Det kan man göra genom att inrätta en ordning med civiläktenskap, som finns i t ex Frankrike, Tyskland och Italien. Där saknar kyrkorna juridisk vigselrätt, utan det är staten som står för det. Sedan kan kyrkorna välja att anordna vilka ceremonier de vill, för vem som helst.

När det gäller artikeln, så bibringades jag uppfattningen att ett antal kyrkor nu också var beredda att ge upp sin vigselrätt, och gå in för civiläktenskap. Ett sådant artikelutkast läste jag, och godkände. Men när det sedan kom i tryck så hade äktenskapsbegreppet lyfts ut, och det talades istället om "civilrättslig registrering", ett begrepp som ju närmast för tankarna till Sovjetunionen: "Har ni gift er?" "Nä, vi har registrerat oss civilrättsligt"...

Då förstod jag vad som hänt: kyrkorna hade inte velat godta begreppet civiläktenskap, eftersom de vill konfiskera ordet äktenskap. I deras värld kan man inte vara "äkta makar" om inte Gud så att säga legitimerat vigseln. Det är naturligtvis inte en syn som jag kan ställa upp på. Det är dessutom djupt ohistoriskt, eftersom äktenskapet fanns långt före kristendomen.

Än värre blev det när det sedan visade sig att det var just detta som Göran Hägglund erbjudit koalitionskamraterna som en kompromiss. Då befann jag mig, på felaktiga grunder, i ett sällskap jag inte trivs i. Självklart kan jag inte stödja ett kd-förslag som bygger på "civilrättslig registrering". Då tar jag hellre Regners utredningsförslag.

Detta fick jag ägna en del av förra veckan åt att förklara för media och för många andra intresserade...

Nu försöker regeringen krångla sig ur frågan genom att lägga en s k "grundproposition", som m, c och fp sedan ska få lägga motioner på. Det är mycket tveksamt ur konstitutionell synvinkel. Det finns inget som heter "grundproposition" i vår författning.

Och varför denna omväg? Om de nu vill genomföra Regners förslag, så är det väl bara att rösta på den trepartimotion från s, v och mp som ligger i Riksdagen? Men det är väl där skon klämmer: de borgerliga kan inte tänka sig att rösta på oppositionens förslag, även om de tycker att det är bra... Det är ganska ynkligt.

USA går åt vänster

2008-11-04T16:44:00.000-08:00

Sitter och ser på valvakorna om det amerikanska valet, och nu ser det ju ut som om Barack Obama verkligen vinner. Det är bra för USA, och det är bra för världen.

Med Obama går USA åt vänster. Äntligen kan vi kanske få se en anständig sjukvårdsförsäkring, som ger alla amerikaner tillgång till bra sjukvård. Det är hög tid - 47 miljoner amerikaner saknar sjukförsäkring. Och äntligen kan vi kanske få se ett USA som tar klimatfrågorna på allvar - i åratal har ju landet ställt sig utanför det internationella samarbetet om dessa frågor. Äntligen kan vi kanske se ett USA som vill samarbeta med övriga världen när det gäller att lösa internationella kriser, och inte tar till krig för egna syften. Och äntligen kan vi kanske bryta den kristna högerns grepp om Vita Huset, och slipper en president som tror att han är "on a mission from God".

Men jag stör mig faktiskt på delar av rapporteringen. Jag såg precis ett inslag på TV4, om en exekutiv auktion på ett amerikanskt hem. Husägaren hade inte klarat räntor och amorteringar, och nu gick hans hus på auktion. Denna auktion hölls på en blåsig gata utanför en domstolsbyggnad, med ett fåtal intressenter. Så brutalt är det amerikanska systemet mot den som inte kan betala sin räkningar. Det säger en del om USA - och om hur stor rädslan nu nu hunnit växa sig i miljoner amerikaners bröst de senaste månaderna.

Där ligger förklaringen till Obamas valframgång. Sören Holmberg gör en klok kommentar när han konstaterar att det amerikanska valet är mycket ideologiskt, alls inte så "personfixerat" som många vill få det till. Men ändå envisas andra svenska förståsigpåare att analysera valet som om det vore ett spel. Vem har drivit bäst kampanj? Vem har lyckats bäst med att nå ut med den senaste tekniken?

Jag tror att detta ytliga pladder har en orsak: de flesta som står för den är borgerliga analytiker, och de vill inte dra några politiska slutsatser. Om de skulle göra det, måste de erkänna att USA går åt vänster på grund av att det inte finns något ordentligt välfärdssystem som fångar upp vanliga medel- och arbetarklassamerikaner när kapitalismen krisar. Och denna analys vill de för allt i världen inte göra.

Det är faktiskt ganska lustigt att se svenska moderater försöka hålla färgen och se ut som vinnare, trots att deras kandidat bitit i gräset...

(DN, DN, SvD, SvD, SDS)

Omvändelse under galgen - men nu kommer underskotten igen

2008-11-04T09:40:00.000-08:00

Idag rapporterar Dagens Eko att Sverige nästa år återigen kommer att gå med underskott. Det är i så fall många år sedan sist. I år kommer vi att ha ett överskott, till stor del beroende på de utförsäljningar av svenska företag som man gjort, men sedan vänder det alltså nedåt. Statsskulden kommer att börja växa igen.

Jag är inte emot statliga underskott. Det kan behövas, om landet går in i en djup konjunktursvacka. Det är bättre det, än att låta den enskilde ta hela smällen när konjunkturen viker.

Men det som nu hänt är en nästan otrolig klumpighet av regeringen.

När de borgerliga tog över 2006 hade Sverige stora överskott och stark tillväxt. Under två år har de sänkt skatterna dramatiskt, allra mest för de rikaste, försämrat försäkringssystemen och dragit ner på utbildningsmöjligheterna. Vi var många som varnade för att det förr eller senare skulle komma sämre tider. Nu får vi nöjet att säga "vad var det vi sa?", men det känns inte särskilt kul att ha haft rätt när man vet att priset får betalas av alla de som nu blir arbetslösa.

Alla de resurser vi skulle behövt nu när krisen kommer, har redan slumpats bort i skattesänkningar. Och hela regeringens planering för mandatperioden spricker: den byggde ju på att moderaterna skulle få sina skattesänkningar de första två åren, och sedan skulle mittenpartierna få sina sociala reformer under resten av mandatperioden. Men nu är pengarna slut, och mittenpartierna har blivit blåsta.

Nu försöker regeringen vända under galgen. En annan av dagens nyheter var ju att regeringen nu kan tänka sig att sänka avgiften i a-kassan (SvD, DN). När man höjde den häromåret, lämnade en halv miljon löntagare kassan, och de står nu utan försäkringsskydd. Nu har Borg och Reinfeldt upptäckt att det finns folk som är "underförsäkrade" och ska sänka avgiften. Ja, det är ju så dags. Det hjälper inte dem som nu lämnat a-kassan och som blivit varslade. För dem återstår bara socialbidrag.

Reinfeldt försöker säga att han leder en regering som lyssnar på folket. Men för de flesta verkar det nog snarare vara en regering som driver lite vind för våg, och som panikartat försöker laga hålen nu när hela strategin sprungit läck.

I övrigt röstar amerikanerna nu. Vi hoppas på förändring!

Mörkare EU-väg för Turkiet

2008-10-19T09:20:00.000-07:00

Kom idag hem från Istanbul, dit jag åkte för socialdemokratiska partistyrelsens räkning i fredags för att delta på ett seminarium om Turkiets väg till EU. Jag hade sällskap från Sverige av s-riksdagsledamoten Anne Ludvigsson, som representerade det socialdemokratiska kvinnoförbundet i Europa.

På seminariet träffade vi representanter för de flesta större partier, bl a både vice ordförande i det regerande AK-partiet och vice ordförande i det största oppositionspartiet, CHP.

På torsdagen hade det varit nya strider i sydöstra Turkiet mellan regeringsstyrkor och PKK, vilket naturligtvis delvis färgade mötet. (DN)

Striderna innebär att Turkiet får fokus på annat än EU-förhandlingarna. De nationalistiska krafterna i landet stärks. EU:s krav på bättre respekt för mänskliga rättigheter för bl a kurderna kopplas av dessa krafter ihop med PKK. Nu har stödet för EU-medlemskap i befolkningen fallit på bara några år från över 75 procent, till under 50 procent.

Avståndet mellan Turkiet och EU ökar, och det märks också på den turkiska regeringen. Nationalisterna i Turkiet, dit jag dessvärre också får räkna den "socialdemokratiska" oppositionen CHP, missar inte chansen att peka på högerledarna i Frankrike och Tyskland, som med olika styrka avvisat turkiskt medlemskap. Nationalisterna i Turkiet spelar på sårad turkisk stolthet, vilket undan för undan ökar avståndet mellan Turkiet och EU.

Regerande AK-partiet har hittills hållit en fast kurs i EU-förhandlingarna, men nu verkar också regeringen dras med i de mer EU-fientliga stämningarna. För att hindra en negativ spiral av ökad misstro, måste nu EU förnya sitt medlemskapslöfte till Turkiet. Det vore bra om Sverige kunde gå i bräschen för det under ordförandeskapet i EU 2009.

Reinfeldt klarar inte varselvågen

2008-10-15T01:00:00.000-07:00

Sitter och lyssnar på partiledardebatten på arbetsrummet i Riksdagen, men ska strax gå ner i kammaren och se det "live". Jag slås av hur Fredrik Reinfeldt fortsätter att försöka leva högt på ökad sysselsättning, och gång efter gång försöker leda i bevis att regeringens skattesänkningar har lett till fler jobb. (DN, SvD)

Men där lever han farligt. Den argumentationslinjen kan ju möjligen fungera så länge jobben blir fler. Men nu pekar ju allt på att det kommer att bli tvärtom under de kommande åren. Arbetslösheten kan springa upp i 7 procent under nästa år, sa Konjunkturinstitutet häromdagen. Och socialbidragstagandet kommer att öka med 10 procent fram till 2011, enligt regeringens egen prognos - och det var en prognos som gjordes före finanskrisen.

Och då fungerar inte längre Reinfeldts argument. Tvärtom kan man nu vända på det: är det kanske så att skattesänkningarna leder till färre jobb, istället för fler? Ja, det kan onekligen vara så.

Skattesänkningarna har finansierats av neddragningar i sjukvården, äldreomsorgen och skolan, vilket lett till färre anställda i de sektorerna. Skattesänkningarna har också finansierats med neddragningar av arbetsmarknadsutbildningen, så att färre arbetslösa kan få en adekvat utbildning till de jobb som finns. Det motverkar också sysselsättningsutvecklingen.

Och, vilket Mona Sahlin påpekade i debatten: Riksbanken har uppgett att den förda expansiva ekonmiska politiken (d v s skattesänkningarna) inneburit att man fått höja räntan mer än vad man annars skulle gjort. Det har dragit in köpkraft från hushållen och försvårat investeringar.

Det är svårt att komma ifrån att skattesänkningarna har försvårat arbetet med att möta varselvågen. Nu försöker Reinfeldt hävda att man gör en stor insats genom att rikta 1,5 miljard kronor i arbetsmarknadspengar till västsverige. Då tror han att han löst problemet.

Men det är inga nya pengar. Dessa pengar tas från resten av landet. Det vi nu emellertid ser är att varselvågen sprider sig. Häromdagen var det ett företag i Köping, Getrag, som drabbades. Det är en av Volvos underleverantörer, och naturligtvis finns dessa i hela landet. Så detta är bara början: när varselvågen slår in över hela landet, hjälper det ju föga att regeringen omdirigerat pengar till västsverige. (SvD)

För övrigt blir man ju bara trött på den amerikanska debatten. Här skenar USA:s budgetunderskott, och är historiens högsta. Det beror bl a på Irakkriget, och på de omfattande skattesänkningarna som regeringen Bush riktade mot de allra rikaste.

Så vad är då McCains recept för att lösa det? Stanna i Irak, och sänk skatterna ännu mer... (DN, SvD)

Krugman är närmare Keynes än Friedman

2008-10-13T06:47:00.000-07:00

Paul Krugman är en ekonom som tänker själv, kan formulera sig så att även lekmän förstår, och är orädd. Det är ovanligt i svensk (och europeisk) debatt, där ekonomidiskussionen inte sällan tenderar till konformism och dogmatism. (DN, SvD, SvD)

Se bara hur EMU-diskussionen fördes i samband med folkomröstningen, eller se på hur dagens debatt om utgiftstak och överskottsmål artar sig. Den som vågar andas något om att det inte är säkert att Sverige i all framtid ska amortera av 30 miljarder kronor (en procent av BNP) i genomsnitt per år, utan att det på sikt kan finnas skäl att skruva ner den ambitionen något mot bakgrund av sjunkande statsskuld, förestående klimatinvesteringsbehov och växande andel äldre, utmålas som en ansvarslös folkhushållets fiende.

Den amerikanska debatten är, och har förmodligen alltid varit, mer frejdig och mer utmanande. Krugman är inte en nyliberal lättviktare, som tror att alla problem löses av sig själv om bara marknaden får bestämma. Tvärtom, så ser han hur kapitalismen ibland går i baklås och ibland löper amok, och förespråkar en aktiv finanspolitik för att förebygga det. Han står mycket närmare Keynes än Friedman.

För egen del fästes min uppmärksamhet på Paul Krugman genom hans bok "Peddling Prosperities" som kom för snart 15 år sedan. Då var det min kompis Jens Henriksson som enträget krävde att jag skulle läsa boken, och jag tror t o m att jag fick den av honom i present. Vi var båda aktiva i Lunds Socialdemokratiska Studentklubb, och bodde nästan grannar på studentbostadsområdet Vildanden i Lund.

Så jag läste boken, och den var så bra att jag skaffade den svenska översättningen (Valser om Välfärd) när den kom några år senare, för att verkligen försäkra mig om att jag begripit allt. Sedan dess har jag försökt hänga med i Krugmans artiklar i New York Times och på hans blogg.

Jens blev så småningom politiskt sakkunnig och sedermera statssekreterare i finansdepartementet, och skrev i praktiken finansplanerna i de svenska budgetpropositionerna tio år i rad. Nu representerar han de nordiska länderna i Internationella Valutafonden i Washington. Så Krugman har nog redan haft ett visst genomslag i svensk budgetpolitik...

Landet måste sättas främst

2008-10-07T23:04:00.001-07:00

Ingvar Carlsson har självklart rätt i att läget nu ser så illa ut i den internationella ekonomin att också den svenska regeringen borde ta initiativ till blocköverskridande samarbete, på samma sätt som skedde 1992. (DN, SvD))

Visst finns det skillnader idag i förhållande till läget då. Då hade budgetunderskottet länge rusat mot rekordnivåer, och Riksbanken hade försökt skydda kronan med 500 procents ränta. Krisen var mer inhemsk än internationell. Idag har svensk ekonomi en i grunden frisk bas.

Men att krisen idag i första hand kommer utifrån är i sig inte argument för att inte försöka samla sig över blockgränsen. Det kan snarare vara tvärtom. Igår talade Barack Obama om krisen i USA som den värsta sedan 1930-talet, och i land efter land är de finansiella systemen på väg att falla sönder. Sverige är ett litet exportberoende land, och drabbas hårt vid sådan internationell turbulens. Vi kan mycket väl dras med, och det snabbare än vad vi nu kan bedöma. När jag besökte Internationella Valutafonden i Washington för några veckor sedan, varnade man för ett sådant scenario.

Det är därför hög tid för regeringen att kliva ner från sina höga hästar och sätta landet främst.

Några ord om att komma överens

2008-10-07T12:10:00.000-07:00

Är idag tillbaka i Stockholm för ytterligare förhandlingar om grundlagen. Det går sakta framåt, och idag löste vi upp ytterligare några knutar. Det ska nog gå att komma överens till slut med de borgerliga om förändringar i Regeringsformen och vallagen. Men några frågor återstår.

Förra veckan blev ju hektisk. Åkte till Europarådet i Strasbourg på måndagen för en spännande sessionsvecka. För första gången någonsin har två medlemsländer, Georgien och Ryssland, varit i krig, och självklart dominerade det diskussionerna i församlingen. Sverige kom att stå i centrum för den diskussionen, eftersom vi just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté.

Tyvärr blev det inte så bra när Carl Bildt valde att åka till Ukraina med kungen, istället för att komma till Europarådet för att delta i diskussionen om hur konflikten mellan Georgien och Ryssland skulle kunna biläggas. Många av parlamentarikerna blev besvikna på det svenska ledarskapet i det avseendet, och det är ju alltid tråkigt när Sverige kritiseras i internationella sammanhang.

Och så blev Bildt portad i Ryssland för sin parallell mellan Hitlertyskland och Ryssland. Nog för att man ska kritisera Ryssland, men han hade ju inte behövt ta ställning för Georgien, som ju faktiskt var den angripande parten den här gången. Och hur Sverige nu ska kunna fungera som medlande ordförande i Europarådet är svårt att förstå. (SvD)

Utöver det handlade också Europarådsveckan om Cypernfrågan. Här har förhandlingar öppnats mellan turk- och grekcyprioter, med målet att åstadkomma en återförening av den delade ön. Jag hade förberett ett inlägg i församlingen på onsdagsförmiddagen, men diskussionen fick avbrytas av tidsskäl innan jag kom upp. Mitt inlägg kommer emellertid att publiceras i slutrapporten, och budskapet var, som så många andras, att vi nu förväntade oss konstruktiva förhandlingar mellan parterna. Man borde se framåt, mot gemensamma lösningar, istället för bakåt, på gamla oförätter.

På torsdagen fick jag emellertid åka tillbaka till Stockholm, för att delta i de interna diskussionerna i den socialdemokratiska riksdagsgruppen om Lissabonfördraget och Lavaldomen. Jag tänker inte redogöra för överläggningarna, eftersom dessa möten är slutna. Men utgången är ju bekant: ett antal av oss som drivit att vi inte skulle medverka till att ratificera fördraget innan det var säkerställt att svensk arbetsmarknadsmodell kan hävdas i EU, fick inte majoriteten med oss. Istället fick vi, förutom jag själv också bl a Bo Bernhardsson och Leif Pagrotsky, reservera oss. Vi deklarerade också att vi skulle avstå i slutomröstningen 20 november.

Det är tråkigt när det blir så. Det är mycket sällan det blir reservationer i gruppen. Jag har suttit i riksdagsgruppen i 10 år, om jag inkluderar åren som statsråd, och det är första gången jag behövt göra det. Förhoppningsvis ska det aldrig behöva hända igen.

Men enligt vår uppfattning var detta en så viktig fråga att utgången inte kunde bli någon annan. Det är uppenbart att Lavalutredningen inte med säkerhet kommer att kunna lösa frågan. Och om den inte kan det, måste vi kunna driva fram en förändring av EG-rätten. Och det kan i så fall bara åstadkommas genom förändringar i fördraget, eller ett svenskt undantag. Därför hänger Lavaldomen och fördraget ihop, och därför ville vi först se resultatet av utredningen innan fördraget ratificeras.

Nu får vi hoppas att utredaren Claes Stråth kommer att kunna lösa frågan ändå, att regeringen i så fall går på hans förslag och att Svenskt Näringsliv accepterar det.

Men jag tror inte att oddsen för det är särskilt goda. Jag skulle i alla fall inte sätta min förmögenhet på det, om jag nu hade någon. (Aftonbladet)

Var är Carl Bildt?

2008-09-30T06:14:00.000-07:00

Sitter i Europarådets sessionssal i Strasbourg och lyssnar på Frank Belfrage, Sveriges kabinettssekreterare, som talar till församlingen. Sammanhanget är att Sverige just nu är ordförande i Europarådets ministerkommitté, och det i ett mycket unikt och spänt läge. För första gången någonsin har två av Europarådets medlemsländer, Ryssland och Georgien, fört krig mot varandra. Det är naturligt att detta dominerar sessionsveckan här i Strasbourg, och det har ställt höga krav på det svenska ordförandeskapet. (SvD)

Tyvärr har man inte klarat av att leva upp till de kraven, och det är framför allt Carl Bildts valhänta hantering av situationen som rört upp många känslor här, oavsett vilken sida man står på.

Nu talar alltså kabinettssekreterare Belfrage. Det är en klok diplomat, och han gör ett bra jobb. Men frågan alla ställer sig här är: var är Carl Bildt? Det hade varit naturligt att ordförandelandets utrikesminister, i detta unika läge, tog denna diskussion själv, istället för att skicka sin kabinettssekreterare. Det är ju också ett svårt läge för Belfrage - han kan ju egentligen bara hålla sig till manus, och får svårt att svara med auktoritet på alla de följdfrågor som kommer att komma.

Situationen blir inte bättre av att många reagerat på Bildts ageranden i samband med kriget. Självklart var det rätt att kritisera Ryssland, även om det var överord att jämföra landet med Hitlertysklands anspråk på andra länder. Så kan man kanske uttrycka sig, men inte om man vill spela en roll för att jämka samman länderna igen.

Men utrikesministern kritiserade inte bara Ryssland, vilket det alltså som sagt finns goda skäl för. Han gick ett steg längre, och ställde sig bakom den georgiske ledaren Saakasvili, trots att det var Georgien som enligt alla bedömare startade angreppet. Och när han gjorde så, diskvalificerade han sig i praktiken från rollen som brobyggare i Kaukasus - vilket han ju faktiskt är skyldig att försöka vara, åtminstone så länge Sverige är ordförande i ministerkommittén.

För egen del anser jag att det nu är viktigast att fokusera på framtiden. Det som kommer ut av detta möte måste vara en klar signal till Ryssland att helt lämna den s k buffertzonen, d v s områden i Georgien som ligger utanför Abchasien och Sydossetien. Europarådet måste sedan få möjlighet att bevaka både Georgiens och Rysslands ageranden framöver, så att de lever upp till organisationens mål. På sikt måste de två landområdenas status regleras.

Bankernas kris är kapitalismens kris

2008-09-24T14:59:00.000-07:00

Bolånekrisen i USA sveper över världen och drar med sig banker och finansinstitut i fallet. Nu är det inte längre tal om vikten av "oberoende" centralbanker och banksystem - tvärtom. När bankerna gjort bort sig genom låna ut pengar hejdlöst kommer de alla springande till - staten...

Nu radar de upp sig framför den amerikanska kongressen och tigger pengar, självklart utan att vilja göra avkall på en cent av de frikostiga bonusar och löneavtal de tillskansat sig så länge festen varade. Leif Pagrotsky skriver roligt och träffsäkert om detta i GP, och nu dras ju också presidentkandidaterna in i spelet, (DN, SvD).

Visst kan man inte låta bli att le lite åt eländet. Scenariot påminner inte så lite om den bankkris vi hade i Sverige i början av 1990-talet. Under 1980-talet tjatade bankerna om att det var nödvändigt att avskaffa låneregleringarna. Efter mycket om och men, och med stor tvekan, gjorde den socialdemokratiska regeringen det. Några år efteråt var praktiskt taget varenda bank (utom Handelsbanken) konkursmässig. De hade lånat ut för mycket, och när priserrna började falla på fastighetsmarknaden fanns det plötsligt inte längre täckning för lånen. Botten gick ur, och det blev sedan upptakten till den stora ekonomiska krisen på 1990-talet.

Nu ser vi samma sak hända i USA. Det är en myt att kapitalismen är självreglerande - om man inte med självreglerande menar återkommande spekulationsbubblor och ekonomiska kriser. Det hade man väl kunnat leva med, om det hade varit spekulanterna själva som betalat priset för sin vidlyftiga affärer. Men så är det ju aldrig. Deras misstag transporteras nästan undantagslöst ner i ekonomin, till det faller ut i högre räntor, högre arbetslöshet, nedskärningar i offentlig sjukvård och utbildning. Det blir alltid de oskyldiga som får betala priset, medan de som begått de verkliga misstagen kan singla ner i sina väl tilltagna fallskärmar.

Därför måste vi dra slutsatser av detta. Det behövs ordentliga regleringar av marknaden. Den kan inte få reglera sig själv. Då går det på tok.

En regeringsförklaring skriven i en bunker

2008-09-16T11:52:00.000-07:00

Dagens regeringsförklaring blev på många sätt en besvikelse. Inte för politiken i sig, som jag ju har många invändningar emot, utan för att det verkar som om regeringen inte alls förstått att världen nu snabbt förändras. Den regeringsförklaring vi hörde läsas upp idag skulle lika gärna kunna vara skriven förra året, eller förrförra. Samma budskap om att alla problem kan lösas med skattesänkningar, samma piruetter med löften om välfärdsreformer som vid närmare granskning visar sig vara luftslott. (DN, SvD, SDS)

Man tycks helt ha missat att hela världen lamslås av beskeden från den amerikanska ekonomin. När jag lämnade USA i lördags kunde jag läsa i de amerikanska tidningarna om Lehman Brothers ökande problem. I söndags ansökte de om konkursskydd, och i måndags rasade börskurserna världen över. Det är naturligtvis mycket oroande, och borde fått en svensk regering att noga överväga sin ekonomiska politik.

Men icke. Regeringsförklaringen verkar vara skriven i en bunker, dit ingen information om det svåra internationella ekonomiska tycks ha nått in. Därför låter dagens regeringsförklaring som en blåkopia av tidigare års.

I ett läge med en allt svårare internationell ekonomisk situation bör man se om sitt hus; satsa på sådant som stärker svensk konkurrenskraft, och göra åtgärder som förbättrar trygghetssystemen för människor, eftersom det snart kan behövas på bred front. Istället gör man ytterligare skattesänkningar för de allra rikaste. Det märks att vi har en borgerlig regering.

För övrigt har jag idag skrivit ett inlägg i nättidningen efterarbetet, om sverigedemokraternas framgång i opinionen, och om oroande inslag i de socialdemokratiska rådslagen. Kolla det!

Ekonomin måste in i det amerikanska valet

2008-09-11T20:15:00.000-07:00

Den här veckan är jag på resa i nordamerika med KU. Måndag-onsdag har vi varit i Kanada för att bl a lära oss mer om lagstiftningen om ursprungsfolkens rättigheter, och torsdag-fredag är vi i Washington för att lära oss om det amerikanska systemet med kongressförhör.

Det har varit lärorika dagar, både för de ämnen som berörts, men också eftersom vi hamnat i två valrörelser: Kanada går till val 14 oktober, USA den 4 november.

Nu sitter jag på ett hotell i Washington, klockan är strax efter 11 på kvällen och jag har nyss kommit tillbaka från en middag på det svenska residenset. Där träffade vi demokratiska och republikanska politiker under värdskap av ambassadör Jonas Hafström. Tidigare på dagen besökte vi den amerikanska kongressen, och själv träffade jag därefter Internationella Valutafonden för att få en orientering om utvecklingen av amerikansk ekonomi.

Det är många intryck man vill förmedla. Det här är 11 september, 7 år efter terroristangreppen i New York och Washington. Det har förstås präglat dagen. Men annars kretsar förstås mycket av den amerikanska debatten om valet. Ikväll höll Sarah Palin sin första större intervju, kommenterad också av svenska medier. (SvD)

Det verkar hittills ha varit ett snilledrag av McCain att välja Sarah Palin till vicepresidentkandidat. Det mobiliserar den kristna gunslinging moralhöger som han tidigare haft svårt att vinna. Nu handlar en del av valdebatten om Palins privatliv, inte om fundamentala politiska frågor.

Kanske kan McCain på det sättet göra inbrytningar i vissa demokratiska väljargrupper. Men frågan är om det räcker. Själv blir jag en smula deprimerad. Jag trodde att vi var av med den typen av politiker i USA, att väljarna var så trötta på Bush att de inte ville föra ut landet i en sådan extrem högerposition igen.

Men vad jag förstår, inte minst efter kvällens samtal med republikanska företrädare, är man nu helt inne på att fortsätta med sin kallakrigsretorik, och att använda Georgienkriget som ett nytt argument för att USA ska trappa upp konfliktnivån med Ryssland. Det sprids en paranoid stämning: "Putin och hans allierade är ute efter amerikanska intressen, och vi måste vara beredda att slå tillbaka". Det är mycket oroande.

Samtidigt har ju USA enorma problem framför sig. Efter dagens samtal med IMF-företrädare förstår jag att den amerikanska ekonomiska krisen mycket väl kan fördjupas. Och tecknen på ett imperium i förfall finns överallt: skolor i fysiskt förfall, infrastruktur i skriande behov av underhåll, ett sjukvårdssystem i kris, snabbt ökande orättvisor, stegrande arbetslöshet och inflation, tillväxt på tomgång.

Efter år av skattesänkningar och på det följande nedskärningar i de offentliga utgifterna ser USA allt mer ut som en bedagad skönhet som sett sina bästa dagar, knappast ett föredöme för moderna demokratier. Det är sannerligen deprimerande. Därför hoppas jag att valrörelsen USA under de veckor som kommer, handlar om det som är viktigt för både USA och världen: ekonomin, sjukvården, klimatfrågorna, arbetslösheten.

Och förresten: igår när vi lämnade Kanada meddelade den kanadensiska premiärministern, konservative Stephen Harper, att han vill sänka skatten på diesel. Han angrep samtidigt den liberale opponenten för att vilja höja priset på drivmedel. Detta i ett land som i norr ser tydliga tecken på global uppvärmning: nordvästpassagen är numera isfri långa tider på året, tundran smälter så att vägar sköljs bort.

Att en politiker ändå kan vara så oansvarig och populistisk som denne Harper, får ju en nästan att förlora tron på mänskligheten.

När verkligheten inte stämmer med kartan följer Riksbanken kartan

2008-09-05T04:45:00.001-07:00

När Riksbanken igår höjde styrräntan, trots att tillväxten är i botten, visar den än en gång att det är något grundläggande fel med penningpolitiken. (SvD, DN, SDS)

Enligt regelboken så är Riksbanken ett konjunkturpolitiskt instrument. När en överhettning är på väg att inträffa i ekonomin, så ska Riksbanken kyla av den genom att höja räntan. Ett tecken på att en överhettning kan vara nära förestående är om inflationen börjar öka till följd av flaskhalsproblem i ekonomin - t ex om lönerna ökar för mycket eftersom det råder brist på arbetskraft.

Och visst är inflationstakten hög just nu - över 4 procent. Men det beror inte på överhettning i den svenska ekonomin, tvärtom. Tillväxten mellan första och andra kvartalet i år var noll, och på årsbasis lär den hamna på ytterst låga 1-1,5 procent.

Nej, inflationen är till övervägande del importerad. Den beror på stigande världsmarknadspriser på olja och livsmedel. Och en sådan inflation kan inte tas ner med hjälp av räntehöjningar. Det kvittar om Riksbanken i Sverige höjer räntan till 10 eller 100 procent - det påverkar ju inte olje- eller livsmedelspriserna i världen ett endaste dugg.

Problemet är att Riksbanken har ett stelbent mål om att inflationen ska hållas mellan 1 och 3 procent, oavsett var den kommer ifrån. Och när kartan inte stämmer med verkligheten, så gör man som forna tiders generaler - man följer kartan. Och då kan man, som nu, höja räntan trots att tillväxten är på väg ner. På det sättet förvärrar men konjunkturen och leder ut tusentals människor i arbetslöshet - helt i onödan och med ytterst begränsade effekter på den svenska inflationstakten.

Det är nu uppenbart att penningpolitiken måste reformeras. Inflationsmålet bör kompletteras med ett tillväxtmål, för att tillåta ökad flexibilitet i räntesättningen. Så styrs penningpolitiken i USA, av den riksbank i världen som anses mest framgångsrik, Federale Reserve.

IMF och tuberkolosen - eller "Vart tog Anders Åslund vägen med sina miljoner?"

2008-07-27T05:33:00.000-07:00

För en tid sedan kom en rapport från några forskare i Storbritannien som väckte stor uppmärksamhet - även om den borde varit en ännu större nyhet. (SDS, svt, bloggare)

I korthet hade forskarna kommit fram till att Internationella valutafondens krav på dramatiskt sänkta offentliga utgifter i de forna kommunistländerna i början av 1990-talet hade lett till ett ökat antal dödsfall i tbc på 100 000. Kraven ställdes av valutafonden för att dessa länder skulle få låna pengar. "IMF:s lån verkar inte ha varit ett medel mot ett försämrat hälsoläge, snarare har de påskyndat det.", skriver forskarna.

100 000 människor... Vem kommer att ställa IMF:s beslutsfattare till svars för detta? Sanningen är: ingen.

Det saknades inte kritiska röster när det begav sig för 15 år sedan. Det fanns de som pekade på de stora riskerna med den s k "chockterapi" som ordinerades av nyliberala ekonomer. Nu vet vi priset: minst 100 000 människoliv. Och det bara i tbc. Hur många liv har andra sjukdomar skördat när hälsoläget försämrades när det offentliga sjukvårdssystemet bröts ner på IMF:s order?

Jag mötte dessa hälsoproblem när jag som folkhälsominister besökte Moskva och St Petersburg under 2003 och 2004. Resistent tbc. Galopperande HIV-epidemi. Alkoholrelaterade dödsfall utom kontroll. Och nästintill total oförståelse och ointresse från de makthavare - hälsominstrar, en vice premiärminister, guvernörer - som jag träffade.

De flesta av dem är borta nu. Den siste ryske hälsoministern jag träffade, som besökte mig i Stockholm 2006, visade faktiskt äntligen på att man började ta frågorna på allvar. Hur det ser ut just nu, ett otal ryska regeringsombildningar senare, vågar jag inte svara på.

För mig har begreppet "chockterapi", som alltså ledde till denna katastrofala utveckling, i första hand ett svenskt ansikte. Han heter Anders Åslund, och är en driven och skygglappsförsedd nyliberal ekonom som var ekonomisk rådgivare åt den ryska regeringen i början av 1990-talet.

Ingen försvarade med sådan emfas vikten av att statliga tillgångar såldes ut så snabbt som möjligt till vem som helst, och att offentliga utgifter kapades radikalt och snabbt oavsett effekter - som Åslund. Hans bok "Därför behöver Östeuropa chockterapi" från 1993 satte tonen.

På nätet, i DN, läser jag historien om hur de ryska makthavare som Åslund jobbade för och fortfarande tydligen står nära, berikade sig under dessa år. Dåvarande premiärministern Tjernomyrdin, dåvarande finansministern Fjodorov, dåvarande privatiseringsministern Tjubajs - alla blev de mångmiljonärer på den ryska privatiseringskampanjen.

Och Åslund själv blev inte lottlös. Via Vostok Nafta har han (liksom f ö Carl Bildt) tjänat stora pengar på den ryska olje- och gasjätten Gazproms aktieutveckling. 15 miljoner kronor var hans aktier och optioner värda 2006, förmodligen avsevärt mer nu.

Åslund har tagit sina miljoner och sitter nu på en säkert välbetald forskartjänst på ett institut i Washington. 100 000 miste livet med hans chockterapi. Världen är sannerligen orättvis.

FRA och äventyrlig säkerhetspolitik hänger ihop

2008-07-14T11:03:00.000-07:00

Dagens inlägg av tre f d folkpartiledare om FRA är en rejäl bredsida mot den borgerliga regeringen, och ytterligare ett tecken på att kritiken mot FRA-lagen inte kommer att tystna på länge än. Med all sannolikhet kommer regeringen att få leva med den frågan under hela dess återstående mandattid. (DN, SvD)

Frågan är hur länge regeringen orkar stå emot. Hittills har frågan skördat offer i form av i förtid avslutade politiska karriärer för enskilda borgerliga politiker. Fredrik Federley, Annie Johansson och Karl Sigfrid trodde kanske att de skulle komma ur frågan genom att medverka till en återremiss. Men när det sedan visade sig att utskottet bara kom tillbaka med kosmetiska förändringar, och de ändå röstade för spelade de bort hela sitt förtroendekapital. Federley och Johansson utmålades förvisso som hjältar en kort stund en kväll i juni 2008, men i mångas ögon kommer de ändå för alltid att ses som skurkar som svek sina ideal i avgörandets stund.

Det är på sätt och vis synd. Federley har jag svårt att fördra, efter alla hans hatfulla utfall både mot socialdemokratin som parti och enskilda socialdemokrater. Men Annie Johansson och Karl Sigfrid känner jag från KU, och de är sympatiska personer, även om jag för all del inte delar många av deras åsikter.

Efter de tre f d folkpartiledarnas artikel ökar trycket ytterligare, naturligtvis mest på folkpartiledaren Jan Björklund. Men han kommer naturligtvis att stå fast vid FRA-lagen. Och det är inte bara fråga om prestige, det är också helt logiskt.

FRA-lagen hänger nämligen samman med den borgerliga strävan att vrida svensk säkerhetspolitik i en mer äventyrlig riktning. Björklund är ju den som gått längst när det gäller krav på en helt ny svensk säkerhetspolitik. Han har inte bara krävt NATO-medlemskap. Han var också en av få svenska politiker som ville att Sverige skulle gå med i det USA-ledda kriget mot Irak. Om han hade fått bestämma svensk utrikespolitik vid den tidpunkten, skulle alltså Sverige idag ha bidragit med trupp i Irak, med allt vad det fört med sig i form av risker för terroristattentat - både mot svenska soldater på plats, men också mot mål i Sverige.

Och det är här FRA-lagen kommer in. Den motiveras ju bl a med att vi måste ha den typen av bred signalspaning, för att kunna skydda svensk trupp utomlands. Så det är klart, om man är varm anhängare av att Sverige ska delta med trupp i alla blodbad som uppstår på vår planet, är det ju följdriktigt att införa lagar av FRA-typ.

Men om man som jag har en hållning som är mindre äventyrlig och mer i linje med traditionell svensk säkerhetspolitik, d v s att Sveriges roll i världen inte i första hand är att åka runt och kriga, utan snarare vara med och bygga upp krigshärjade länders infrastruktur, rättsväsende och sjukvårdsstruktur - ja, då blir argumenten för FRA-lagen självklart svagare.

Nu måste Sveriges ratificeringsprocess läggas på is

2008-06-13T08:40:00.001-07:00

Dagens stora nyhet är naturligtvis att Irland röstat nej till Lissabonfördraget. (DN, SvD)

Det är ännu för tidigt att säga vad som i sak legat till grund för irländarnas nej. Missnöje med regeringen och den försvagade ekonomin kan ha spelat in, men man kan inte bortse ifrån att fördraget som sådant förmodligen hade inslag som irländarna inte gillade. Man kan ha varit missnöjd med sådant som man upplever som att de stora länderna får mer inflytande, att beslut flyttas från medlemsstaterna till EU-nivån, att försvarssamarbetet ska fördjupas. Det sistnämnda särskilt kontroversiellt i ett land som är neutralt.

Vad än orsaken är, så måste resultatet respekteras. Och det vore fullständigt respektlöst att gå vidare med ratificeringen i de länder som ännu inte ratificerat fördraget, innan den irländska situationen är löst. Jag såg att EU-ministern Cecilia Malmström uttalade sig i den riktningen häromdagen, d v s att Sverige ändå skulle gå vidare med ratificeringen som om ingenting hade hänt.

Men så kan man inte hantera frågan. När det förra fördraget föll med folkomröstningarna i Frankrike och Nederländerna, blåste den socialdemokratiska regeringen av ratificeringsprocessen i Sverige, och det är det naturliga att göra också nu. Processen måste läggas på is.

Kan då situationen lösas? Ja, först måste irländarnas inställning analyseras. Vad är man mest missnöjd med? På grundval av det kan man i bästa fall förhandla fram undantag för Irland, på samma sätt som man gjorde för Danmark när danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget. Dessa undantag måste sedan godkännas av samtliga medlemsländer. Också det är ett argument för att nu avvakta med den svenska ratificeringen: vi måste ju först se om och i så fall vilka undantag man kräver.

Men det tar tid, och med all sannolikhet har tidsplanen för fördraget nu spruckit. Det kommer inte att träda i kraft 1 januari 2009. Det får effekter också för den fråga som varit mest omtvistad i Sverige, d v s kollektivavtalen och Vaxholmsdomen. Dels kommer nu utredningen om Vaxholm att hinna bli färdig innan vi ratificerar - den ska ju levereras senast 15 december.

Och dels kan den förnyade förhandlingsprocess som nu öppnas, också medföra att Sverige kan spela in sitt önskemål om ett tydliggörande i fördraget om att kollektivavtal måste kunna hävdas, d v s ett upphävande av EG-domstolens beslut i Vaxholmsmålet och i Rüffertmålet. Det vore i så fall en mycket bra utveckling.

Men rent allmänt måste nu EU:s ledare fråga sig om man verkligen går i takt med Europas folk. Frankrike, Danmark, Nederländerna, Irland - varje gång man frågar folket om Europafrågor, så visar det sig att det är stor skillnad på vad medborgarna tycker, och vad EU-etablissemanget förhandlat fram.

Det borde stämma till eftertanke.

Klokt beslut av LO

2008-06-03T08:13:00.000-07:00

I natt beslutade LO-kongressen att verka för att Lissabonfördraget inte godkänns förrän Laval-utredningen är klar. Beslutet tvingades fram av ombuden, eftersom LO-ledningen absolut inte velat koppla ihop frågorna. Man fick emellertid vika sig, och förhandlade fram en skrivning för att slippa ett förnedrande nederlag i en votering. (DN)

Det var ett klokt beslut. Vi kan inte köpa grisen i säcken. Mardrömsscenariot ser ut såhär: I november röstar vi igenom fördraget i riksdage. Tre veckor senare kommer laval-utredningen, som visar att vi inte kan hävda svenska kollektivavtal på svensk mark, inom ramen för gällande EG-rätt. Då får vi leva med lönedumpning - rumänska kollektivavtal kan bli giltiga på svensk arbetsmarknad. Jobba för 30 kronor i timmen och bo i en källare - det blir den europeiska arbetsmarknadsmodellen.

Den faran har kongressombuden sett, och velat undanröja. Låt oss först se om vi kan bevara den svenska modellen på arbetsmarknaden - sedan kan vi rösta om fördraget, är signalen från kongressen.

Det är fel att hävda att fördraget och laval-domen inte hänger ihop. EU-fördrag handlar om spelreglerna för Europa. Om man är missnöjd med att t ex EG-domstolen har beslutskompetens över svenska konfliktregler, och hur den tolkar fördraget, är det naturligt att den diskussionen lyfts i fördragssammanhang.

Med detta beslut ansluter sig LO-kongressen i praktiken till den linje jag och Bo Bernhardsson argumenterade för i en DN-artikel 3 mars. Det gör inte ställningstagandet mindre klokt.

Borgerligheten svarar med personangrepp

2008-04-22T12:33:00.000-07:00

Nyheten att Ulrica Schenström inte ville komma till KU väckte ju stor uppmärksamhet idag (SvD, DN). Svenska Dagbladet ringde mig igår och hade på något sätt fått nys om att hon mailat in till KU-kansliet att hon inte tänkte infinna sig.

Det var en överraskning för mig, men när jag läste mina KU-handlingar såg jag att det var riktigt. Jag gjorde därför en kommentar, enligt min uppfattning ganska återhållsam. Vi har ju ingen anledning att bråka med Schenström i onödan, och är fullständigt ointresserade av vad som hände den där kvällen. Men KU har tagit emot en anmälan från Peter Eriksson (mp) om att vi ska granska regeringens krisberedskap under Ulrica Schenströms tid som högsta ansvariga för den, och då är det naturligt att vi också kan ställa direkta frågor till henne om det.

Vi vill bl a veta om hon deltog i eller ledde de krisövningar som genomfördes i Regeringkansliet under hennes tid, vilken information och instruktioner hon fick av statsministern för detta uppdrag och vilken utbildning hon fick. Eftersom det är viktigt att vi kan utreda detta i botten, måste vi också kunna ställa följdfrågor.

Ingen statssekreterare har så vitt jag vet vägrat komma till KU tidigare så min kommentar om att det var "mycket uppseendeväckande" får väl anses vara befogad. Jag sa också att detta försvårade KU:s arbete, vilket ju är en självklarhet.

Den linjen höll jag sedan i alla intervjuer under morgonen - TV4 ringde redan 5.20, SVT vid 6-tiden och P1-morgon vid 6.30.

Men trots denna ganska återhållsamma linje tog det hus i helsicke hos borgerligheten.

Närt KU sammanträdde vid 11 fick vi visserligen med dem på att uppdra åt KU:s kanslichef att göra ett nytt försök med att få Schenström att komma. Ja, alla utom Mauricio Rojas (fp), förstås, som alltid gör sitt bästa för att ställa sig vid sidan om alla oss andra.

Men när vi trädde ut från mötesrummet plingade det till i mobilen, och jag fick information om vad Carl B Hamilton (fp) hade låtit skicka ut till media. Det var ett exempellöst personangrepp på mig, där jag anklagades för att vilja mobba och kränka kvinnor i allmänhet, och Ulrica Schenström i synnerhet:

"Man bör skilja på klargörande KU-utfrågning och mobbande kränkning av en kvinna. Morgan Johansson (s), med sitt krav på KU-förhör av Ulrica Schenström, är enbart ute efter att kränka och mobba henne inför tv-kamerorna och kvällspressen.

Morgan Johansson (s) hade med hjälp av kvällspressens och tv:s bilder velat gnugga in hos de skandalhungriga en repris av Ulrica Schenströms olycka. Hans agerande har inte ett dugg med kontrollmakten, konstitutionen eller statsstyret att göra. Johanssons enda syfte är en önskan att förnedra och sparka på en redan liggande."

Ja, vad ska man säga om ett sådant utbrott? Karl´n verkade ju helt ha tappat fattningen.

Jag gjorde då en ny runda intervjuer, med TT, SvD och Rapport, och sa att det här var ett lågvattenmärke och att KU naturligtvis måste behandla män och kvinnor lika. På samma sätt som vi kallat tidigare statssekreteraren Lars Danielsson till utfrågning om krisberedskapen i den gamla s-regeringen, måste vi kunna kalla Ulrica Schenström när det finns en anmälan mot den nya regeringen. Varför skulle vi skämmas för det?

Det börjar emellertid tecknas ett trist mönster, och jag drar mig till minnes förra vårens KU-granskningar. Också då gjordes häftiga personangrepp från borgerligt håll. Några av de borgerliga ledamöterna angrep i en DN-artikel mig och Berit Andnor för att bidra till att förtroendet för rättsstaten "urholkades". Bakgrunden var att jag och Berit under en utfrågning ställt kritiska frågor till två företagsledare i samband med granskningen av Carl Bildts affärer med dem.

Detta tema återkom sedan i granskningdebatten i juni 2007, där Mauricio Rojas ägnade nästan hela sin talartid åt ett rasande personangrepp mot mig och Berit.

Kan det vara så att det är en strategi? De borgerliga är helt enkelt inte särskilt vana vid att bli ifrågasatta och granskade. Och när det sker, tappar de fattningen. Då blir det som på skolgården: när hjärnan tar slut tar nävarna vid. Om man inte längre kan försvara sin regering med sakargument, återstår bara rasande personangrepp och smutskastning av motståndaren.

Tråkigt om det är så. Någon vinnande strategi är det ju knappast.

Beklagligt att Wibe lämnar

2008-04-16T00:48:00.000-07:00

Idag skriver Sören Wibe i DN att han lämnar det socialdemokratiska partiet.

Det beklagar jag. Vi har inte haft så mycket med varandra att göra genom åren, men jag har uppskattat honom både som motståndare och allierad.

Han arbetade ju emot ett svenskt EU-medlemskap 1994, när jag stod på ja-sidan. I EMU-folkomröstningen 2003 stod vi emellertid på samma sida i uppfattningen om att det inte gagnade Sverige att gå med i EMU.

Sören Wibe är en lågmäld och saklig debattör, vilket har gjort honom till en respekterad aktör i EU-debatten. Jag respekterar naturligtvis hans beslut att lämna partiet. Men jag tycker att det är en överreaktion, och han gör en missbedömning av vart partiet är på väg.

Sören Wibe tycks vara full av frustration över att han inte upplever att han kan se några resultat i det socialdemokratiska partiet av det arbete han lagt ner för att få partiet att inta en mer EU-kritisk hållning. Det är inte mitt intryck, tvärtom.

I lördags diskuterades EU-frågorna på den skånska socialdemokratiska partidistriktskongressen i Helsingborg under flera timmar. LO:s ordförande Vanja Lundby-Wedin talade på förmiddagen, och pläderade bl a för sin linje att en ratificering av EU-fördraget inte skulle villkoras av att Vaxholmsfallet skulle vara löst. EU-parlamentarikern Jan Andersson gjorde samma sak.

Mot dem stod bl a riksdagsledamoten Bo Bernhardsson, partistyrelseledamoten Niklas Karlsson och LO-distriktets förre ordförande Clas Bloch. Niklas Karlsson la förslag om att kongressen skulle uttala att fördraget inte skulle ratificeras, om det inte stod fullständigt klart att svenska kollektivavtal kan hävdas på svensk arbetsmarknad.

Själv har jag ju samma åsikt, men jag kunde inte plädera för den i debatten. Jag var distriktsstyrelsens föredragande, och DS hade inte kunnat enas. För att slippa votering och reservationer i distriktsstyrelsen, hade vi istället enats om att överlåta frågan till kongressen.

Nu behövdes det inte ytterligare draghjälp. Kongressen gick med stor majoritet på Niklas förslag, och emot Vanja och Jan. Det var naturligtvis viktigt. Partidistriktet i Skåne är landets största s-distrikt, och beslutet är en klar signal om vilken väg partiets fotfolk vill att partiledningen ska ta.

I går kväll, tisdag, diskuterades frågan på den socialdemokratiska riksdagsgruppen, också då med deltagande av Jan Andersson. Dessa överläggningar är slutna, och jag ska inte avslöja vad som sades. Men jag kan säga så mycket, att jag har ingen anledning att vara missnöjd med den diskussionen.

Min åsikt är alltså att Sören Wibe lämnar i onödan. Det finns en stark insikt i det socialdemokratiska partiet om att EU utvecklas i en riktning som vi inte vill, och vi kommer att vara beredda att göra något åt det när tillfälle ges. Det är inte rimligt att ratificera fördraget i november, när Vaxholmsutredningen ska komma i december. Då går vi en fälla.

Men kanske ligger det annat bakom Wibes avgång. Det närmar ju sig EU-parlamentsval, och han tänker sig kanske kandidera, antingen för något annat parti - junilistan eller vänsterpartiet - eller starta eget. Det kanske är det han har i kikaren. Den som lever får se.

Striden om presstödet har bara börjat - men vad har egentligen Bonniers lovat regeringen?

2008-04-04T02:42:00.000-07:00

Idag skriver kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth(m) om det kommande förslaget att försämra presstödet. Som väntat drabbas Svenska Dagbladet och Skånska Dagbladet hårt, och med all sannolikhet kommer Bonniertidningarna DN och Sydsvenskan att få monopol i Stockholm och Malmö-Lund. (SvD, SvD, SkD)

Kulturministern hävdar att EU ställt krav på neddragningar av just det stöd som utgår till storstadstidningarna. Argumentet ska vara att det kan snedvrida konkurrensen om dessa tidningar har utländska ägare. Bortsett från att argumentet är ytterligt svagt, så är det i alla fall inte alls tillämpligt på SkD, som ju har svenska ägare. Skånskan ska alltså få betala för att Svenskan har norska ägare! Det är ju vrickat.

Men striden är inte slut. Vi socialdemokrater kommer att gå emot ett sådant förslag i Riksdagen, och v och mp har tidigare också haft den linjen. Det innebär att allt kommer att hänga på centerns riksdagsledamöter. Det räcker med att 4 c-ledamöter i höst röstar efter egen övertygelse för att rädda centertidningen SkD och moderattidningen SvD, så faller Adelsohn-Liljeroths förslag. Det återstår att se hur många centerledamöter som orkar visa den integriteten.

I övrigt verkar vägen till denna situation vara kantad av elakt spel. Mycket tyder på att pressen från EU-kommissionen inte alls varit så stark som kulturministern vill göra gällande. Det har bl a EU-kommissionens egen talesman Jonathan Todd vittnat om. Det verkar snarare vara ett initiativ från Sverige i grund och botten, och då närmare bestämt från Bonniers lobbyister. Regeringens "kamp" för presstödet mot kommissionen förefaller mot den bakgrunden bara vara ett spel för gallerierna.

Så frågan måste ställas: vad har Bonniers egentligen lovat regeringen för att den ska hjälpa till med att göra sig av med två konkurrerande tidningar? Kan det finnas en uppgörelse mellan regeringen och Bonniers i botten, som går ut på att regeringen lovat att leverera en monopolställning för DN och SDS, mot att Bonniers lovat borgerligheten villkorslöst politiskt stöd i kommande valrörelser?

Nu förestår en KU-granskning av kulturministerns agerande i ärendet. Då kanske vi kan få svar på den frågan.

Ska EG-domstolen gå in för "unionbusting"?

2008-04-03T08:36:00.000-07:00

Idag kom EG-domstolen med ytterligare ett domslut som berör lönedumpning. I det s k Rüffertmålet underkände man den tyska delstaten Niedersachsens krav på att polska byggnadsarbetare ska ha samma lön som tyska byggnadsarbetare på orten, vid en offentlig upphandling. Därmed vidgas möjligheterna till lönedumpning ytterligare. En klar parallell kan dras till Vaxholmsdomen. (DN, SvD)

EG-domstolens hållning i arbetsrättsfrågor börjar nu bli riktigt obehaglig. Man verkar vilja gå in för "unionbusting" på allvar.

Jag har ju tidigare pekat på att det inte i första hand var republikanerna i USA som krossade den amerikanska fackföreningsrörelsen - det var Högsta Domstolen. Svante Nycander har skrivit en hel bok ("Kriget mot fackföreningarna", 1998) om hur HD i en serie domslut i början av förra seklet undergrävde fackets möjligheter att organisera löntagarna, genom att döma ut metoderna som stridande mot den amerikanska konstitutionen. På samma sätt agerar nu EG-domstolen, nästan 100 år senare.

Nu måste europeisk fackföreningsrörelse sätta hårt mot hårt, annars kan det sluta lika illa som i USA. Inte är väl den europeiska drömmen att fattiga människor ska spelas ut mot varandra? Vill vi att allt fler européer ska jobba i främmande länder för 30 kronor i timmen och bo i en utkyld källare?

Med den nya domen blir det allt tydligare att också EG-rätten måste ändras. Och det enda sättet att tvinga fram en sådan förändring är att vägra ratificera den nya fördraget så länge det inte sker.

DN och SvD visar färg

2008-04-02T07:39:00.001-07:00

Dagen har ägnats åt ett längre möte med Grundlagsutredningen, där vi ju ska landa i allt fler ställningstaganden under våren. Vi börjar med att beta av de frågor där partierna står varandra ganska nära, för att sedan gå vidare till svårare områden - t ex personvalen, författningsdomstol, riksdagens storlek - där partierna står långt ifrån varandra och där diskussionerna kommer att dra ut till efter sommaren. DN skriver om detta idag.

Från socialdemokratins sida eftersträvar vi en bred uppgörelse, så som är brukligt i grundlagsfrågor, och de borgerliga partierna verkar också vara inställda på det. Det bådar gott inför vårens och höstens förhandlingar.

I övrigt såg vi ju igår att när det verkligen gäller, så tvekar inte de stora borgerliga tidningarna att visa sin partifärg. SvD och DN tävlade ju om att höja utförsäljningen av Vin&Sprit till skyarna, och försökte stärka det urusla förtroende bland allmänheten som ju Mats Odell (kd) åtnjuter.

Försäljningen av Vin&Sprit till franska intressen är mycket våghalsig. Det finns inga garantier för att tillverkningen stannar i Sverige. Tvärtom är erfarenheten av Pernod Ricards tidigare köp av bl a Chivas och Seagram den att de genomför stora personalnedskärningar. De som nu hoppas att fabriken i Sundsvall ska räddas - som ju ska läggas ner i juni och där utrustningen redan är på väg att bäras ut! - är därför mer än lovligt naiva.

För Skånes del oroas vi ju förstås över vad som ska hända i Åhus. På kort sikt kommer den nya ägaren inte att göra något dramatiskt. Men med tiden kommer också Åhusfabriken att prövas mot tillverkning i något låglöneland, t ex i Baltikum. Om det är mycket billigare att bränna spriten i t ex Lettland än i Skåne - vad hindrar då Pernod Ricard att flytta tillverkningen?

Argumenten i kring denna affär är ibland märkliga. Lena Mellin i Aftonbladet skrev t ex att en fördel med försäljningen var att staten nu skulle präglas av mindre dubbelmoral. Liknande argument har jag stött på i nykterhetskretsar, där man aldrig kunnat acceptera att staten äger en spritfabrik. Mats Odell försökte också lyfta fram denna frågeställning på presskonferensen.

Som ansvarigt statsråd för alkoholpolitiken hade jag emellertid aldrig några betänkligheter med det. Socialdemokratin har ju ingen nykterhetslinje i den meningen att vi vill förbjuda folk från att dricka alkohol. Däremot har vi en allmän måttlighetslinje, och en uppfattning om att vissa områden och tidpunkter i livet ska vara fria från alkohol, t ex barn- och ungdomstiden, arbetslivet, trafiken och för kvinnorna graviditeten. I övrigt är det naturligtvis helt OK att ta en snaps till pytt i pannan eller kräftorna, eller att dricka vin elller öl.

Det finns således alls ingen motsättning i att både proklamera allmän måttlighet, och att producera det som trots allt är bland världens mest högkvalitativa vodka!

För övrigt rullar debatten om EU-fördraget och Vaxholmsdomen vidare. Förra söndagen hoppade Per T Ohlsson på mig och Bo Bernhardsson i en krönika i SDS. Tyvärr ville inte tidningen ta in ett genmäle, så därför får vi publicera det på nättidningen EfterArbetet.

Klyftorna växer - också bland barnen

2008-03-25T06:42:00.000-07:00

Idag skriver bl a DN om de växande klyftorna bland landets barnfamiljer. Det är Rädda Barnen som i sin årliga rapport beskriver hur barn i fattiga familjer marginaliserats allt mer sett över en 15-årsperiod, trots det generellt sett ökade välståndet.

Rapporten bygger på statistik från 2005, vilket naturligtvis är en brist. Under de senaste åren har det ju drivits fram förändringar som spätt på bankkontona för de alla rikaste, samtidigt som tumskruvarna dragits åt för de mest utsatta. Kombinationen av avskaffad förmögenhetsskatt, borttagen fastighetsskatt för de allra dyraste villorna och sänkt a-kassa och sämre sjukförsäkring sätter ju sina spår också bland landets barnfamiljer.

En del barn kommer att kunna åka med sina föräldrar på både en och två utlandsresor per år, medan andra bara får drömma om semester. Jag skulle tro att när Rädda Barnen om några år följer upp statistiken från 2008, så kommer de att se detta mycket tydligt.

Maud Olofsson vill möta detta genom att dra in barnbidraget för höginkomsttagare (SvD). Men förutom att det skulle leda till stora marginaleffekter, något som ju annars Olofsson inte gillar, så är det att börja i fel ände. Klyftorna mellan rika och fattiga barnfamiljer ökar eftersom klyftorna mellan rika och fattiga totalt sett i samhället ökar. Och det beror på skattesänkningarna, inte på barnbidraget.

Barnbidraget är inte till för att utjämna mellan rika och fattiga, utan för att utjämna mellan de hushåll som har barn och de som inte har det. Vill Olofsson komma åt de ökande klyftorna, så är det alltså skattesystemet hon ska gå på, och föreslå skattehöjningar för de 10-15 procenten av hushållen som har dragit ifrån kraftigt under de senaste 20 åren.

Men det är väl fåfängt att hoppas att hon ska förstå det.

För övrigt blev jag ju föremål för en smutskastningskampanj av TV3:s Insider i förra veckan. Jag utmålades som sjukskrivningsfuskare. Så är det inte. Visst har jag varit sjuk då och då under min riksdagstid, men aldrig så sjuk att jag inte kunnat arbeta. Jag har aldrig behövt stanna hemma från riksdagen på grund av sjukdom. Det är sanningen.

Ändå anklagades jag för fusk, eftersom jag inte kände till att riksdagsreglerna tydligen kan tolkas som att riksdagsledamöter ska anmäla om de är sjuka, även om de blir det på en helg eller under sommarledigheten. Detta trots att man inte förväntas vara i Riksdagen eller har några andra arbetsuppgifter den dagen.

Det är i så fall helt bisarra regler som inte finns någon annanstans. På vilken annan arbetsplats förväntas man sjukanmäla sig - och få karensavdrag - om man blir sjuk under semestern eller en söndag? Det är väl ändå ganska rimligt att det är samma villkor som gäller för riksdagsledamöter som för folk i allmänhet?

Nu håller Riksdagsförvaltningen på att reda ut vad som gäller, och vad som ska gälla i framtiden. Under tiden kan man fundera över journalistisk etik. TV3 gjorde en telefonintervju med mig som säkert var på över 20 minuter. Ur det klipper de några meningar, för att få mig att framstå i så dålig dager som möjligt.

Det kunde ha blivit ett riktigt karaktärsmord. Men det fick inte avsedd verkan, eftersom inga seriösa media hakade på. Aftonbladet ringde i onsdags, men den journalisten var nästan generad över att behöva fråga om saken, eftersom Insiders reportage varit så "förvirrat".

Så är det: duktiga journalister känner direkt på sig när en påstådd "skandal" är fabricerad och krystad. Det vet jag sedan min egen tid som journalist. Därför blev det inte större.

Det förstår nog de flesta medborgare också, och jag har bara fått åtta (8) mail av uppretade svenskar. De ska få svar, var och en.

De flesta journalister är duktiga, pålästa, seriösa. Men det finns ett fåtal som lever efter principen "kolla aldrig en bra story". De kan skarva hur som helst i intervjuer, och de bryr sig inte om fakta. En del kvällstidningsjournalister är sådana, även om jag tycker att det blivit bättre. Men övertramp sker hela tiden.

För att påminna mig om hur dessa journalister kan vara, så sitter på min anslagstavla en några år gammal löpsedel där historikern Dick Harisson hängs ut för att han ska ha sextrakasserat en kollega. Bredvid denna stora löpsedel sitter en liten notis från dagen efter, några kvadratcentimeter stor och publicerad långt bak i tidningen, där tidningen tar tillbaka uppgifterna...

Så kan det vara. Jag tror att det hänger ihop med att konkurrensen journalister emellan är knivskarp. Man måste leverera braskande historier, annars kan man bli av med sitt jobb. Och då kan man skarva, slarva med fakta, vantolka, avsiktligt missförstå.

Alla i branschen vet att Insider inte är ett seriöst granskande samhällsprogram, utan mer en skvallertidning i TV-format. Men det vet ju inte allmänheten, och jag funderade under påsken på om jag skulle gå vidare rättsligt på något sätt. Att på så lösa grunder försöka förstöra människors rykte är ju en form av förtal. Jag ser i Dagens Media att kollegan Gunnar Andrén (fp) anmält Insider till Granskningsnämnden.

Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att det inte är lönt att göra mer. Om Insider säger jag som den republikanske presidentkandidaten John McCain sa om en av sina rivaler: "Ge dig aldrig in i en brottningsmatch med en gris. Ni blir båda smutsiga, men grisen tycker att det är roligt."

Obama i USA och tullen i Trelleborg

2008-03-12T01:15:00.000-07:00

Deltog igår kväll i debatten i Riksdagen om de förestående neddragningarna på tullen. Det var en lång interpellationsdebatt, som inte var slut förrän klockan var över 11. Men den var viktig, och innebar sannolikt att regeringen nu fått ta tillbaka åtminstone en del av de stora sparbeting som man lagt på tullen.

Jag hade interpellerat speciellt om tullen i Trelleborg, där förslaget var att avveckla all fast personal - vid en av Skandinaviens största hamnar, och med vetskap om att uppskattningsvis 90 procent av all tung narkotika som kommer in i Sverige, kommer in via Skåne! Det var förstås ett huvudlöst förslag.

Det är emellertid inte bara Trelleborg som är illa ute. Mina kollegor från övriga Sverige vittnade i debatten om hur tullneddragningarna slår över hela landet.

Det fick till slut en pressad finansminister att göra en halvhjärtad vändning under galgen, och igår uttalade han sig i Dagens Eko, och lovade mer pengar.

Hut går alltså hem, till slut. Men vi kan inte ropa hej än. Några summor är inte nämnda, så tullens personal får sväva i ovisshet ytterligare någon månad. Läs mer i Trelleborgs Allehanda.

I övrigt rullar den amerikanska primärvalskampanjen vidare, ser jag i DN och SvD. Nu har Obama tagit två segrar till, i Wyoming och Mississippi. Det ger honom naturligtvis en förnyad vinnarstämpel, men det svänger fort. Det räcker inte att vinna i små delstater - man måste vinna de stora. Och det har Hillary Clinton hittills gjort. Om hon vinner i Pennsylvania 22 april, där hela 158 delegater står på spel, kommer det att bli svårt för Obama att hävda sig, även om han leder idag.

Jag såg f ö första delen av den franska dokumentären om paret Clinton på TV häromkvällen, och jag blev än mer övertygad om att Hillary Clinton är rätt kandidat för demokraterna. Det är trots allt inte bara yta, utan politiskt innehåll i hennes program. Och det är det som räknas.

Clinton nu - Obama om 8 år?

2008-03-05T00:47:00.000-08:00

För andra gången var Hillary Clinton nästan uträknad i primärvalen. (DN, SvD, SDS) Och för andra gången kommer hon tillbaka. Det verkar som om hon har ett större stöd än vad som visas i de otaliga opinionsundersökningarna som ju föregår varje nytt delstatsprimärval. Eller också blir vi lurade av mediedramaturgin: media vill gärna hjälpa Obama lite på traven för att få ett jämnare och mer spännande lopp, därför tenderar de till att vinkla till hans fördel.

Det är emellertid uppenbart att Clinton är hjälpt av sin starkare kampanjorganisation, även om hon för all del verkar ha mindre pengar kvar än Obama. Men pengar är inte allt, inte ens i amerikansk politik.

För egen del ser jag gärna att Clinton till slut tar hem nomineringen på den demokratiska sidan. Hon står för en mer ambitiös välfärdspolitik än Obama, med en omfattande reform för den katastrofala amerikanska hälso- och sjukvården som högsta prioritet. Visst kan man låta sig lockas av Obamas karisma och ungdom, men det är trots allt politiken som räknas.

Men Barack Obama leder fortfarande, och det blir ett jämnt race framöver. Till slut kan det vara upp till de s k superdelegaterna att avgöra, och de lutar förmodligen åt Clinton - särskilt nu efter hennes senaste segrar.

Det finns förstås de som drömmer om Barack Obama och Hillary Clinton som ett par i ett presidentval, som president- respektive vicepresidentkandidat. Det tror jag vore oklokt. Om Clinton vinner, bör hon istället ta någon som är starkt förankrad i sydstaterna som vicepresidentkandidat. Varför inte t ex John Edwards, som ju ställde upp tillsammans med Al Gore förra gången?

Barack Obama har ju framtiden för sig. Han borde ges chansen att stärka sig som politiker ytterligare en tid. Med Hillary Clinton i Vita Huset förhoppningsvis i två perioder, kan han komma tillbaka om 8 år.

John McCain blir emellertid en svår motståndare. Han vinner på den republikanska sidan bl a eftersom han visat integritet i förhållande till den sittande preidenten, och vågat hävda en egen uppfattning. Han har sin ålder emot sig, javisst, men de amerikanska väljarna behöver inte fästa något avseende vid det - som överallt annars är ju också den väljarkåren äldre nu än tidigare. Hans ålder kan ju t o m bli en fördel för honom.

Jag tycker att McCains politik är förfärlig, men han verkar vara en ganska intressant person. Och dessutom rolig. Om sin forna rival om nomineringen, Mitt Romney, ska han t ex ha sagt: "Man ska aldrig ge sig in i en brottningsmatch med en gris. Båda två blir smutsiga. Men grisen tycker att det är roligt."

Nu ligger bollen hos regeringen

2008-03-03T12:28:00.000-08:00

Idag skriver jag och Bosse i DN om EU-fördraget och Vaxholmsdomen. I korthet är vår linje att socialdemokratin inte bör medverka till att ratificera EU-fördraget, förrän vi fått klart att EU inte tänker tillåta lönedumpning på det sätt EG-domstolen öppnade upp för i sitt domslut strax före jul.

Glädjande nog är det en debatt som sprider sig över Europa. Europafacket varnade i tisdags för att ratificeringen kan komma i fara, om inte EU åtgärdar effekterna av Vaxholmsdomen. På onsdag träffas Europafackets styrelse och ska då ta ställning till vilka krav man ska driva för att undanröja domen. Socialistgruppen i Europaparlamentet överväger att kräva att utstationeringsdirektivet rivs upp. Lönedumpning är tydligen redan en fråga i den irländska folkomröstningsdebatten.

Här i Sverige ökar också opinionen i det socialdemokratiska partiet. Jag deltog i en debatt i torsdags för Byggnads funtkionärer, och de vill naturligtvis att vi sätter hårt mot hårt. I Borås tog arbetarekommunen ett uttalande som följer upp beslutet i Lund - där är det Arne Kjörnsberg, tidigare bl a ordförande i både Riksdagens skatte- och finansutskott som tagit initiativet. I Trelleborg kommer också ett liknande uttalande att tas. Det är nog bara är början. Under våren kommer allt fler lokala partiorganisationer att uttala sig i den riktningen.

Gott så. Det vore bra om pressen nu kunde öka, både på europeiska institutioner och på den svenska regeringen att vidta åtgärder. Det finns de som kritiserar oss för att vi lyfter denna debatt först nu, i elfte timmen. Men faktum är ju att den inte skulle kunna lyfts tidigare: domen kom 18 december, 5 dagar efter det fördraget skrivits under. Innan dess hade ju många utgått ifrån att det nog skulle gå Byggnads väg , åtminstone hade generaladvokatens yttrande tytt på det.

Nu blev det tvärtom, och vi ställdes inför fullbordat faktum bara några dagar efter det att fördragsförhandlingarna formellt stängts. Skulle vi som vill se ett Europa som bygger på social sammanhållning, inte social dumpning, då bara slå oss till ro och konstatera att vi blivit lurade igen? Knappast. Processen är inte slut förrän fördraget ratificerats i alla medlemsländer.

Nu ser vi istället fram emot att regeringen skyndsamt utreder de svenska lagförändringar som måste tll, och förelägger dem Riksdagen tidigt i höst, samt att Europaparlamentet, ministerrådet och kommissionen agerar för att ändra EG-rätten på ett sådant sätt att domslutet kan rivas upp. Annars kan det bli ytterligare en knagglig resa fram mot ratificering i alla medlemsstater.

Välkommen öppning av mp

2008-02-28T06:04:00.000-08:00

Igår öppnade miljöpartiets båda språkrör Maria Wetterstrand och Peter Eriksson för att miljöpartiet borde släppa kravet på utträde ur EU. (DN)

Det är förstås ett välkommet besked, men frågan är om det betyder särskilt mycket i praktiken. Ett utträde ur EU är ju sedan länge en helt orealistisk hållning, och det finns väl ingen som tror att mp skulle kunna driva ett sådant krav i eventuella regeringsförhandlingar 2010. Men på det symboliska planet har det kanske betydelse, och kan kanske underlätta en eventuell regeringsbildning.

Miljöpartiet kommer att fortsätta att hävda en EU-kritisk linje, säger Wetterstrand, och det hoppas jag verkligen. Det behövs kritiska och granskande ögon på unionen.

Kanske kan det också medverka till att låsningarna i en ja- och nej-sida löses upp. Problemet har varit att om man varit för EU, så har man förutsatts försvara allt som EU hittar på. Och motsvarande: om man varit emot EU, så har man förutsatts vara emot allt som kommer från Bryssel.

Verkligheten är ju som bekant mer komplicerad än så. Det är bra att Sverige är med i EU, men varje förslag som kommer från Bryssel måste bäras av sina egna argument. För egen del röstade jag ja till EU 1994, men nej till EMU 2003, eftersom jag inte trodde på valutaunionen.

Våra erfarenheter av 13 års EU-medlemskap har ju varit både bra och dåliga. Bra med rivna gränser, ökad handel och enklare resande. Men dåligt när EG-domstolen lägger sig i frågor som den egentligen inte har med att göra och underkänner lagar som har brett folkligt stöd - nu senast fackets rätt at vidta konfliktåtgärder i det s k Vaxholmsmålet.

Därför måste vi vara mer ifrågasättande och på vår vakt i förhållande till EU. Det är klart att Sverige ska vara med i EU - men vi behöver väl inte vara den mest godtrogna medlemmen i den europeiska familjen.

Varför lägger regeringen uppenbart ogenomtänkta förslag?

2008-02-11T09:55:00.001-08:00

Efter en storm av kritik mot förslaget att begränsa sjukersättningen till 75 procent även för dem som har avtals- eller privata försäkringar, tvingades Fredrik Reinfeldt att göra det enda möjliga: att backa från förslaget. (DN, SvD)

Det var förstår en vändning under galgen. Så sent som igår, under TV-debatten mellan Anders Borg och Thomas Östros, höll regeringen fortfarande fast vid förslaget. Det var inte särskilt snällt av Reinfeldt att skicka ut sin finansminister för att försvara ett impopulärt förslag, om han dagen efter tänkte backa från det...

Om och om igen har man sagt att detta förslag är viktigt för att "hävda arbetslinjen". Jaha, innebär det att regeringen nu intagit en position som strider mot arbetslinjen?

Borgerliga kommentatorer gör nu sitt bästa för att begränsa skadan - "det här visar att regeringen lyssnar"! Tja, framför allt visar det väl att man inte tänker igenom de förslag man lägger.

Det är för all del inte första gången: se bara hur man förra året fick backa från försämringen av de förtidspensionerades ålderspensioner. Eller hur hela a-kasseförsämringen förra året fick skjutas fram i tre månader, eftersom regeringen inte räknat med att det skulle ta tid för kassorna att ändra sina system. Då gick det ut över tusentals studerande i arbetsmarknadsutbildningen - för att täcka förlusten i budgeten av den uppskjutna besparingen fick man nämligen panikbromsa där, och dra ner antalet studieplatser kraftigt.

För att inte tala om hur Mats Odell håller på och säljer ut statliga företag för 100-tals miljarder, utan att man gjort någon konsekvensanalys. Riksrevisionen har sagt att det förfarandet bryter mot grundlagen.

Vi verkar ha en regering som inte riktigt kan styra landet. Än en gång kan Reinfeldts ledarskap ifrågasättas. Politik är inte i första hand ytliga slagord: det handlar ytterst om att lägga förslag som är genomtänkta, väl avvägda och där argumenten för och emot är väl kända. Misstag i början kan kanske möjligen förstås, men nu har det gått en tredjedel av mandatperioden. Regeringen är inte nybörjare längre.

Återstår att se hur det hål i statsfinanserna som nu uppstår ska täckas. Regeringen hade ju räknat med dessa pengar. Kanske är ännu större neddragningar i arbetsmarknadsutbildningen att vänta?

Den tappre tennsoldaten Jonung

2008-02-09T05:22:00.000-08:00

I en kolumn i gårdagens DN, kommenterat idag i SDS, går Lars Jonung till attack mot uppfattningen att det var Göran Persson som sanerade statsfinanserna. Det var det inte alls, säger Jonung med illa tillbakahållet avund - "det var marknaden!"

Ja, en sak är i alla fall säker. Det var inte Jonung som räddade svensk ekonomi. Även om han faktiskt borde ha kunnat spela viss roll när det begav sig. Han var ju ekonomisk rådgivare åt statsminister Carl Bildt när hela ekonomin rasade samman, något som ju SDS konstaterar.

Om man ska se nyktert på saken såhär 15 år efteråt, så måste man emellertid säga att Jonung gör rätt i att peka på den penningpolitiska omläggningen 1992 som en viktig faktor för återhämtningen. Men hans egen roll i den affären är ju knappast strålande, tvärtom. Budgetunderskottet skenade under Bildts och Jonungs ministär, men Jonung tillhörde då skaran av tappra små tennsoldater som till varje pris skulle försvara kronan, oavsett vad det skulle kosta.

Så kastades miljard efter miljard i spekulanternas gap, tills det framåt hösten stod klart att det inte gick längre - Riksbanken höjde räntan till 500 procent och strax därefter släpptes kronan att flyta fritt.

Ett misslyckande, sa Bildt, men i själva verket var det det bästa som kunde hända. Tack vare devalveringen fick industrin en chans att återhämta sig. Det följdes sedan upp av Göran Perssons budgetsanering, och ska man vara rättvis så hade Sveriges välfärd knappast klarat sig utan denna kombination. Det var bra att Jonung misslyckades med sin penningpolitik, och det var bra att Göran Persson lyckades med sin finanspolitik.

Nu, efter 15 år försöker Jonung använda det emot Persson, vilket naturligtvis, som SDS skriver, är skamligt.

Men det finns lärospån att ta till sig. Medan Jonung ägnade sig åt sin dödfödda kamp för kronan, som alltså kostade folkhushållet miljarder, var det offentliga stödet för denna vettlösa politik kompakt. Men det fanns ett fåtal som vågade tänka själva. En av dem var chefredaktören på tidningen Arbetet, Anders Ferm. När han gick emot kronförsvarspolitiken redan på våren 1992, utmålades han nästan som landsförrädare.

Men han fick rätt. När jag sedan några år efter som 24-åring kom till Arbetet för att skriva ledare lärde jag mig av Anders dels det mesta jag idag kan om penningpolitik - men också ett och annat om vikten av att tänka själv.

Reinfeldt spelar det främlingsfientliga kortet

2008-02-07T09:25:00.000-08:00

Dagens huvudnyhet (SvD, DN) om att regeringen ska skärpa kraven för asylsökande som vill ta hit sin partner och barn, är ett symptom på stress. Pressad av låga opinionssiffror, ser Reinfeldt ingen annan utväg än att spela det främlingsfientliga kortet, med förhoppning om att han ska kunna göra om Leijonborgs tvivelaktiga bedrift från 2002.

Då tjänade förslaget om språkkrav för medborgarskap som en magnet för främlingsfientliga väljare till folkpartiet, och nu tror kanske Reinfeldt att detta nya förslag ska fungera på samma sätt för moderaterna.

Det är bedrövligt i sin utstuderade ömklighet, men så typiskt för en politiker som inte är så noga med de grundläggande värderingarna - bara man vinner val.

Det understryks av hur frågan presenteras. Normalt sett brukar utredningsdirektiv presenteras i ett pressmeddelande, av ansvarig minister. Undantagsvis görs en presskonferens. Men här räcker det inte ens med det: här ska t o m statsministern vara med, och dessutom körs en presskonferens till, i det Landskrona där Sverigedemokraterna fick över 20 procent av rösterna.

Signalen är tydlig: detta förslag blir ett av regeringens stora slagnummer framöver, och sttrategin är att ta röster från Sverigedemokraterna genom att spela på deras planhalva.

Illa, men på sätt och vis har också vi socialdemokrater skuld i att Reinfeldt lockas att göra så. Om vi skött våra kort rätt under vår regeringstid, så hade vi tagit itu med segregeringsproblemen på ett grundläggande sätt genom att prioritera sysselsättningsfrågan, istället för att dutta med projektpengar till utsatta områden.

Vi skulle aldrig tillåtit vissa kommuner som Täby, Danderyd, Vellinge och Lomma att smita undan sitt ansvar, och överlåta flyktingmottagandet till kommuner som Botkyrka, Södertälje och Malmö. Vi skulle ha krävt att den som fått asyl också ska hålla sig i mottagningskommunen under introduktionstiden, och vi skulle aldrig tillåtit eget-boende-systemet, som bara förstärker segregeringen. Och vi skulle naturligtvis aldrig låtit miljöpartiet 2005 pressa fram en amnestiliknande lagstiftning, som i praktiken innebar att man under en tid inte behövde ha asylskäl för att få permanent uppehållstillstånd.

Bara det sistnämna är sannolikt skälet till varför hälften av alla irakier som sökt sig till Europa förra året, valt att ansöka om asyl i Sverige. Jag var själv i Irak i våras, och lagen om ny ansökning (lex Peter Eriksson!) som öppnade upp för helt godtycklig asylprövning var allmänt känd. Det visar hur viktigt det är att hålla på grundprincipen: om du har asylskäl, ska du få stanna i Sverige, få ett bra mottagande och få ta hit din kärnfamilj. Men om du inte har asylskäl, ska du återvända hem.

När man slarvar med sånt, skapas en grogrund för populistiska utspel, och det är det Reinfeldt försöker utnyttja genom att ställa svenskar mot invandrare. Signalen är: "du ska inte tro att du kan komma hit och leva på bidrag". Han pratar om trångboddhet, men han är inte beredd att pressa sina partikamrater i de rikemanskommuner, som för sitt liv inte vill ha in invandrare i sina villakvarter.

Det är sorgligt att se.

Avmystifiera författningsfrågan

2008-02-04T08:46:00.000-08:00

Idag är jag för ovanlighetens skull i Stockholm en måndag. Måndagarna brukar riksdagsledamöterna annars vara hemma i valkretsen, och just idag hade det funnits dubbel anledning, eftersom ett par av mina kollegor, Ronny Olander och Christin Hagberg, besökte tullen i Trelleborg. Jag borde förstås ha varit med, eftersom jag i fredags lämnade in en interpellation till justitieminister Beatrice Ask om de förestående nedskärningarna där. Mer om det kan ni läsa om i t ex SkD.

Men idag var jag tvungen att vara med på ett förmöte om grundlagsutredningen, med de övriga s-ledamöterna i utredningen: Marita Ulvskog, Lena Hjelm-Wallén och Göran Magnusson. Vi satt under eftermiddagen och gick igenom de frågor som utredningen behandlar, och förberedde mötet med hela utredningen på onsdag.

Utredningen närmar sig sitt slut. I år ska vi vara färdiga, och nu är alla underlagspromemorior framtagna, och det är dags för partierna att positionera sig. I söndagens SDS skriver Per T Ohlsson om utredningen, och tycks ha som ingång att "politikerna" har för mycket att säga till om i författningsfrågor.

Ja, det kan man ju tycka. Men vem - om inte de folkvalda - skulle annars bestämma över de regler som ska gälla i en demokrati? Det kan verka vara en meningslös fråga, men faktum är att vi med den tangerar en av statsvetenskapens huvudfrågor på det här området: ska författningen vara ett levande dokument som kan anpassas efter nya förhållanden, eller ska det vara en grundläggande urkund för en nation, som aldrig kan ifrågasättas?

Svensk författningstradition grundar sig på den förstnämnda hållningen. Vi anser att en författning måste kunna följa med sin tid, och att regler ibland kan behöva ändras för att göra beslutsfattandet mer effektivt och kvalitativt. Det ska emellertid inte ske ofta. Det har ett värde att demokratins spelregler i huvudsak ligger fast över tid, men någon gång då och då behövs mer systematiska genomgångar av vad som kan behöva ändras.

Sådana förändringar ska heller aldrig ske som ett resultat av tillfälliga riksdagsmajoriteter. Därför eftersträvar vi alltid blocköverskridande överenskommelser i dessa frågor, och vi utgår ifrån att den borgerliga majoriteten i utredningen gör detsamma.

Per T Ohlssons ingång i debatten är emellertid annorlunda. Kanske hänger det samman med hans faiblesse för det amerikanska, och det är inte överraskande att han tycks ansluta sig till en författningstradition där grundlagar mer ses som mytiska stentavlor som en gång fallit ner från himlen, än som levande dokument.

Amerikansk författningstradition är just en tydlig exponent för en sådan syn. Den amerikanska självständighetsförklaringen och senare konstitutionen är ju i det närmaste heligförklarade dokument. Trost att de är över 200 år gamla, skapade i ett förindustriellt samhälle, anses de fortfarande i amerikansk debatt vara de optimala lösningarna för en stat. Det är en nästan religiös tillbedjan av konstitutionen, och grundlagsfäderna ges en i det närmaste profetisk status.

Nåväl, sämre förebilder kan man ju ha, och sämre författningar finns ju. Självständighetsförklaringen, med mycket tilltalande filosofiska resonemang - då revolutionära! - hämtade från John Locke, är alltjämt mycket modern. Men visst måste man få påpeka att samme Thomas Jefferson som anses ha formulerat den amerikanska självständighetsförklaringens centrala mening "all men are born equal" också var en stor slavägare, och att det USA som antog denna förklaring under de följande 100 åren också i det närmaste utrotade amerikas ursprungsbefolkning...

Det är emellertid lätt att förstå varför amerikanerna omhuldar sina grundläggande författningsdokument. I ett land som formats av många olika religioner, språk, kulturer och traditioner och som är delat i över 50 delstater, så har konstitutionen blivit den kanske enda sammanhållande faktorn - något som alla kan bekänna sig till.

Därför är den så älskad där - men det behöver ju inte innebära att dess bärande principer är särskilt genomtänkta, och än mindre att den ska bilda skola i länder med en helt annan författningstradition, och helt annan historia.

När det gäller Sverige, så har vi alltid haft en mer pragmatisk syn. Grundlagen är inget religiöst dokument. Den utformas i en öppen debatt av levande folkvalda i vår tid - inte av jurister, domare eller sedan sedan länge döda statsmän från en svunnen epok.

Det är kanske det Per T Ohlsson allra ytterst har så svårt att acceptera.

C och kd viker sig om presstödet

2008-01-31T10:23:00.000-08:00

Dagen började med möte i konstitutionsutskottet, där huvudpunkten var en föredragning om regeringens förhandlingar med EU-kommissionen om presstödet. Föredragningen leddes av statssekreterare Ingrid Eiken (m), som jobbar åt kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (m).

Det var en sorglig tillställning, som ni kan läsa om i DN. Beskedet från regeringen var att man i förra veckan träffat EU-kommissionen, och i praktiken vikt sig på alla punkter. Det var t o m så att Sveriges regering presenterat ett förslag som mycket kraftigt skulle försämra presstödsvillkoren, och nu tiggde och bad man EU-kommissionen om att godta detta, och inte ställa ännu värre krav.

Så uppträder en passiv regering som inte vet hur man tar tillvara svenska intressen. Egentligen borde man ju inte vara överraskad: den nya regeringen hann ju knappt ens tillträda, förrän man övergav presstödet genom att på EU-kommissionens uppmaning stoppa den reform av presstödet som Riksdagen med en blocköverskridande uppgörelse beslutat om 2006. Om man uppträder så i början av en process, så är det klart att man förlorar.

Nu satt de och försökte hävda att det var en framgång att neddragningarna av presstödet nog inte skulle ske nästa år, utan förhoppningsvis först om fem år.

Jaha. I praktiken innebär regeringens undfallenhet mot EU att Skånska Dagbladet och Svenska Dagbladet blir av med 50 miljoner kronor vardera. Att SkD skulle klara det är nog uteslutet. SvD försöker hålla god min i elakt spel, men att Schibstedt skulle vilja täcka ett sådant avbräck är nog mindre troligt.

I så fall skulle båda dessa anrika tidningar gå i konkurs inom några år, och vi skulle få tidningsmonopol också i Stockholm och Malmö-Lund, precis som i Göteborg. Och händelsevis är det två Bonniertidningar som blir monopolister: DN och Sydsvenskan. Storstadsläsarna koommer bara att ha ett alternativ framöver, annonsörerna likaså. Kvaliteten kommer att sjunka, och mångfalden i media försämras kraftigt.

Från socialdemokratisk sida slår vi vakt om presstödet, även om det faktiskt innebär att vi nu kämpar för en centertidning (SkD) och en moderattidning (SvD). Vi tycker att det är viktigt att det finns flera alternativ för läsare och annonsörer, och vi anser att det är en demokratifråga att det finns flera arenor där det demokratiska samtalet kan föras.

Döm om vår förvåning när vi ser att varken moderater eller centerpartister är beredda att lägga två strån i kors för att rädda de tidningar som trots allt står dem nära! Centerns svek mot SkD är värst, eftersom det partiet ju alltid försvarat presstödet tidigare. Men nu sitter de tysta som möss i KU. Detsamma gör kd, som också tidigare varit stabila anhängare av presstödet.

Lena Adelsohn-Liljeroths man, förre moderatledaren Ulf Adelsohn, gick ju härommånaden ut med buller och bång och sa att han inte längre vill läsa SvD. Nä, och nu har hans fru ställt till det så att ingen alls kommer att få läsa SvD om några år.

På eftermiddagen var det frågestund i Riksdagen, och jag ställde en fråga till statsministern om hur han tänkt hantera frågan om könsneutrala äktenskap. Han har ju lovat en proposition, men eftersom kd är emot så måste de ju först vika sig. Jag undrade om han umgicks med tanken att låta kd-statsråden reservera sig i regeringen mot en sådan proposition, och ändå sitta kvar. Det skulle i så fall vara att bryta mot den konstitutionella praxis som råder, d v s att regeringen fattar beslut kollektivt.

Av hans svar kunde jag dra slutsatsen att han dels svajade på tidpunkten för en proposition - nu hette det att den kunde komma "förmodligen i år", men också att han faktiskt funderade på att strunta i konstitutionell praxis för att rädda kvar kd i regeringen. Och det var ju också ett besked. Om han gör så, kommer hans regering att falla sönder eftersom partier som blir stressade av dåliga opinionssiffror kommer att begära att få reservera sig mot regeringsbeslut de inte gillar. Ännu ett exempel på svagt ledarskap.

En sak störde mig med den frågestunden. I sin slutreplik hoppade Reinfeldt på mig med en helt obegriplig kommentar om att "han aldrig skulle anlita Morgan Johansson som terapeut".

Nähä. Det hör till god ton att inte sänka debattnivån med sådant, särskilt inte när motståndaren inte har replikrätt. Men det gjorde han, och det tyder på att han är stressad.

Jag hade som sagt ingen replikrätt. Men hade jag haft, så skulle jag sagt att "Jag visste inte att statsministern behövde en terapeut. Men det är klart, med de opinionssiffrorna så kan jag förstå om han är deprimerad."

Bra att Fiskeriverket börjar agera

2008-01-27T03:07:00.000-08:00

Hemkommen från Strasbourg i fredags låg jag slagen av min förkylning i lördags och fick ställa in min medverkan på en studieupptakt i partidistriktet, som jag skulle varit med på. Men det gick säkert bra ändå.

Dessutom missade jag min bror Tonys 30-årsfest. Men den Bowmore jag inköpt för det högtidliga tillfället får han ha en annan dag.

Tony, ja. Just nu delar han sin tid mellan att vara krönikör i Skånska Dagbladet och att doktorera i ekonomisk historia vid Lunds Universitet. Det senare kvalificerade han sig för bl a genom att häromåret skriva den bästa uppsatsen på hela Ekonomihögskolan, något han fick en utmärkelse för av institutionen och 25 000 pix. Dessförinnan hade han bl a varit kampanjgeneral för den socialdemokratiska nej-sidan i EMU-folkomröstningen, och byggde på nolltid upp en kampanjorganisation som sopade golvet med motståndaren.

Ja, vissa har begåvning i överflöd. Lite av det kunde han ju delgett sin bror...

I övrigt läser jag i DN att Fiskeriverket äntligen ska börja agera för en stramare fiskepolitik. Det är sannerligen hög tid. Jag läste Isabella Lövins bok "Tyst Hav" i julhelgen, och det var verkligen en ögonöppnare. Att något är fel är det nog många som känt på sig länge. Jag (och min bror) har ju fiskat mycket med spö från Kullaberg i nordvästskåne när vi växte upp, och skillnaden mellan fångsterna på 1980-talet och nu är påtaglig. Sedan mitten av 1990-talet är det knappt lönt att försöka längre.

I Lövins bok hittade jag förklaringen, d v s den systematiska utfiskningen, möjliggjord bl a av EU-politiken. Och inte bara i Sverige. Avsnittet om EU:s avtal med fattiga länder, där EU betalar en spottstyver för att få genomföra en total utplundring av dessa länders naturresurser - och samtidigt slå undan benen för fattiga lokala fiskare - är en riktig skräckskildring.

Det är inte klokt att detta fått pågå, och nu kanske Fiskeriverket vaknat när det gäller den svenska situationen. Nu måste bara regeringen vakna. Hittills finns inga tecken -tvärtom. Jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) har snarare lagt om politiken i en mer fiskerivänlig riktning, och Sverige protesterar inte längre mot de alltför höga fiskekvoterna. Det är svagt.

Får jag gissa, blir detta en av vårens stora frågor i Riksdagen.

Vem ägnar sig åt ryktesspridning?

2008-01-24T06:45:00.000-08:00

Vissa dagar är onekligen mer intressanta än andra.

Jag är under den här veckan i Strasbourg på Europarådets generalförsamlings januarisession, och har hittills mest ägnat mig åt frågor som t ex Kosovos framtida status och förstörelsen av kulturföremål i Armenien och Azerbajdzjan. Just nu sitter jag och lyssnar på Georgiens president, som redogör för händelserna under det nyligen timade presidentvalet i landet.

Den här dagen började ganska stillsamt. Jag har dragit på mig en rätt besvärlig förkylning, så jag drog mig en timme extra i sängen på hotellet, promenerade sedan till parlamentsbyggnaden och tog mig rent av tid att stanna till och äta frukost på ett fik som börjar bli mitt stamställe i den här stan, Café Brant på Universitetsplatsen. Det rådde radiotystnad från mobiltelefonen, eftersom batteriet hade lagt av igår kväll, och jag glömt laddaren på parlamentet.

Anlände till parlamentet först vid 11-tiden, och fick då veta av Björn von Sydow att svenska media (DN, SvD) rapporterat på morgonen om att Pär Nuder skulle lämna som ekonomisk-politisk talesman. När jag pluggat in min mobiltelefon, fick jag via ett antal telefonmeddelanden dessutom veta att också jag skulle ersättas. TV4 och Politikerbloggen hade uppgiften att förutom Pär Nuder, så skulle jag, Marita Ulvskog, Britt Bohlin och Anders Ygeman "få sparken".

Jaha. Och vad skulle jag kunna få sparken ifrån? Riksdagen? Det hade jag knappt hunnit fundera på, innan Mona ringde och dementerade. Vi hade ett kort och bra samtal, och ingen av oss kunde begripa var uppgifterna när det gällde mig kom ifrån.

Sedan har jag fått prata med ett antal media för att åtminstone reda ut det. Nu har också riksdagsgruppen dementerat, så nu har det slutat att ringa.

När det gäller Pär, så sägs det att han och Mona ska träffas under eftermiddagen för att diskutera frågan. Jag vet inte vad som kommer ut av det, men jag kan passa på att rätta till en del av de påståenden som tydligen florerar bland journalister.

Det har sagts att jag har utmärkt mig genom att kritisera "Pär Nuders ekonomiska politik". Det är faktiskt inte riktigt sant. Jag har kritiserat den förda ekonomiska politiken i artiklar i DN och Tiden, men udden i den kritiken har legat på tiden före det att Pär Nuder tillträdde som finansminister. Att vi slarvade med arbetslöshetsfrågan efter år 2000 och före det att Pär tillträdde, kan ju inte lastas honom. Däremot tog han ganska omgående efter sitt tillträde fram ett sysselsättningspaket, hösten 2005, något som jag berömt honom för. Paketet var bra, även om det kom alltför sent.

När det gäller penningpolitiken, så har vi en likartad uppfattning. Han sa så sent som för någon vecka sedan i Ekots lördagsintervju att jag hade haft helt rätt i min kritik mot Riksbanken. Pär lyckades också att få till stånd ett enigt betänkande i Finansutskottet i våras, som riktade kritik mot att Riksbanken fört en alltför stram penningpolitik och framhöll att den måste läggas om i mer tillväxtorienterad riktning.

Vi får se hur det går nu, men jag vill ändå säga att jag haft ett utmärkt samarbete med Pär Nuder, både under statsrådstiden och under oppositionstiden - även om vi för all del inte har haft samma åsikter om allt, t ex EMU. Om han nu lämnar som ekonomisk-politisk talesman, så beklagar jag det.

Nu spekuleras det om att Thomas Östros ska efterträda. Ja, det kan säkert bli bra det också. Östros är en noggrann och påläst politiker. Det viktiga är emellertid inte personfrågorna. Det viktiga är vilken politik vi för. I ett land där klyftorna mellan de fattiga och de rika växer så snabbt, och där de rikaste drar ifrån snabbare än någonsin, blir skatte- och välfärdsfrågorna helt avgörande. Det måste finnas ett mod i socialdemokratins ledning för att föra en politik som verkligen kan pressa tillbaka de ekonomiska klyftorna.

I media spekuleras det också om en kamp mellan "vänster" och "höger" i partiet. Det trodde jag faktiskt att vi var förbi. Visst kan vi ha olika uppfattningar om sakfrågorna, och vi kanske argumenterar på olika sätt. Men någon organiserad fraktionsbildning finns inte, och de skiljelinjer som finns kan skära olika på olika områden.

Jag utmålas för egen del ofta som "vänster", och det kan kanske stämma när det gäller frågor som rör ekonomisk fördelning och välfärdsfrågor, där jag har en mycket hög ambitionsnivå. Men jag satt fyra år i Riksdagens justitieutskott, och drev på för fler poliser, hårdare straff för vissa brott och buggning, åsikter som traditionellt sammankopplas med högern. Och nyligen föreslog jag att socialdemokratin skulle göra upp med regeringen om gymnasieskolan.

Så verkligheten är lite mer facetterad än vad som kan fångas på en enkel vänster-högerskala.

Allra sist: det som verkligen oroar mig i den här historien är inte TV4:s uppgifter som sådana, eller min egen ställning. Nej, det som oroar mig är att det uppenbarligen finns någon eller några som ägnar sig åt organiserad ryktesspridning mot partivänner man inte gillar. TV4:s uppgifter måste ju ha kommit inifrån partiet, annars skulle man inte gått ut med det.

Och det är störande. Sådan ryktesspridning skadar partiet, och faktiskt också Mona. Ränksmideri i lönndom hör inte hemma i det socialdemokratiska partiet.

Nu ska Odell stycka Apoteket - också

2008-01-23T07:04:00.000-08:00

Idag skriver DN om att regeringen planerar att sälja ut ett stort antal apotek. Socialminister Göran Hägglund (kd) uppger att regeringen nu är överens om det, och skälet sägs vara att ge andra aktörer en rejäl start.

Det finns många skäl till att vara emot en sådan utförsäljning. För det första är läkemedel inte vilken vara som helst. Det krävs en särskild kontroll, och vem som helst kan t ex inte få hantera narkotikaklassade läkemedel. Det krävs också speciell sakkunskap när det gäller att sälja mediciner. Kombinationer av olika läkemedel kan vara rent livsfarligt.

Därför vore det inte särskilt klokt att släppa receptbelagda läkemedel ut i vanlig handel, t ex till Ica (som ju f ö skulle få ytterligare en vara att märka om "bäst-före"-datum på lite då och då!) eller Konsum. Vinstintressen och läkemedel är helt enkelt ingen bra kombinaton.

För det andra förstår jag inte varför regeringen vill ersätta statligt monopol med privat oligopol. Det är ju det som kommer att bli effekten av utförsäljningen. I praktiken är det bara de stora handelskedjorna som kommer att kunna bjuda högst på statens butiker. Så blev det i Norge, och det är ju också erfarenheterna av konkurrensutsättning och avreglering i Sverige - se t ex på äldreomsorgen och elmarknaden.

Men vi får se hur det går. Det blir väl regeringens notoriske olycksfågel Mats Odell (kd) som får i uppdrag att stycka Apoteket AB också, och det kan ju bara ta en ände med förskräckelse.

Odell är som kung Midas, fast tvärtom. Allt han rör vid blir skit. Så i bästa fall stupar också detta projekt.

Huckabee och aporna

2008-01-02T15:51:00.000-08:00

Nu börjar ju den amerikanska presidentvalscirkusen på allvar, och kandidaterna blir allt hårdare granskade. (DN, SvD)

Man kan inte låta bli att bli fascinerad av amerikansk politik, men samtidigt bedrövad.

Detta är en nation som trots allt har ett avancerat utbildningssystem och som producerar Nobelpristagare i parti och minut. Varför är då amerikansk politik så fruktansvärt ytlig och glättig?

Det har sagts att detta kommer att bli den dyraste valrörelsen någonsin. Aldrig tidigare har så mycket pengar plöjts ner i en valkampanj. Men varför känns då budskapen så förtvivlat billiga?

Men oavsett detta, så måste man ju ha en åsikt. För egen del håller jag ju naturligtvis på demokraterna. De ligger ju trots allt avsevärt närmare socialdemokratin än republikanerna - även om jag som svensk hälsominister för några år sedan gästades av min amerikanska motsvarighet, republikanen Tommy Thompson, och han hävdade att han var lika stor socialist som jag!

Hur som helst, demokraterna ligger oss närmast. Men när det sedan gäller att skilja toppkandidaterna åt, blir det svårare. Edwards anses ju stå längst till vänster, men jag är osäker på hans utrikespolitik. Clinton verkar ju också bra, men kanske allt för lös i konturerna, och ska jag vara riktigt ärlig bedömer jag henne mest utifrån hennes man, som ju var en utmärkt president. Obama känns som ett oskrivet blad.

Nå, det finns ju gott om tid att läsa in sig, och kandidaterna ska ju profilera sig efterhand. Hoppas bara att det sker med konkreta och bindande programförklaringar, och inte med ytliga gester.

På den republikanska sidan är det väl bara Giuliani som känns seriös. Det är modigt av honom att utmana den kristna högern inom sitt parti, men det kan mycket väl kosta honom kandidaturen. Då blir det väl någon religiös stolle som ställs upp i presidentvalet för republikanerna.

Baptistpastorn Mike Huckabee sägs ligga bra till i Iowa. I SDS läser jag att han inte tror på evolutionen, och när reportern frågar honom om det på ett valmöte, mörknar blicken och han fäller den obetalbara kommentaren: "Se dig omkring i det här rummet. Är det någon som ser ut att vara släkt med en apa?"

Bäva månde världen, om han hamnar i Vita Huset.

Vem vill jobba för Mats Odell?

2007-12-28T02:22:00.000-08:00

Så har det gått nästan en månad sedan jag skrev sist, och det är förstås alla julbestyr som tagit all tid. Men nu har det lugnat sig lite, och det blir mer tid över till att följa med i nyhetsrapporteringen. Dessutom ska jag ju börja jobba nu igen, efter föräldraledigheten.

Idag skriver SvD att ministrarnas manliga medarbetare har mycket högre lön än de kvinnliga. Föga förvånande är det regeringens mesta olycksfågel, Mats Odell, som har ansvar för frågan.

Odell tror inte att han och Regeringskansliet lönediskriminerar. Nä, enligt honom är problemet att kvinnor inte vill ta ansvarsfyllda arbetsuppgifter, och exemplifierar med att han själv hade problem att rekrytera en kvinnlig statssekreterare.

Han sökte i tre månader, men alla kvinnor som han frågade avböjde. Till sist fick han ta en man, som "svarade ja direkt".

Ja, herreminje.

Har Odell kanske tänkt på att det är han själv som är problemet? Mats Odell är den som skällts ut av Riksrevisionen för den hafsiga utförsäljningsprocessen, som strider mot grundlagen. Han är den som utan att blinka satte bocken till trädgårdsmästare, genom att låta folk från det insideraffärsbesudlade Carnegie sköta utförsäljningen, och ge konkurrenter till de företag som ska säljas ut rådgivarroller.

För detta kommer han att kölhalas i KU under våren. Vem vill riskera sin karriär för att jobba som statssekreterare åt en minister som trampar i alla klaver som det överhuvudtaget går att klampa i?

Nä, att kvinnorna sa nej till Mats Odell är inget tecken på att kvinnor inte vill ta ansvar. Men det kanske är ett tecken på att de har större självbevarelsedrift. Och bättre omdöme.

Själv hade jag f ö två kvinnliga statssekreterare. Först Ewa Persson Göransson, som jag tillfrågade samma dag som jag tillträdde som minister 2002. Hon var då en av de mest erfarna statssekreterarna i hela Regeringskansliet, möjligen i konkurrens med Kristina Rennerstedt i Justitiedepartementet.

När Ewa blev generaldirektör för Statens Institutionsstyrelse, tillfrågade jag Annika Nilsson, som då satt i Riksdagen, men som också lett min största parlamentariska utredning, om den sociala barn- och ungdomsvården. Nu fick hon ansvar för hela min del av socialtjänstfrågorna, och dessutom folkhälsofrågorna.

Nä, det är nog inte kvinnorna som är problemet, Odell. Det är nog Odell själv - och det nuvarande Regeringskansliet.

Ojämlikheten slår nya rekord

2007-12-04T05:37:00.000-08:00

Är för tillfället i Stockholm, och har därmed fått bryta min barnledighet i två dagar. Anledningen är möte med grundlagsutredningen, som nu går in i sin slutfas. Till årsskiftet ska alla promemorier om olika frågeställningar - det blir nästan 100 PM! - vara färdigskrivna, och under våren ska partierna börja ta position. Ikväll blir det nog en intressant diskussion om EU-stadgans förhållande till Regeringsformen i framtiden.

Från s-sidan sitter, förutom jag själv, Lena Hjelm-Wallén, Marita Ulvskog och Göran Magnusson. Utredningen leds av Per Unckel. Från moderaterna sitter bl a Henrik von Sydow, som tydligen nu också ska börja jobba för högertankesmedjan Timbro (SvD).

Ja, var ska sleven vara om inte i grytan? Är det överraskande att ett av de första förslag han har att komma med i sin nya roll är att lägga ner i praktiken alla oppositionens tidningar, genom slopat presstöd?

Och som förslag nummer 2 kommer han med slopad TV-licens, vilket ju är en lustifikation med tanke på avslöjandena om toppmoderaters laglydighet i det avseendet. Men det är klart, om man avskaffar TV-licensen, så minskar ju risken att fler moderater ska åka fast för just det i framtiden. Med tiden kanske von Sydow också kommer att föreslå avkriminalisering av köp av svarta tjänster, så behöver ju inte sådana som Nicola Clase och paret Cederschiöld oroa sig mer heller.

Idag kan vi också läsa om de växande ekonomiska klyftorna i Sverige (DN). Den rikaste procenten äger mellan 30 och 40 procent av alla tillgångar i Sverige, enligt nya siffror. Det görs en jämförelse med USA, men den får man nog ta med en nypa salt, eftersom de amerikanska siffrorna inte är korrigerade på samma sätt som de svenska. Den amerikanska ojämlikheten är förmodligen fortfarande större än den svenska.

Men hur länge till? Den nya beräkningen gäller 2005. Sedan dess har den nya regeringen inlett en gigantisk kapitalomfördelning till de rikas förmån, med bl a slopad förmögenhetsskatt och nedsatt fastighetsskatt för de hushåll som har dyrast fastigheter. Och med den nya "avskaffade" fastighetsskatten som kommer, blir det ännu mer pengar till de allra rikaste hushållen. Allt medan den offentliga sektorn sätts på sparlåga. Är det konstigt att opinionen svängt?

Samtidigt kan socialdemokratin inte friskriva sig. Ojämlikheten har ökat sedan 1970-talet, mest under borgerliga, men också under socialdemokratiska regeringar. Det är dags att också vi inser det, och vågar utforma en politik som kan pressa tillbaka klyftorna efter 2010. Då måste vi vara beredda att höja skatterna, och göra dem mer progressiva.

Det finns de som invänder att en sådan s-politik skulle stöta bort medelklassen. Det tror jag inte alls. Medelklassen har stött oss i decennier, inte beroende på vår skattepolitik, utan beroende på våra sociala reformer: pensionssystem, studiemedel, barnomsorg, föräldraförsäkring, sänkt arbetstid o s v. Medelklassen är beredd att betala något högre skatter, om de också får bättre vård, omsorg och trygghet, och de stöts av de dramatiska klassklyftor som nu öppnar sig i Sverige.

Sedan finns det dem som tror att en mer omfördelande skatte- och välfärdspolitik skulle undergräva vår konkurrenskraft. Men det är tvärtom, vilket bl a World Economic Forum och FN-organet UNDP har visat. De länder där välståndet är jämlikt fördelat, och således karaktäriseras av höga skatter, är samtidigt de länder som har bäst konkurrenskraft. Det kommer sig av att dessa länder generellt sett också har bra infrastruktur, utbildningsnivå och forskningsverksamhet.

Men allt det kan ni läsa mer om i den bok som jag och Christer Persson nu skriver på, och som kommer ut nästa höst!

De borgerliga sviker sina löften också i Skåne och Lund

2007-11-28T01:56:00.001-08:00

I dagens Sydsvenskan kan man läsa om hur oron sprider sig bland barnfamiljerna i Lund, inför de förestående nedskärningarna i barnomsorgen och skolan på nästan 30 miljoner kronor. Barngrupperna ska bli större och antalet anställda färre.

Samtidigt sänks skatten i kommunen med 15 öre per skattekrona. Det ger i storleksordningen 30 kronor mer i månaden för en normalinkomsttagare. Tror ni att barnfamiljerna gärna hade varit utan den skattesänkningen, om de också sluppit nedskärningen i barnomsorgen och skolan? Och tror ni att de borgerliga i Lund hade förklarat före valet att de tänkte finansiera skattesänkningarna med sådana nedskärningar?

Det är ännu ett exempel på det Mona Sahlin pekade på i sin DN-artikel häromdagen: hur borgerligheten sa en sak före valet, och gör en annan sak efter valet.

Och från skånsk horisont kan listan göras ännu längre. Sjukvården i Skåne ska skäras ner med 400-500 anställda, och köerna växer. Det sades det inget om före valet. Och i Helsingborg ska en skola tvångsprivatiseras, trots föräldrarnas starka motstånd (se HD). Visserligen står högern för privatiseringar, men att de skulle tvingas fram på det sättet talade Reinfeldt tyst om före valet.

Det har sagts att ingen regering har tappat stöd så fort som denna gjort. De jobbar verkligen hårt för att den situationen ska bestå.

Förbjud mc-gängens symboler

2007-11-21T02:56:00.000-08:00

Ja, dagarna går och det är inte klokt vad det var länge sedan jag hann skriva något här. Men det blir faktiskt inte mycket tid över med en tvååring och en fyraåring i huset, föräldraledig som jag är.

Och den tid man får över går till att antingen vila en stund, eller att ta itu med något av de projekt som man hade föresatt sig för den här ledigheten: städa vinden, sälja sina gamla tidningar (jo, alla mina gamla Fantomen, över 500 st från 1979 och framåt ligger ute på Blocket!), o s v.

Det finns ju så mycket man skulle vilja kommentera, men jag börjar få den pensionerade stinsens attityd: "jaha, där går ett tåg, och det struntar jag i. Och där går ett tåg till, och det struntar jag också i..."

Men lite politik hinns ändå med. Det är ganska nyttigt att följa med nyhetsflödet lite "utifrån" en tid. Bilden är mycket tydlig. För det första att regeringen gör självmål på självmål. Och för det andra att oppositionen trots det har svårt att komma ut i debatten. Och det beror nog inte på att vi är passiva eller tysta. Däremot märks det nu på allvar att sociademokratin inte längre har starka egna medier. Det märks ju inte så mycket i regeringsställning, men i opposition blir det påtagligt.

Hur som helst, några nedslag i dagsdebatten kan man väl göra. I dagens SDS kan man läsa om hur borgarna lagt ut sparbeting på 30 miljoner kronor i på skola och barnomsorg i Lunds kommun. 60 tjänster dras in nästa år. Det är alltså så skattesänkningen på 15 öre ska betalas: med större barngrupper i barnomsorgen och färre lärare.

Det är bedrövligt, men fullt logiskt med det styre vi nu har i kommunen. Och i vanlig ordning håller sig det ansvariga kommunalrådet Tove Klette (fp) långt borta från frågan, och istället får Mats Helmfrid (m) kommentera. Och han verkar inte ha en aning om nedskärningen. S k nollkoll.

I SvD kan man läsa om angreppet på åklagaren i Göteborg, och om justitieministerns besök där idag. Hon har ju hårda ord att säga mot den organiserade brottsligheten, men det räcker inte. Man måste handla också. Nu bör regeringen ta fram ett åtgärdspaket mot den organiserade brottsligheten. Vi ska inte ha Hells Angels, Bandidos och andra kriminella gäng i Sverige.

Det första man bör göra är att inrätta den särskilda centrala brottsbekämpningsgrupp som Rikspolisstyrelsen begärt, men som regeringen hittills avvisat. Men utvecklingen visar att det måste till specialiserade resurser för att möta denna typ av brotslighet.

Nu har vi ju äntligen nyss inrättat möjligheten för polisen att använda buggning - efter hårt motstånd från bl a moderaterna! - men man bör också se över lagstiftningen när det gäller övergrepp i rättsak. Dessutom tycker jag att man bör överväga förbud mot att bära t ex Hells Angels- eller Bandidossymbolerna. Symbolerna är ett av dessa organisationers viktigaste vapen, och de upplevs i sig som hotfulla. Ett förbud skulle inskränka möjligheterna att sprida skräck och olust i vardagen.

Reinfeldts regering i moraliskt fritt fall

2007-11-08T08:35:00.000-08:00

Ännu pågår efterdyningarna av moderatskandalerna, och idag utsågs den avsatte statssekreteraren Schenströms ersättare (SvD, DN).

Självklart är det i dagsläget moderaterna som parti som förlorat mest på affärerna, och Reinfeldts "nya-arbetarepartiet"-projekt framstår som ett ännu större skämt än tidigare. Reinfeldt själv försökte ju i förra veckan vända upp sina sammetsögon i ett "jag-har-blivit-förd-bakom-ljuset, så-tyck-synd-om-mig"-försvar, men det funkar inte.

Svenska folket behöver inte politiker som gråter och skyller på andra, utan som agerar resolut när det är kris. Det gjorde inte Reinfeldt, och därför befinner sig hans regering i ett moraliskt fritt fall.

Schenströms fylla är väl en sak. Det var bara ett tecken på en enskild persons dåliga omdöme, och möjligen på Reinfeldts bristande personkännedom.

Men sådant som statssekreterarnas erkännande om svartarbete, eller värst av allt, Cederschiöldarnas 13 år långa svarta hembiträde - ja, det är mer än enskilda händelser. Det är ytterligare tecken på att moderater i topposition präglats av ett slags anarkistiskt förhållningssätt: om du inte gillar skatterna, TV-licensen eller de sociala avgifterna - strunta i att betala dem!

I debatten förekommer en del märkliga påståenden:

- "Alla gör såhär, inte bara moderater". Ja, säkert är det många som någon gång köpt en tjänst svart. Men försök inte att blanda bort korten. I Cederschiöldarnas fall rörde det sig alltså om en mycket lång tidsperiod, och Maria Borelius ska ha haft en filippinsk hushållerska boendes i källaren... Det är möjligt att det är vanligt i överklasskretsar i Täby, Danderyd eller på Östermalm, men inte i vanliga svenskars vardag.

- "Det skadar väl ingen om man betalar svart". Det är klart att det gör. Den som arbetar svart har t ex ingen olycksfallsförsäkring, och omfattas inte av några trygghetssystem. Den största delen av de sociala avgifterna består av avsättning till pensionssystemet. Om du betalar t ex en hushållerska eller städare svart, är det detsamma som att säga: "ja, jag vill gärna att du tvättar min tvätt och bonar mina golv, men du ska inte någon pension när du blir gammal." Människosynen är avslöjande.

- "Det här visar bara att skatterna är för höga". Är detta inte det mest underbara påståendet?Först fuskar moderater med skatten, och när de sedan blir påkomna, använder man sitt eget lagbrott som argument för systemskifte. "Det är inte mig det är fel på, det är reglerna!" Visst. Särskilt som det kommer från människor som har skyhöga löner, och där en schysst betalning till städerskan knappt hade märkts i hushållskassan.

Att göra en Pihlbladare

2007-11-01T06:25:00.000-07:00

Vägen till Ulrika Schenströms avgång slår det mesta när det gäller klantig krishantering och tafatt ledarskap. Med en regering som är så bra på att lägga krokben för sig själv, behövs nästan ingen opposition. (SvD, DN)

Efter bilderna där rikets högsta statstjänsteman, därtill ansvarig för landets krisberedskap, ses på krogen uppenbart full som en alika och hånglandes med en politisk reporter, var det kanske bara en tidsfråga innan hon skulle få gå.

Men det kunde kanske ändå undvikits, om Schenström direkt lagt korten på bordet, erkänt att hon druckit mer än vad som är lämpligt med hennes ansvar och bett om ursäkt för det. Statsministern borde sagt att han haft ett allvarligt samtal med henne, där hon berättat vad som hänt och lovat att aldrig göra om det.

På frågan om vem som hade hennes jouransvar den aktuella kvällen, borde statsministern sagt att om statssekreteraren inte är tillgänglig, så finns det en befälsordning på statsrådsberedningen, men den inte är offentlig. Däremot kommer han gärna till riksdagen och redogör för det, under sekretess.

I så fall hade Schenström nog klarat situationen, och Reinfeldt hade visat ledarskap. Men nu försökte man ljuga sig ur frågan, genom att inte ens erkänna det uppenbara, d v s att Schenström var dyngrak. När Reinfeldt bad journalisterna bevisa det, kunde man ta fram uppgiften att hon och reportern tillsammans druckit för ca 945 kronor.

Sedan är det ju bara att räkna lite: ett stort glas vin, motsvarande 1/3 flaska, kostar på den krogen 79 kronor. 945 kronor är alltså 12 glas, eller 4 flaskor vin. På 2 personer. Det är klart att hon var full.

Och när det gäller Reinfeldts försök att slingra sig i frågan om vem som har beredskap när statssekreteraren är full, så blev det nästan parodiskt. Visst kan man hävda att det är en statshemlighet. Man bör inte lämna ut listor på vem som träder in i någons ställe i en krissituation - det skulle ju underlätta för terrorister att lamslå Sverige, genom att helt enkelt i samband med ett attentat också eliminera alla nyckelpersoner för landets krisberedskap.

Det argumentet förstår jag. Men inget hindrar ju statsministern att redogöra för frågan inom slutna dörrar, för t ex försvarsutskottet i Riksdagen. Där gäller sekretess.

När det sedan gäller Schenströms festkamrat, TV4-reportern Anders Pihlblad, så försvaras han idag av TV4-ledningen. Det är dumt. Han har ju visat så dåligt omdöme att hans förtroende som opartisk skildrare av vad som händer i svensk politik är uttömt. Vem kan lita på hans analyser framöver?

Det är viktigt att journalister och politiker kan mötas också under mer otvungna former än en presskonferens för att ge möjlighet till mer djuplodande diskussioner. Man tar en kopp kaffe tillsammans i riksdagskafét, eller äter lunch ihop. Det är inget fel i det - tvärtom, det är ett nödvändigt arbetssätt för att journalister ska få en så god bild som möjligt av vad som är på gång.

Men i alla sådana kontakter gäller det att man håller på varandras roller, och håller på sin integritet. Och det är farligare för journalisten: det värsta som kan hända politikern är att han eller hon avslöjar mer än vad man hade tänkt, och det ju inte hela världen. Men för journalisten är risken hela tiden att ifrågasättas för att vara partisk, eller att vara den ena eller andra politikerns språkrör. Då rubbas hela trovärdigheten.

En lunch, en kopp kaffe. Var och en betalar själv. Så brukar det vara.

Därifrån är det långt till Pihlblads fylleorgie på krogen, där han låter TV4 betala kalaset och dessutom hånglar med den makthavare han ska granska.

Jag tror faktiskt att han kan ge upphov till ett nytt ord i ordlistan: att göra en "pihlbladare", d v s att som journalist på ett otillbörligt sätt umgås för intimt med tunga makthavare.

Nä, TV4 gör nog klokast i att ta sin hand ifrån Pihlblad.

Hut går hem

2007-10-29T14:11:00.000-07:00

Idag har det regnat hela dagen i Skåne, och det jag hade planerat att göra i trädgården har fått skjutas upp ett par dagar. Det är en del saker som pockar på, såhär innan vintern kommer: häcken borde klippts för två månader sedan, perennerna ska klippas ner, plattor läggas om. Men idag har det fått bli inneaktiviteter: byggt briojärnväg med pojkarna. Och det är väl som det ska vara - jag är ju trots allt föräldraledig!

Men lite kan man följa med i nyhetsflödet. Idag verkar det som om regeringen till slut är beredd att vika sig i pensionsfrågan (DN, SvD), och återställa ålderspensionen för de förtidspensionerade.

Det är i så fall en omvändelse under galgen. När försämringen genomfördes möttes den av kraftiga reaktioner från såväl pensionärs- som handikapporganisationer. I januari skrev jag och Christer Persson på DN-Debatt om att regeringens tilltag att sänka ålderspensionen för de förtidspensionerade var ett så allvarligt brott mot pensionsöverenskommelsen, att socialdemokratin nu inte längre behövde betrakta överenskommelsen som giltig. Om inte regeringen ändrade sig, borde socialdemokratin förklara att vi nu stod fria att utforma egna pensionsförslag.

När regeringen sedan under våren kallade till överläggningar om pensionsreformens fortsatta genomförande, drev Thomas Eneroth, som företrädde vårt parti, med kraft kravet att försämringen skulle tas tillbaka. Den linjen upprepades av Eneroth och Mona Sahlin i en artikel i SvD häromdagen.

Fram till idag har regeringen vägrat. Men nu tycks man ha mjuknat, men man vill tydligen att vi ska vänta på nästa budgetproposition. Den ansvarige ministern, Christina Husmark-Persson vill tydligen att vi ska vara glada och tacksamma över detta. Hon säger t o m att det är en "fantastiskt gest" av regeringen att öppna för att återställa pensionerna!

Jovisst. Låt oss anta att Husmark-Persson blev bestulen på ett par hundra kronor av en tjuv förra året. Efter ett år hör han emellertid av sig, och är villig att betala tillbaka pengarna. Fast först nästa år. Skulle hon då bli över sig av lycka och tacksamhet, och betrakta det som en "fantastisk gest" av boven?

Eneroth gör rätt i att påpeka att om de borgerliga verkligen ändrat sig, så kan de faktiskt rätta till det redan imorgon, då finansutskottet sammanträder.

Återställaren kostar 1,7 miljarder. Så mycket ville regeringen ta från de långtidssjuka, funktionshindrade och arbetsskadade, genom att ge dem en väsentligt lägre ålderspension än andra. Det kan röra sig om 300-400 kronor i minskad pension per månad.

Vi socialdemokrater vårdade pensionsöverenskommelsen i 12 år. Det tog bara 10 dagar för de borgerliga att bryta den. Om regeringen nu ångrat sig, bör de rätta till det omedelbart. Hur ska vi annars kunna lita på dem igen när det gäller politiska överenskommelser?

Moderaterna bekräftar socialdemokratins världsbild

2007-10-28T07:37:00.000-07:00

Idag avslutas moderatstämman, (DN, SvD) och partiledningen har gjort vad de kunnat för att få partiet att framstå som ett nytt, fräscht alternativ, trots de mycket dåliga opinionssiffrorna för den regering Reinfeldt leder. Det kan inte vara lätt, men ombuden har bitit ihop och låtit sig fösas med in i "de nya moderaterna".

De låter väl Reinfeldt, Borg och Schlingman hållas så länge man innehar regeringsmakten. Men om de skulle förlora valet, kommer de att åka ut fortare än de hinner städa sina skrivbord, tro mig. Moderater är inte sentimentala. Man ler med ledaren i medgång, men hugger honom i ryggen i motgång.

I början var "nya moderaterna" verkligen något nytt i svensk politik. Reinfeldt gjorde snabbt en serie positionsförflyttningar, för att göra partiet valbart i ett land där människor tror på höga skatter och generell välfärd. Moderaternas projekt blev att skapa en välfärdsstat, men utan solidaritet med dem som blivit sjuka eller arbetslösa. Det är förstås en skvader - en omöjlighet - men som retorik kunde det fungera ett tag.

Man kom att excellerera i socialdemokratiska värdeord, för att dölja sina förslag som precis som förut gick ut på att ta från de fattiga och ge till de rika. Ett tag var man framgångsrik, och visst förklarade det till en del moderaternas uppgång i valet. Men det förklarade inte valsegern som sådan. Den berodde i minst lika stor utsträckning på att socialdemokratin presterade för dåligt i viktiga frågor, framför allt sysselsättningen.

Men den moderata partiledningen tycks dra slutsatsen att all framgång hängt på den egna omstöpningen av partiet, och därför ska den nu gå vidare, tydligen i en omfattning som gör att man börjar använda så mycket socialdemokratisk retorik att det börjar bli parodiskt.

"Det nya arbetarpartiet", "välfärden går före värnskatten", "satsa på offentlig sektor", "höjd bensinskatt för att möta klimathotet", "leve kollektivavtal, LAS och MBL" - det har helt enkelt slagit över. Taket är nått, nyheten är gammal - moderaterna kommer inte att öka mer på grund av sin extreme makeover.

Däremot får det en annan effekt: de bekräftar socialdemokratins världsbild, och ger oss problemformuleringsprivilegiet, serverat på fat. För varje gång Reinfeldt sjunger välfärdsstatens lov, stärker han oss i vår opinionsbildning, och gapet till den faktiska politik som regeringen de facto för blir allt bredare. Allt fler människor kommer att fråga sig varför Reinfeldt drar ner på den offentliga vården och sänker skatterna för de allra rikaste, samtidigt som han i högtidstalen påstår sig värna välfärden och vill minska klyftorna.

De nya moderaterna har passerat zenit. Men ju längre de låter Reinfeldt, Schlingman och Borg hållas, desto bättre är det för oppositionen.

Vill borgerligheten verkligen bryta pensionsuppgörelsen?

2007-10-24T00:43:00.000-07:00

Med dagens debattartikel i SvD av Mona Sahlin och Tomas Eneroth ökar socialdemokratin pressen på borgerligheten ytterligare i pensionsfrågan.

I princip är det samma budskap som jag och Christer Persson formulerade i en DN-debattartikel i januari: om inte regeringen återställer ålderspensionerna för de förtidspensionerade, d v s många handikappade och långtidssjuka, så betraktar vi pensionsuppgörelsen som bruten. Då kan vi från socialdemokratins sida börja driva krav på att reformera pensionssystemet i en för oss mer smaklig rikning.

Dagens pensionssystem har ju den svagheten att det tenderar till att mycket påtagligt klassuppdela de äldre, beroende på att det är så oerhört förmånligt att kunna jobba längre. Det är ju i lättare för t ex en läkare att klara av att arbeta till man är 67 år, än vad det är för en undersköterska eller en byggnadsarbetare, som kanske bara orkar till 60. Och medan läkaren då kan få ut över 60 procent av sin inkomst i pension, får byggnadsarbetaren nöja sig med mindre än 50 procent.

Det bör man ändra på, om regeringen står fast vid att vilja spräcka uppgörelsen. Då får vi upp pensionsfrågorna i valrörelsen. Vågar de skapa en sådan situation?

Gripen till Thailand kan accepteras - trots allt

2007-10-17T10:39:00.000-07:00

Är från i måndags föräldraledig från Riksdagen, och har ägnat dagen åt att ta hand om två-åringen och städa garderober. Lyssnade lite på partiledardebatten (DN, SvD), och det var ju märkligt vad regeringen har det trögt i retoriken! Det är samma tema som återkommer om och om igen, d v s att sysselsättningen ökar och att det är regeringens förtjänst.

Det där är lite väl banalt för att få folk att gå på. Vi har en internationell konjunkturuppgång just nu - men vad händer när den viker? Då kommer tusentals människor att falla rakt ner i socialbidrag, eftersom regeringen skurit så hårt i trygghetssystemen. Mot bakgrund av den höga tillväxten, så borde socialbidragen gå ner nu - men så sker inte. Tvärtom - de ligger kvar på samma nivå.

Göran Hägglund framstår allt mer som regeringens verklige olycksfågel, även om han försöker hålla modet uppe. Fastighetsskatten, vårdnadsbidraget, utförsäljningarna - allt som kd tryckt igenom eller håller i är ordentliga sänken för regeringen.

Mona var bra, likaså Ohly. "Överklassnära tjänster" kommer att bli ett begrepp.

Dagens stora fråga är ju annars försäljningen av JAS Gripen till Thailand (DN, SvD). Visst kan man ha invändningar mot att sälja till en militärdiktatur, men Thailand är trots allt inte Chile under Pinochet, Spanien under Franco eller dagens Burma eller Nordkorea. särskilt inte med tanke på att militären ska lämna över makten till civilt styre redan nästa år. Därför kan en affär med Thailand enligt min mening accepteras.

Slutligen ser jag i Sydsvenskan att akuten i Lund i går fick stänga. Överbeläggning. Och så är borgarna samtidigt i full färd med att skära bort 400 tjänster på lasarettet, trots att Region Skåne går med överskott...

Är det konstigt att de ligger risigt till i opinionen?

Skulle kvarsittning förbättra studieresultaten?

2007-10-12T01:22:00.000-07:00

Jag är lite förundrad över debattartikeln i DN idag. Ingången är ju riktig: många elever klarar inte kunskapskraven, varken i grundskolan eller gymnasieskolan. Därför måste vi vara beredda att satsa mer resurser i skolan, för att hjälpa de elever som inte hänger med. Skolan måste bli mer flexibel i förhållande till den enskilde individen, och möjliggöra för elever att lära sig i sin egen takt. Elevernas kunskaper måste mätas och följas upp tidigare.

Därom kan vi vara överens. Men frågan är hur det bäst uppnås. Dagens DN-skribenter vill tydligen tvinga fram kunskaper av eleverna, och om de inte lever upp till de förhöjda kunskapskraven, så ska de gå om ett eller ett par läsår.

Så etableras en modern kvarsittningsskola. Är det tänkt att barn ska gå och oroa sig varje vår över om de ska bli uppflyttade eller inte? Över om de ska få följa med sina kamrater, eller om de ska få gå om klassen tillsammans med ett år yngre barn?

Jag behöver knappt ens påpeka de sociala effekterna av att t ex slå sönder skolklasser för 8-9-åringar. Det säger sig självt att detta vore ett omänskligt system. Man ska inte utsätta barn för en sådan press.

Våren 2007 lämnade 11,4 procent av niondeklassarna grundskolan med för dåliga betyg för att få behörighet till gymnasiet. Det är den högsta siffran på 10 år. De flesta av dem kommer att hamna på IV-programmet, som omfattar 28 600 elever och är ett av gymnasieskolans största program. Har man väl kommit in på IV-programmet, så har man en mycket dålig prognos för sin fortsatta studiekarriär. Bara ca 25 procent av dem kommer att få ett slutbetyg i gymnasiet. Resten hoppar av.

Skulle dessa elever vara hjälpta av ett kvarsittningssystem? Vill dagens DN-skribenter alltså hålla dem kvar i skolan tills de klarar kunskapskraven? I så fall lär det inte räcka med 15 år i skolan.

Visst kan man komma en bit med ökade resurser. Vi kanske kan pressa siffran 11,4 procent en bit under 10. Vi kanske kan pressa upp siffran 25 procent till 35-40. Men om man verkligen tror att samtliga elever kan nå de kunskapskrav som behövs för att kunna läsa vidare på högskolan om man bara låter dem gå två år i varje klass, då vet man väldigt lite om hur denna grupp ungdomar ser ut.

Då har man fastnat i en dogm, och mina tankar går till löjtnantens order: "om inte kartan stämmer överens med terrängen, följ kartan".

Vi har ungdomar i svensk skola idag som kommit till Sverige när de var 12 år från somalisk landsbygd, och som då varken kunde läsa eller skriva, ens sitt eget språk. Vi har elever som går igenom en mycket svår tonårstid, med ändlösa konflikter hemma och kanske ett begynnande missbruk. Vi har elever med inlärningssvårigheter och beteendestörningar.

Dessa elever är inte hjälpta av att stigmatiseras ytterligare, genom att regelmässigt få gå om årskurser. Då knäcker man deras självförtroende helt. De måste få känna ett de klarar av något i skolan, och de krav man ställer på dem måste vara rimliga.

Min lösning, som jag skrev om i DN för några veckor sedan, är att så långt möjligt integrera de elever som idag går på IV-programmet i de vanliga nationella programmen - men att låta dem välja lättare kurser i svenska, engelska och matematik. De kommer då att missa allmän behörighet till högskolan, och kommer att gå ut i arbetslivet direkt efter gymnasiet. Men i gengäld skulle de få en fribiljett in i vuxenutbildningen, så att de skulle kunna komma tillbaka till utbildningssystemet i kanske 25-årsåldern.

Det är enligt min uppfattning en mycket mer mänsklig hållning än den som redovisas på DN-debatt idag.

Mp på väg in i matchen

2007-10-09T01:19:00.000-07:00

Peter Erikssons intervju i SvD (rewritad i DN) idag är intressant, inte så mycket för klacksparken mot vänsterpartiet som rubriksättaren valt att göra till huvudnummer. Det hör liksom till att smågnabbas lite mellan två partier som delvis konkurrerar om varandras väljare, men det kommer han att få lägga av med långt före valet. Sånt funkar inte om man ska forma ett regeringsdugligt alternativ tillsammans, och det inser nog också Peter Eriksson.

Nä, det intressanta är att Eriksson totalt släpper kravet på utträde ur EU, det villkor Mona Sahlin ställt upp för regeringssamarbete. Då är det avklarat, och nu kommer också Lars Ohly att göra likadant, om han är klok - och om han vill att vänsterpartiet ska vara med och axla regeringsansvaret. Det har ju hans systerparti gjort i Norge, och kanske är han avskräckt av det.

För socialdemokratins del är sitsen utmärkt. Som opinionen ser ut just nu, kan vi bilda regering själva, med ytterligare ett parti eller med både v och mp. Själv ser jag helst en renodlad s-regering, beroende på att bara en sådan kan göra blocköverskridande överenskommelser i enskilda frågor, t ex i skolpolitiken. Jag tror inte att det på sikt är klokt att cementera blockpolitiken, på det sätt borgerligheten nu gjort.

Men det är möjligt att när vi kommer fram till valåret, så är utsikterna för blocköverskridande lösningar så fjärran, beroende på att konflikterna i samhället skärpts. Det är onekligen på det håll det går, med den aggressiva systemskiftespolitik som nu förs. I ett sådant läge måste s, v och mp gå till val som samordnat alternativ, med ambitionen att bilda regering tillsammans. Vill vänsterpartiet inte vara med, så får de säga till. Det går ju faktiskt också att ha en s-mp-regering, med v som passivt stöd.

I övrigt såg jag att en person som heter Anders Björnsson (SvD) svarat på min och Christer Sturmarks artikel om kreationismen. Christer svarar i sin tur i SvD idag.

Det är två saker som är tråkiga med Björnssons artikel. Det ena är personangreppen mot Sturmark. Det är märkligt att en Björnsson, som ju säger sig stå för tolerans, tillåter sig sådana utgjutelser om meningsmotståndaren.

Det andra är att Björnsson väljer att prata om allt annat än det saken gäller, d v s vad som ska läras ut i skolan som vetenskap; Bibelns skapelseberättelse eller evolutionsläran. Den debatten har pågått länge i USA, och nu har den kommit till Europa. Europarådet varnade alltså för att europeiska skolor skulle gå in för kreationismen, och det var det vår artikel handlade om.

Men i stället för att skriva om det, väljer Björnsson att ta upp fransk flyktingpolitik, slöjor och hårlockar och han ljuger om Humanisternas inställning till biblar på hotellrum. Det är inte vackert.

När man är trängd i en debatt och saknar argument, så är det lockande för en debattör att försöka blanda bort korten och istället höja rösten och börja prata om något annat. Det är sällan effektivt. Det var det inte den här gången heller.

Stöd för kreationistrapporten i Europarådet - och så bagaget återfunnet!

2007-10-05T03:28:00.000-07:00

Har nyss kommit hem till Lund från Strasbourg - med mitt bagage, hör och häpna! Det hade anlänt med flyg från Paris sent igår kväll, så när jag checkade ut från hotellet i morse så fick jag det... Lagom till att jag skulle åka hem. Men berest är det - det har under veckan tydligen varit i Amsterdam, Warszawa, Montreal och Paris, innan det fyra dagar för sent anlände till Strasbourg. Air France är fantastiskt.

Gårdagskvällens debatt i Europarådet gick bra, och rapporten om farorna med kreationism i europeiska skolor fick stöd av en betryggande majoritet. Jag och Christer Sturmark skrev ju igår om detta i SvD. Jag talade för socialistgruppen i den parlamentariska församlingen.

Av några inlägg att döma hade en hel del av delegaterna utsatts för idog uppvaktning av olika religiösa grupper, för att få dem att rösta nej till rapporten. Men det lyckades alltså inte, och det är en viktig markering om var Europa står i frågan.

En tysk och en polsk parlamentariker, båda konservativa, gjorde inlägg som var avgjort "kreationistiska", men de flesta stödde rapporten i sak.

Mindre upplyftande var debatten om prostitution i Europa. Den rapport som framlagts av en holländsk parlamentariker var ytterst liberal, och syftade inte bara till att avkriminalisera prostitution som sådant, utan också i förlängningen till att göra det till vilket yrke som helst. Den svenska lösningen, där vi kriminaliserat köpet av sexuella tjänster, men inte försäljningen viftades bort som lite apart. Om de män som köper sex hade rapportören inget ont att säga.

Jag och ett antal andra svenska delegater hade ställt upp oss för att bemöta rapporten, men ingen av oss fick tillfälle att tala, p g a tidsbrist. Det var mycket frustrerande, och enda sättet att markera vårt motstånd var att rösta emot rapporten. Vilket vi gjorde, utom moderaten och delegationsledaren Göran Lindblad. Han stödde rapporten, och det lär han få stå till svars för.

I övrigt ser jag att vi nu presenterat vår ekonomiska motion (SvD, DN). Den är bra. Särskilt bra är att vi så tydligt markerar att vi inte längre kan tolerera regeringens brott mot pensionsuppgörelsen. Den är förbi, om inte regeringen återställer ålderspensionen för de förtidspensionerade. Satsningarna på infrastruktur kommer också att innebära stärkt konkurrenskraft och fler jobb, tvärtemot vad Anders Borg påstår.

Det är också bra att vi blir tydliga när det gäller flyktingmottagandet. Alla kommuner ska ta emot asylsökande, men de som kommer hit får också godta den kommunplacering man fått, åtministone under en övergångsperiod. Det handlar om rättigheter och skyldigheter, inte om "kommunarrest" som vänsterpartiet påstår.