Ett grymt svek mot barnhemsbarnen

Idag meddelade statsrådet Maria Larsson (KD) att de som vanvårdades på svenska barnhem och fosterhem under efterkrigstiden inte kommer att få någon ersättning, trots att regeringens egen utredning föreslagit det.

Det är djupt stötande, och ett grymt svek mot människor som många gånger fått ett mycket svårt liv på grund av missförhållanden i barndomen.

Jag var minister i den socialdemokratiska regeringen med ansvar för socialtjänstfrågorna när denna fråga kom upp i november 2005. Då sändes Thomas Kangers reportage "Stulen Barndom" i SVT, och jag hade fått se inslaget i förväg. I programmet aviserade jag att vi nu också i Sverige måste gå igenom missförhållandena i den sociala barn- och ungdomsvården under efterkrigstiden, och jag uteslöt inte att det kunde bli tal om skadestånd.

Under veckorna som följde vällde hundratals brev in till mig på departementet, från idag vuxna och äldre människor som vittnade om vad de varit med om i barndomen. Jag fick då vidden av frågan än mer klar för mig. Jag svarade på vartenda brev, så gott jag kunde.

Bland annat hörde Bengt Sändh av sig, vars bror Kent Sändh medverkat i programmet. Han sände mig sin bok "Barnhemsungar", som handlar om hans och Kents barndom, och som blev en gripande läsupplevelse. Kent hade tagit livet av sig tre veckor efter att han intervjuats i programmet, men före att det sänts, och hans öde kändes obegripligt grymt.

I breven till Bengt, och till alla andra som hört av sig till departementet, så försökte jag säga att detta inte skulle glömmas eller sopas under mattan. Tvärtom: nu måste de som vill berätta om vad de varit med om bli lyssnade till och deras erfarenheter dokumenteras.

Och samhällets linje måste vara klar: det var inte ditt fel att du råkade ut för detta! När samhället omhändertar ett barn från sina föräldrar, så måste dessa barn få en trygg och harmonisk uppväxt. Det är faktiskt samhällets skyldighet!

Om man inte klarar av det, utan placerar barn i fosterhem där de behandlas som extradrängar eller -pigor, eller på institutioner där det råder pennalism och förekommer övergrepp - ja, då har samhället brustit i sin tillsyn. Och då måste dessa barn få upprättelse, även om övergreppen kanske skedde för 50 år sedan.

Jag tillsatte därför omgående en särskild utredare, Göran Johansson, för att göra en preliminär bedömning av hur man borde göra. Han rapporterade till mig redan på våren 2006, med ett förslag på hur man skulle gå vidare. Vi skulle ge alla möjlighet att berätta om vad de varit med om, intervjuerna skulle genomföras på ett professionellt sätt eftersom det är många svåra minnen som kommer upp igen, och det skulle dokumenteras.

På det sättet skulle man också få kunskap om vilken typ av övergrepp det rört sig om, och hur många som skulle kunna bli aktuella för skadestånd. En sådan process hade man haft i Norge, och jag ville följa den upptrampade stigen. Göran Johansson fick i uppdrag att fortsätta arbeta med den inriktningen.

När jag lämnade socialdepartementet i oktober 2006, övertog Maria Larsson frågan. Länge trodde jag att hon också såg på frågan på samma sätt som jag, men när det gått några år började jag bli otålig. Frågan förhalades hela tiden, år efter år, och man tycktes aldrig kunna komma till beslut om hur en upprättelse skulle ske.

Men när Kerstin Wigzell, regeringens egen utredare, i våras föreslog att de drabbade skulle få en ersättning på 250 000, en offentlig ursäkt och en särskild ceremoni - ja, då blev jag glad över att man äntligen kommit till avslut.

Men så kommer då beskedet att det inte blir någon ersättning.

Jag förstår inte hur regeringen tänkt. Man måste ju förstå att ersättningen har uppfattats som ett löfte, som ett erkännande av att samhället gjorde fel mot dessa människor. När nu löftet sviks, så väcker det en oerhörd bitterhet. Människor som upplever att de blivit svikna av samhället hela livet, blir nu svikna igen.

Jag skulle inte vilja vara i Maria Larssons kläder när hon nu ska hålla i en särskild upprättelseceremoni och be om ursäkt. Risken är att hon blir ganska ensam.

(DN, SvD, AB, Expressen, Dagen)

Per T Ohlsson kidnappar Karleby

Den socialdemokratiska kriskommissionens rapport, som presenterades i förra veckan, har i huvudsak mottagits väl i arbetarrörelsen, samtidigt som den dömts ut av borgerliga ledarskribenter.

Gott så, det vore värre om det var tvärtom.

Borgerliga kommentatorer tycks besvikna över att vi i kriskommissionen inte vill backa ner i en borgerlig dagordning. Vi hävdar istället att socialdemokratin, för att åter bli framgångsrik, måste skapa sin egen bild av de moderna samhällsproblemen och komma med egna trovärdiga lösningar på dem.

Det vi ser omkring oss av borgerlig problemlösning är ju inget att imponeras av: 400 000 arbetslösa på toppen av en högkonjunktur, skriande och tillväxthämmande bostadsbrist, söndertrasad arbetslöshetsförsäkring, sjunkande pensioner, en inhuman sjukförsäkring, ett järnvägssystem som avreglerats sönder och samman och ett arbetsliv där löntagarna tvingas acceptera allt sämre anställningsvillkor. Varför skulle vi vilja ta efter det?

Ta t ex Per T Ohlsson i söndagens Sydsvenskan. Till att börja med så felciterar han mig. Jag har aldrig använt uttrycket "back to basics". Jag håller mig nämligen i allmänhet till Gunnar Strängs råd: "Varför använda utländska uttryck, när det finns adekvat svensk vokabulär?" Det jag sa på presskonferensen, och som Ohlsson tolkat fritt, var att kriskommissionens rapport inte innebär att socialdemokratin ger sig ut på äventyrligheter. Tvärtom, det är en rapport där socialdemokratin hittar hem.

Ett av Ohlssons stående teman i sina krönikor har en längre tid varit att försöka förklara för en säkert tämligen ointresserad läsekrets att alla socialdemokrater före 1970 egentligen var något slags folkpartister. Denna egenartade slutsats har han dragit när han dykt ner i den socialdemokratiska idédebatten, och som stöd för sin tes redovisar han ofta lösryckta citat av olika socialdemokratiska tänkare.

Den här gången är det Nils Karlebys klassiska bok "Socialismen inför verkligheten" från 1920-talet som drabbas av Per T Ohlssons tolkningsförsök. Den används för att bemöta kriskommissionens slutsatser, vilket i sig är originellt grepp. Vem kunde veta att Karleby redan 1926 hade svar på hur socialdemokratin skulle förhålla sig till den moderna finanskapitalismen nästan 100 år senare?

Det kunde han förstås inte. Ohlsson missförstår, förmodligen avsiktligt, både Karleby och kriskommissionen. Karleby verkade i en tid när kommunisterna nyligen fått lämna den socialdemokratiska arbetarrörelsen, och han varnade socialdemokratin för att slå in på den planekonomiska väg som man precis hade börjat att pröva i Sovjetunionen.

Det gjorde ju heller aldrig socialdemokratin. Istället valde partiet en funktionssocialistisk väg, som innebar att man inte gick på ägandet i sig, men väl ägandets funktioner. På arbetsmarknaden så fick t ex den som ägde produktionsmedlen acceptera att inte få full bestämmanderätt över de löntagare som man hade anställda. Löntagare hade också rättigheter, t ex rätt till en bra arbetsmiljö, anställningstrygghet och medinflytande, och dessa rättigheter kunde hävdas antingen via lag eller avtal.

När det gällde vissa samhällsnyttiga tjänster, som t ex sjukvård och utbildning, så undandrogs dessa marknadsekonomin fullständigt. De kom att betraktas som sociala rättigheter, som skulle tillkomma alla efter behov och finansieras gemensamt över skattsedeln. Det var grundbulten i den välfärdsstat som socialdemokratin sedan skapade efter kriget.

Det kriskommissionen nu gör är faktiskt att fortsätta att hävda denna strategi, mot dem som argumenterar för att löntagarna nu måste acceptera sämre arbetsvillkor, eller mot dem som hävdar att sjukvård och utbildning i större utsträckning ska betalas individuellt, ur egen plånbok.

Vi pläderar inte för något nytt ekonomiskt system, men vi tillåter oss att diskutera både marknadsekonomins och globaliseringens effekter. Och när det gäller budgetreglerna, så säger vi inte mer än vad regeringens eget finanspolitiska råd gjorde häromåret.

När man tänker efter, så är det kanske det som stör de borgerliga kommentatorerna mest: att vi problematiserar deras dogmer - t ex att mer marknad alltid är rätt. Socialdemokratin har genom åren oftast förstått marknadsekonomin fördelar - men också sett dess nackdelar. Vi har aldrig velat avskaffa marknadsekonomin, men vi har heller aldrig haft ett okritiskt förhållningssätt till den.

Det skiljer oss från liberalerna. Vi förstår t ex att marknaden aldrig kommer att förse människor med sjukvård eller utbildning på lika villkor och efter behov, och att den aldrig kommer att klara bostadsfrågan eller infrastrukturen. För att lösa sådana frågor krävs skattefinansiering, helt eller delvis, och politiska beslut.

I brist på stora folkpartistiska tänkare i historien att hänvisa till, så tar då Per T Ohlsson till Nils Karleby för att bemöta denna tämligen självklara insikt. Inte särskilt intellektuellt, vill jag påstå, och jag tror att om Karleby levt så skulle han ha rynkat på näsan åt Ohlssons kidnappningsförsök.

SDS,

Terrorhotet är verkligt, också i Norden

Svenska och danska säkerhetspolisen verkar ha gjort ett bra jobb för att förhindra ett allvarligt terrordåd mot danska Jyllands-Posten. Uppenbarligen så har man kunnat följa männens aktiviteter under lång tid, men väntat med att ingripa förrän de var beredda på att sätta sin planer i verket. Det var förmodligen för att få ett så bra bevisläge som möjligt och för att kunna ringa in så många gärningsmän som möjligt.

Det framstår som ett utmärkt stycke polisarbete.

Höstens händelser har påmint oss om att terrorhotet är verkligt, också i Norden. Först Säpos höjda terrorvarning i början av hösten, sedan självmordsbombaren i Stockholms julhandel, så Säpo-rapporten om våldsbejakande islamism för några veckor sedan - och nu avvärjandet av en planerad massaker, riktad mot de anställda på en av Nordens största tidningar.

Självklart så kan terrorism inte bara bekämpas med polisarbete. Orsakerna till att människor söker sig till religiös våldsam extremism är förvisso många, men till stor del tror jag det handlar om växande sociala klyftor, där allt fler trycks ner och marginaliseras. Terrorismens orsaker angrips bäst med en politik som minskar arbetslösheten och skillnaderna mellan fattiga och rika. I dessa avseenden går nu hela västvärlden dessvärre i fel riktning. Det kan leda till ännu mer ökade motsättningar.

Men även om vi förstår att det behövs en annan ekonomisk politik och en annan välfärdspolitik för att på sikt minska motsättningarna, så måste vi också förstå att det behövs bra förutsättningar för rättsväsendets arbete mot den här typen av kriminalitet. I det här fallet så understryks än en gång vikten av Säpos underrättelsearbete. Information om framväxande terrornätverk är livsviktigt för att polisen ska kunna hålla dessa grupper under uppsikt.

För drygt ett år så sedan tog den borgerliga regeringen bort Säpos möjligheter att få beställa information från FRA:s spaning. Det försvårade Säpos arbete, och det framstår nu som ett ännu större misstag än vad det gjorde då. Som jag sa i Riksdagen för några veckor sedan, så finns det ingen anledning att i detta allvarliga läge och av konstruerade integritetsskäl hålla Säpo avskuret från viktig underrättelseinformation.

Det hoppas jag att regeringen nu inser, så att vi kan få ett förslag till Riksdagen som återger Säpo de möjligheter man hade före 1 december 2009.

SvD, DN, Aftonbladet, Expressen,

FRA och Säpo

Min uppmaning i tisdags till regeringen om att lägga fram ett förslag som möjliggör för Säpo att återigen kunna beställa underrättelsematerial från FRA väckte en del uppståndelse, och inte så få missförstånd.

Säpo hade möjlighet att inhämta FRA-underrättelser fram till 1 december 2009. Då tog den borgerliga regeringen bort denna möjlighet, för att blidka kritikerna i sina egna led när det gällde FRA-lagen. Vi var starkt kritiska redan då mot det, eftersom vi förstod att det skulle hämma Säpos möjligheter att följa framväxten av olika terrornätverk i utlandet. I den riksdagsmotion som lämnades på våren 2009, och som s, v och mp stod bakom, togs detta upp som ett problem med den nya lagen.

Det rör sig alltså inte om en socialdemokratisk omsvängning. Ändå tolkades det så, och jag har sett en del upprörda inlägg, bl a om hur detta förhåller sig till kongressbeslutet. Men kongressen sa aldrig att socialdemokratin skulle vara emot signalspaning, även om del gärna vill läsa det på det sättet.

Att säga nej till signalspaning är inte en ansvarsfull hållning. För mig handlar frågan ytterst om Sveriges alliansfrihet. Om vi inte i Sverige själva har möjlighet att inhämta underrättelsematerial från utlandet, där FRA:s spaning är en viktig del, då kommer vi att tvingas att gå till Nato-länderna för att få veta vad som händer i vår omvärld. Därför måste vi ha egen signalspaning, men den måste regleras med högt ställda krav på integritetsskydd.

Kongressen har inte sagt att FRA-lagen skulle rivas upp utan att ersättas av något annat, tvärtom. Innebörden i kongressbeslutet var att den nuvarande lagen skulle ersättas av en annan lag som reglerade FRA:s spaning. Om de rödgröna vunnit valet, så hade vi tillsatt en parlamentarisk utredning för att söka breda lösningar kring en sådan ny lag.

Nu vann vi inte valet, och vi har istället en Riksdag där Sverigedemokraterna är vågmästare. När nu nya frågor som rör rikets säkerhet ska behandlas av Riksdagen, så är det klokaste vi kan göra att försöka hitta blocköverskridande lösningar. Det var det jag signalerade till regeringen i tisdags: vi socialdemokrater kommer att vara konstruktiva om regeringen vill förhandla med oss i dessa frågor.

Jag vill helt enkelt inte att Sverigedemokraterna ska vara vågmästare i frågor som rör rikets säkerhet.

Till sist: efter s-gruppmötet i tisdags spreds den felaktiga uppgiften om att en majoritet på riksdagsgruppen gått emot min linje. Jag kommenterar normalt aldrig interna diskussioner, men den här gången blev jag tvungen att göra det. Det var en handfull s-ledamöter som inte gillade idén om att Säpo skulle få tillgång till FRA-material. Den åsikten kan man ha respekt för, men det är inte och har heller aldrig varit partiets linje. Och en handfull ledamöter gör sannerligen ingen majoritet i en grupp som består av 112 ledamöter.

Gruppledaren Sven-Erik Österberg kommenterade under onsdagen denna fråga på ett rättvisande sätt, och det finns nu också en formell kommentar utlagd på partiets hemsida.

(Socialdemokraterna, Folkbladet, Smålandsposten, Västerbottens Folkblad, Expressen, Norrköpings Tidningar)

Solidaritet mot egoism

Igår skrev jag i Aftonbladet om att de borgerliga inte ens brytt sig om att ta reda på hur många som är hemlösa, trots att antalet med stor sannolikhet ökat kraftigt under perioden. Vi har ju fått en mycket stor bostadsbrist, samtidigt som arbetslösheten ökat och socialbidragstagandet skjutit i höjden.

Artikeln är en uppföljning på den ordväxling som jag hade med statsrådet Maria Larsson (KD) i riksdagen i våras, och som jag skrev om på bloggen 17 juni.

Jag hoppas att mitt inlägg kan göra att vi får in de sociala frågorna på dagordningen inför valet. Valrörelsen har hittills nästan bara handlat om plånboksfrågor - vem tjänar mest på vilken politik? Men det vi måste diskutera är vilket samhälle vi vill leva i - ett där den starke tar för sig, medan den svage får ta skeden i vacker hand, eller ett där vi försöker ta hand om varandra i en anda av solidaritet.

Europa stärker skyddet för journalisternas källor

Idag skriver jag på DN Debatt om min rapport till Europarådet om starkare skydd för journalisternas källor. Rapporten ska behandlas på vårt möte i Strasbourg i början av oktober, och jag föreslår bl a att alla 47 medlemsländer ska anta lagar som skyddar journalisters källor. Det behövs för att man ska kunna komma till rätta med maktmissbruk och korruption.

Min rapport är en del av Europarådets granskning av pressfriheten i Europa. Jag fick uppdraget förra året av Europarådets utbildnings- och medieutskott, som jag sitter i. Projektet är ett initiativ av utskottets ordförande Denis Mcintosh, och han kommer själv med en bredare rapport till hösten om hur det egentligen står till med pressfriheten i Europa. Det behövs, bl a mot bakgrund av vad som händer i t ex Italien och Ryssland.

Min rapport kommer snart att läggas ut på min hemsida, så att man bl a kan läsa om fler av de 19 fall av kränkningar av Europakonventionen som jag hänvisar till i artikeln.

Maria Larsson(kd) ljög om hemlösheten i Riksdagen idag

Man skulle kunna tro att kristdemokrater skulle vara särskilt angelägna om att inte ljuga i en politisk debatt. Nionde budet, ni vet, man ska inte bära falsk vittnesbörd mot sin nästa.

Ändå gjorde folkhälsominister Maria Larsson det idag. Jag ställde en fråga till henne om hemlöshet i Sverige, och undrade varför den borgerliga regeringen inte gjort en ny kartläggning av hemlösheten. På min tid i regeringen uppdrog vi åt Socialstyrelsen att göra en sådan, och då bedömde man att ca 17 800 personer i Sverige var hemlösa. Nya kartläggningar skulle sedan göras vart femte år. D v s nästa gång 2010.

Men ingen sådan kartläggning har gjorts. Det beror naturligtvis på att regeringen för allt i världen inte vill att det ska bli svart på vitt vad rekordhög arbetslöshet, stor bostadsbrist, ökade klyftor, större andel fattiga och skenande socialbidrag har betytt för hemlösheten. Med mycket stor sannolikhet har den ökat kraftigt.

Det var när jag pressade henne på det, som hon började ljuga. Hon påstod då att den borgerliga regeringen var den första som ägnade sig åt frågan om vräkning av barnfamiljer, och att den socialdemokratiska regeringen inte ens visste hur många fall det rörde sig om.

Det är osant. Jag tillkallade redan 2004 en särskild utredare, Göran Johansson, för att lämna förslag om hur man kunde förebygga och motverka vräkning av barnfamiljer. Han lämnade sina förslag i oktober 2005, förslag som jag sedan till största delen lät genomföra. På utredningens första sida står det att man bedömde att antalet barn som berördes av vräkningar 2004 var ca 1 000.

Betänkandet, SOU 2005:88, finns här. Den ligger fortfarande kvar på regeringens egen hemsida.

Maria Larsson försökte alltså dölja sin egen passivitet när det gäller hemlöshetsfrågan, genom helt osanna påståenden om den förra s-regeringen. Det är att bära falskt vittnesbörd om sin nästa, det.