onsdag 10 september 2014

Anförande på Islamic Center i Lund, 9 september 2014


Kära vänner,

Först ett varmt tack till Islamic Center för att jag fått komma hit. Jag heter Morgan Johansson och är riksdagsledamot för socialdemokraterna från Lund, och jag har alltid uppskattat att få komma och besöka er och er församling. Första gången var för snart 15 år sedan, då ni hade en mycket mindre moské, på Parentesen. Jag blir väldigt glad varje gång jag kommer hit, och ser hur mycket bättre förutsättningarna är för er nu.

Islamic Center har en mycket viktig uppgift i det svenska samhället, och jag vet att ni tar den på stort allvar. Ni medverkar till att öka förståelsen mellan olika delar av det svenska samhället, till att sprida kunskap och minska fördomar. Och det behövs, för det finns som ni vet alltid de som gärna vill ställa människor mot varandra, sprida misstro och spela på fördomar.

Men ni har en väldigt bra utgångspunkt, som jag inte minst fick se häromveckan, när jag var med om att inviga den islamiska kulturveckan i Stadshallen. Då fick jag en tröja av er, med budskapet ”Jag är svensk, jag är muslim”. Och det är ett viktigt budskap. Ni är en del av Sverige, och vi är glada för att ni är här.

Sverige är ju ett land som förändrats mycket under de senaste 30-40 åren. Jag är mycket stolt över att Sverige under många år kunnat ge en fristad för tiotusentals människor som flytt från förtryck, förföljelse och krig. På 1970-talet kom många människor från latinamerika, inte minst på flykt från militärdiktaturen i t ex Chile.

På 1980-talet kom många från det fruktansvärda kriget mellan Iran och Irak, som krävde så många människoliv. Då kom också många kurder från Turkiet.

På 1990-talet flydde många människor till Sverige från kriget på Balkan, i det forna Jugoslavien. Och många kom från Afrika, t ex från det kollapsade Somalia. Under hela perioden har vi också tagit emot många palestinier. Nu ser vi en ny stor flyktingström, från kriget i Syrien och Irak. 

Så jag är som svensk stolt över att Sverige kunnat göra detta. Det har varit en självklar humanitär insats, men inte bara det. Det har varit vår grundläggande övertygelse, nämligen att alla människor har samma värde, och att alla människor har rätt till ett bra liv. Och har vi möjlighet att hjälpa, så ska vi göra det.

Men det baseras också på vår fasta övertygelse om att människor med olika bakgrund kan leva tillsammans. Och det är faktiskt så, precis som ni säger med ert budskap ”jag är svensk, jag är muslim”, att det är ju alla vi som nu bor i det här kalla landet i norr, det är vi tillsammans som utgör Sverige. Ni hör hemma i Sverige precis med samma rätt som jag gör det. Vi har alla precis samma rättigheter och skyldigheter.

Det är som vår f d statsminister och socialdemokratiska partiordförande Olof Palme en gång uttryckte det: ”Det finns inte vi och dom. Det finns bara vi.”

Så låt oss bygga på det goda som finns i alla människor – vår inneboende känsla av samhörighet, vår vilja till solidaritet och medmänsklighet. Vi kan leva tillsammans – kristna, muslimer, judar, människor utan trosuppfattning, ja oavsett vilken livsåskådning man har.

Vi kan leva tillsammans i Sverige, och det sänder ju samtidigt också ett budskap till det Mellanöstern där så mycket blodsutgjutelse just nu pågår. Vi kan och vi måste leva tillsammans. Fred, förhandlingar och försoning är vägen framåt, inte krig och hat.

Så jag är stolt över detta Sverige, som är vårt tillsammans, men jag är också stolt över att vara socialdemokrat. Tiden går ju för oss alla. Det är snart 30 år sedan jag engagerade mig politiskt. Då gick jag med i SSU och det socialdemokratiska partiet, och en av de första aktiviteterna jag deltog i, var en insamling av pengar till ANC i Sydafrika.

Kampen mot apartheidregimen var en av de stora internationella frågorna då, i mitten av 1980-talet, och vår statsminister och partiordförande Olof Palme var en av de ledande personerna i världen mot denna rasistiska regim. Det finns många som motarbetar rasism, men jag skulle nog vilja säga att det socialdemokratiska partiet är det enda parti som konsekvent och genom årtiondena lyckats samla de många människorna, inte bara någon liten intellektuell elit, utan de många människorna bakom ett budskap för fred och solidaritet, mot främlingsfientlighet och rasism.

Det var ett av skälen till att jag engagerade mig politiskt för alltså snart 30 år sedan. Men låt mig säga att jag då, som 15-åring, aldrig hade trott att jag skulle få se rasistiska tendenser också i vårt land, Sverige. Jag hade aldrig trott att ett parti med rötterna i nazistiska kretsar, Sverigedemokraterna, skulle kunna ta plats i Sveriges Riksdag. Och jag hade aldrig trott att vi skulle få se ett Europa där starka rasistiska och nazistiska partier igen breder ut sig.

Men det är så med högerextremismen, nazismen och rasismen. Den lever på att utnyttja och exploatera sociala missförhållanden – arbetslöshet, utanförskap, fattigdom. Den ställer människor emot varandra, sår misstro och utnyttjar det sedan partipolitiskt.

Europa är en kontinent som nu plågas av stora problem. Arbetslöshet, växande klyftor mellan rika och fattiga, social utslagning. Värst naturligtvis i krisländerna, som t ex Grekland, men också i Sverige ser vi en liknande utveckling. Över 400 000 arbetslösa. Mycket hög ungdomsarbetslöshet. Växande klyftor. Stor bostadsbrist.

I det läget så söker de högerextrema partierna, t ex Sverigedemokraterna, syndabockar, och nästan överallt skyller de på muslimerna. Det är de man pekar ut som problemet, för att öka misstron och hatet mellan människor. Det är djupt stötande, avskyvärt att se.

Arbetslösheten beror inte på invandrare, varken i Europa eller i Sverige. Den beror på att det länge förts en politik som inte fungerar. Det vill vi socialdemokrater ändra på.

Kampen mot arbetslösheten är vår viktigaste fråga. Under de senaste 8 åren så har arbetslösheten ökat, det har blivit svårare att få jobb. Sverige har idag den högsta arbetslösheten i Norden, högre än Storbritannien och Tyskland. Så ska det inte behöva vara. Vi säger att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet till 2020. Sverige har varit Europabäst när det gäller att skapa jobb, och det kan vi bli igen – men då måste vi lägga om politiken. Då måste vi satsa på bostadsbyggande, vägar och järnvägar, sjukvård och äldreomsorg – istället för fortsatta skattesänkningar.

Särskilt viktigt är det att se till att de unga får jobb. Vinner vi valet så kommer vi att införa en 90-dagarsgaranti. Ingen ung människa ska behöva vara arbetslös mer än 90 dagar – innan dess så ska man ha antingen ett jobb, en utbildningsplats eller en praktikplats. Vuxenlivet ska börja med ett arbete, inte på socialkontoret.

Vi lovar också att satsa på sjukvården. Här i Lund så har vi ju kunnat se nästan varje vecka hur svåra arbetsförhållandena blivit på många håll i vården. Vi säger: stoppa nedskärningarna i vården, anställ 2000 fler i sjukvården, så att arbetsförhållandena blir bättre, och så att vi kan känna oss trygga när vi behöver sjukvård. När individen är som svagast, t ex när vi är sjuka, så ska samhället vara som starkast.

Och vi lovar att satsa på skolan. Våra barn är värda den bästa utbildningen. Därför måste Sveriges skolor vara i världsklass. Men nu går det bakåt i Sverige: resultaten sjunker i skolan, och klassklyftorna ökar. Men det ska inte bero på vilka föräldrar man har, för att ett barn ska få en bra utbildning. Det har alla rätt till. Vi kommer därför att satsa på fler lärare, mindre klasser och fler speciallärare som kan hjälpa de barn som det svårast.

Sist men inte minst så kommer vi att se till att det byggs fler bostäder. Vi lovar 250 000 fler bostäder till 2020, och det behövs för att få bort bostadsbristen. Framför allt så behövs hyresrätter, så att ungdomar kan flytta hemifrån i rimlig tid och bilda familj, även om de inte har en miljon på banken och kan köpa en bostad.

Så det är socialdemokraternas viktigaste valfrågor: jobben, vården, skolan och bostäderna. Det tror vi kommer att göra Sverige bättre, mer rättvist, mer sammanhållet. Då återskapar vi framtidstron för många som tappat den. Då ger vi Sverige en ny start.

Men för att det ska vara möjligt att bygga en bättre gemensam framtid, så måste alla vara med.

Jag vill ju självklart helst att ni röstar på socialdemokraterna. Men om ni inte vill göra det, så hoppas jag ändå att ni går och röstar. Därför att om inte ni röstar, då kommer de partier som just pekar ut muslimer som syndabockar att bli större. Om inte de goda krafterna agerar, så kommer de onda krafterna att ta över. Så fungerar det.

Så gå och rösta. Men inte bara det. Sverige är en demokrati. Men en demokrati blir aldrig starkare än vad vi människor gör den. Den bygger på att människor engagerar sig politiskt, också mellan valen. Den gör det möjligt för alla att via partierna påverka politiken och samhällsutvecklingen. Ta den chansen! Bestäm er för vilket parti som ni känner er närmast, och engagera er i det, jag vet att ni kommer att bli varmt mottagna. Politiken förändrar samhället, men det förändrar också den som engagerar sig – det fick jag själv uppleva när jag engagerade mig politiskt.


Så än en gång: varmt tack för att jag fick komma hit igen. Och lycka till i framtiden. Ni och ert arbete och ert engagemang behövs mer än någonsin.

torsdag 21 augusti 2014

Anförande på invigningen av Islamiska Kulturcentrets Kulturvecka, Lunds Stadshall 21 augusti 2014

Kära vänner,

Först ett varmt tack till Islamiska Kulturcentret för att jag fått komma hit som gäst på invigningsceremonin av den här kulturveckan. Det är naturligtvis ett mycket viktigt arrangemang, och jag känner mig hedrad över att vara här. Jag får tillfälle att träffa gamla och nya vänner, men också att få stå i den här talarstolen igen. Det är nu snart 20 år sedan jag satt i Lunds kommunfullmäktige, så jag har många minnen från den här salen, den här talarstolen och debatterna vi hade då.

Och tiden går ju för oss alla. Det är snart 30 år sedan jag engagerade mig politiskt. Då gick jag med i SSU och det socialdemokratiska partiet, och en av de första aktiviteterna jag deltog i, var en insamling av pengar till ANC i Sydafrika. Kampen mot apartheidregimen var en av de stora internationella frågorna då, i mitten av 1980-talet, och vår statsminister och partiordförande Olof Palme var en av de ledande personerna i världen mot denna rasistiska regim. Det var ju en viktig kamp, som vi ju till slut vann, men en seger som Olof Palme tyvärr aldrig fick uppleva.

Det är länge sedan, på många sätt en annan tid. Rasismen i Sydafrika och i de amerikanska sydstaterna skrämde oss, och vi gjorde allt för att motarbeta den.

Men låt mig säga att jag då, som 15-åring, aldrig hade trott att jag skulle få se rasistiska tendenser också i vårt land, Sverige. Jag hade aldrig trott att ett parti med rötterna i nazistiska kretsar skulle kunna ta plats i Sveriges Riksdag. Och jag hade aldrig trott att vi skulle få se ett Europa där starka rasistiska och nazistiska partier igen breder ut sig.

Men det är så med högerextremismen, nazismen och rasismen. Den lever på att utnyttja och exploatera sociala missförhållanden – arbetslöshet, utanförskap, fattigdom. Den ställer människor emot varandra, sår misstro och utnyttjar det sedan partipolitiskt.

Och den söker ständigt syndabockar. I 1930-talets Tyskland så var det judarna som pekades ut. I Sydafrika och i den amerikanska södern så var det de svarta. I dagens Europa så är det muslimer och romer.

Det som de tyska nazisterna på 1930-talet sa om judarna, det säger de främlingsfientliga partierna idag om muslimer. Det är samma sorts retorik, samma andas barn. I Sverige och i övriga Europa så försöker dessa högerextrema krafter göra muslimerna till syndabockar för allt möjligt.

Det är vedervärdigt att se, men det finns bara två sätt att motverka detta. Det första är att minska klyftorna mellan fattiga och rika, se till att det finns arbete och utvecklingsmöjligheter för alla. Då kan dessa krafter inte längre ställa människor emot varandra på samma sätt.

Det andra är att vi lär känna varandra, på riktigt. Lär känna varandras kultur, tänkesätt, historia, referensramar. Kunskaper är fördomarnas största fiende. När vi känner varandra, blir det svårare för högerextrema krafter att så misstro.

 Och det är precis det som ni bjuder in till idag, med er kulturvecka. Ni vill visa upp muslimsk kultur i alla dess former, och på det sättet minska avståndet mellan oss. Ni bjuder in alla till att lära känna er.

Det är ett initiativ som präglas av en djup och ärlig vilja att bygga på det goda som finns i alla människor – vår inneboende känsla av samhörighet, vår vilja till solidaritet och medmänsklighet. Vi kan leva tillsammans – kristna, muslimer, judar, människor utan trosuppfattning, ja oavsett vilken livsåskådning man har. Vi kan leva tillsammans i Sverige, och det sänder ju också ett budskap till det Mellanöstern där så mycket blodsutgjutelse just nu pågår. Vi kan och måste leva tillsammans.

Det är ju snart val i Sverige. Och jag ska inte här uppmana er att rösta på något särskilt parti, det är inte rätt plats för det. Men jag vill uppmana er till att rösta. Därför att om inte ni röstar, då kommer de partier som just pekar ut muslimer som syndabockar att bli större. Om inte de goda krafterna agerar, så kommer de onda krafterna att ta över. Så fungerar det. Därför är jag väldigt glad att se att uppmaningar till att rösta, och information om hur man gör, också är ett inslag på den här kulturveckan.

Så gå och rösta. Men inte bara det. Sverige är en demokrati. Men en demokrati blir aldrig starkare än vad vi människor gör den. Den bygger på att människor engagerar sig politiskt, också mellan valen. Den gör det möjligt för alla att via partierna påverka politiken och samhällsutvecklingen. Ta den chansen! Bestäm er för vilket parti som ni känner er närmast, och engagera er i det, jag vet att ni kommer att bli varmt mottagna. Och politiken förändrar samhället, men det förändrar också den som engagerar sig – det fick jag själv uppleva när jag för snart 30 år engagerade mig politiskt.

Så än en gång: varmt tack för att jag fick komma. Och lycka till med de dagar som kommer. Ni och ert arbete och arrangemang som dessa behövs mer än någonsin.

onsdag 25 juni 2014

Anförande vid GAPF:s manifestation mot hedersrelaterat våld, Medborgarplatsen 24 juni

Mötesdeltagare,

Först vill jag rikta ett tack till föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, och speciellt till Sara Mohammad, för den viktiga och värdiga manifestation som ni arrangerar här idag.

Idag hedrar vi alla dem som fallit offer för förtryck och våld i hederns namn. Pela, Maria, Fadime, Abbas och många andra har fått betala det högsta priset för en brutal och ålderdomlig syn på kvinnor, barn och familj. Vi hedrar dem, och vi minns dem.

Men det handlar inte bara om att minnas de döda. Det handlar om att aldrig glömma de levande. Och sanningen är ju den att det runt om i världen och i Sverige, just nu, i denna stund, lever tusen och åter tusen flickor och pojkar under sina egna släktingars förtryck, ofta i en omfattning som många av oss inte ens kan föreställa oss.

Att riskera att bli könsstympad. Att riskera att bli bortgift med en person man aldrig träffat. Att oroa sig för sommarlovet, för att man riskerar att föras utomlands och aldrig få komma tillbaka. Att inte kunna umgås med sin jämnåriga. Att inte kunna älska vem man vill, att behöva smyga med sin kärlek, i dödsskräck.

Detta är en verklighet för tusentals, framför allt flickor men också pojkar, i vårt land. Detta förtryck måste få ett slut.

Vi säger ofta om våra barn att de är en gåva. Och så är det ju. Men vi äger dem inte.

Vi äger inte våra barn. De är egna individer, med egna rättigheter, egna önskemål, egna drömmar som de har rätt att försöka förverkliga, och vår uppgift som föräldrar är att stödja dem i det, och med stigande ålder ge våra barn alltmer frihet, så att de i trygghet kan ta steget ut i vuxenlivet och söka sin egen väg till lycka.

De mänskliga rättigheterna är odelbara, och de tillkommer alla. Ingen kan skönsmässigt välja vilka mänskliga rättigheter som ska gälla just för oss, just i vår familj. De mänskliga rättigheterna gör inte halt framför hemmets tröskel. De gäller också i hemmet och i familjen.

Ibland så är familjen en del av problemet, och inte en del av lösningen. Men när familjen är svag, så måste samhället vara starkt.

Då måste samhället - skolan, sjukvården, men kanske framför allt socialtjänsten - agera snabbt och resolut, och i allvarliga fall vara vara beredd att omhänderta barn som far illa, för deras eget skydd.
Och det måste naturligtvis gälla oavsett vilken etnisk bakgrund dessa familjer har. Alla barn har rätt till skydd, oavsett etnisk bakgrund.

Min bild är att detta inte fungerar tillfredsställande idag - att samhället många gånger sviker dessa barn, ser åt ett annat håll. Det får inte ske. Här måste samhället bli mycket bättre på att upptäcka vad som händer, se riskerna och ingripa.

Men inte bara det. Jag upplever också att Sverige många gånger sviker våra egen medborgare utomlands - när t ex ett barn förts utomlands för att giftas bort och svenska myndigheter får reda på det, då måste den svenska representationen i de länder det berör vara aktiv för att skydda barnen och hävda svensk lag.

Den nya lagen mot tvångs- och barnäktenskap är bra, men den måste följas upp med åtgärder både här hemma i Sverige och på våra beskickningar utomlands.

Så vi samlas för att hedra de döda. Men det bästa sättet att göra det är att förbättra för de levande, de som idag lever i detta förtryck. Ni som samlats här på Medborgarplatsen kan vara avgörande för om vi en gång för alla ska få ett slut på våld och förtryck i hederns namn. Tack för att ni är här, och tack för att jag fick komma.

fredag 2 maj 2014

Anförande på Första Maj i Härnösand och Sundsvall 2014

Mötesdeltagare,


Det är några viktiga månader som kommer nu, med två val framför oss. Först Europavalet 25 maj, och sedan riksdags-, kommun- och landstingsval 14 september. Det är två viktiga vägval, för Europa och för Sverige.

Och ibland i politiken behöver man inte göra saker och ting så svåra. Jag kom att tänka på det när jag häromdagen hade ett samtal med min 8-årige son. Det är mycket man funderar över när man är åtta.

Först frågade han mig: ”Pappa, varför dricker vuxna öl?”. Och jag svarade väl ungefär såhär att det kan väl vara gott ibland, men barn får inte dricka alkohol och man får inte dricka för mycket. ”Varför det?” ”Nä, då blir man full och då gör man saker man inte hade tänkt och man tappar omdömet.”

Så gick det en stund, och sedan ville han prata politik.
”Pappa, visst är det så att socialdemokraterna vill att den som är fattig ska få mer pengar?” ”Jo, så är det.”
”Och moderaterna vill att de rika ska få mer pengar?”
”Jo, ungefär så.”

Och det var han nöjd med. Men så tänkte jag att jag skulle komplicera det lite för honom, så jag sa: ”Men kan du tänka dig, det finns faktiskt fattiga som röstar på moderaterna ändå.”
Då tänkte han en sekund, men sedan kom det blixtsnabbt:
”Men då har de väl druckit mycket öl?”

*  *  *

Så mötesdeltagare, ibland behöver man inte göra politiken så förfärligt svår. Jag lyssnade häromdagen på Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där han tecknade bilden av det goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade efter:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Så sa han, Per Albin Hansson, för över 80 år sedan. Och jag tänkte: hur långt har Sverige nu fjärmat sig från detta ideal? Är Sverige idag ett land utan privilegierade och utan tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar och utan styvbarn? Är Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet?

Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis inte. Det har gått i motsatt riktning under de snart åtta år som den borgerliga regeringen har suttit. Man har systematiskt ställt grupper mot varandra. Sjuka mot friska, arbetslösa mot anställda, pensionärer mot löntagare, landsbygd mot storstad. Vi har fått ett allt hårdare debattklimat där högerkrafterna konsekvent beskrivit sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa som ”bidragstagare”. Sjuka och arbetslösa har hetsats i en allt mer aggressiv klappjakt för att söka jobb som inte finns. Den som inte kan eller orkar arbeta tycks numera inte vara värd någonting.

Vi har fått en omänsklig sjukförsäkring, där tiotusentals människor utförsäkras varje år.  De har skickats till arbetsförmedlingen, där de fått ställa sig sist i kön bakom 400 000 arbetslösa, gå på jobbsökarkurser, bli tagna i örat av klämkäcka jobbcoacher, och kanske sist och slutligen hamna på arbetsmarknadens slutstation, FAS 3, där det nu finns 35 000 människor.

Det är ett nytt betraktelsesätt av sjuka och arbetslösa som brutit fram – det är ditt eget fel om du är arbetslös, det är ditt eget fel om du är sjuk. Det är inget samhällsproblem, det är ett individuellt problem.

Det är en ny sorts människosyn som man försöker att etablera. Den som är frisk och har arbete ska sluta att bry sig om den som är sjuk och arbetslös. Det är en ny variant av deras gamla uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. Samma kallhamrade cynism, samma nakna klasspolitik.

Men hur var det nu? Skulle vi inte ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där ingen var styvbarn? Där faktiskt alla fick vara med, där alla förtjänade respekt och tillskrevs ett människovärde? Var det inte detta som var visionen? Var det inte detta som var den svenska modellen? Var det inte detta som var Sverige? Solidariteten.

Per Albin Hansson hade ord för detta också i sitt folkhemstal. Han sa:

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför.”

Det är över 80 år sedan, men det kunde varit sagt igår.

Mötesdeltagare, vi måste slå tillbaka det här. Låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det inga bidrag! Det är försäkringar, som löntagarna under ett långt arbetsliv satt av löneutrymme till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då man inte kan eller får jobba.

Det finns ingen motsättning mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan, och de som är sjuka och arbetslösa å den andra. Den som är frisk och stark och i arbete idag, kan imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en hjälpande hand.

Och detta är inget gammaldags eller mossigt eller omodernt – tvärtom. Globaliseringen gör ju att arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte bara arbetare, utan också tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden, byggd på våra socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om varandra under svåra tider, den är modernare än någonsin.

Ska det vara så svårt att förstå, att Sverige inte blir rikare för att sjuka och arbetslösa blir fattigare? Vi människor behöver varandra, vi måste samarbeta, vi måste hålla samman och vi måste hjälpa varandra.

Det var den gamla folkhemstanken, men det är inte nostalgi, det är modernt, för det är det enda anständiga sätt man kan bygga ett samhälle på, och det gällde då, det gäller nu och det gäller i all framtid: vårt land ska byggas med solidaritet, inte med egoism!

*  *  *
Mötesdeltagare,
Men de har inte bara skapat ett system där människor ställs mot varandra. De har också låtit vinstintressena härja fritt i välfärden. Det kan man väl räkna ut med en krokig pinne, att om vinst tillåts att bli det övergripande målet för ett äldreboende eller ett dagis, ja då finns det en stor risk för att det förr eller senare går ut över kvaliteten. Då får vi en Caremaskandal.

Eller, som jag såg för en tid sedan, ett dagis där barnen bara får knäckebröd och vatten till frukost. Knäckebröd till barn som inte ens fått tänder. När personalen protesterade, så sa ledningen att ”De kan mjuka upp det med gommen.” Samtidigt så gick verksamheten med mångmiljonbelopp i vinst.

Såhär kan vi inte ha det. Välfärden måste ledas utifrån den devis som Gustav Möller en gång formulerade: ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. Det är klart att vi kan ha alternativa driftsformer, allt behöver inte bedrivas i kommunal regi. Men vi kan aldrig låta vinstintressena gå ut över kvaliteten. Vi behöver ny lagstiftning på plats som garanterar det.

Att sätta stopp för vinstjakten i välfärden blir en av de viktigaste uppgifterna för en socialdemokratisk regering – det kan jag lova!
 
*  *  *

Mötesdeltagare,
Så det här valet som ligger framför oss handlar om hur vi ska klara välfärden för alla, hur vi ska minska klyftorna, återskapa solidariteten, stoppa vinstjakten i välfärden. Men det handlar naturligtvis också om hur vi ska klara jobben.

Och där har de borgerliga misslyckats kapitalt. Ni kommer ihåg hur de sa 2006? Då sa Reinfeldt att Sverige hade massarbetslöshet, men om bara han fick komma till makten så skulle det ordna sig. Då skulle jobben komma. Om några år skulle vi ha full sysselsättning.

Då var arbetslösheten 6 procent. Idag är den över 8. Över 400 000 är arbetslösa. Långtidsarbetslösheten har tredubblats för de vuxna, och den har fyrdubblats för de unga. Socialbidragskostnaderna har ökat med 2 miljarder kronor per år, 25 procent.

Och då säger de: ”Det är inte vårt fel, det är finanskrisen! Och det är i alla fall bättre än i Grekland!”

Jaha. Och sedan när började Sverige jämföra sig med de länder som det går sämst för? Det är väl inte med krisländerna som vi ska jämföra oss? Vad är det för ambitionsnivå? Det är väl de länder som det går bäst för som vi ska jämföra oss med?

Men just nu är det faktiskt så att Sverige tillsammans med Finland har den högsta arbetslösheten i Norden. Vi har högre arbetslöshet än länder som Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien, Holland, Österrike, USA – d v s många av de länder som vi brukar jämföra oss med.

Det är väl ingen naturlag att det ska vara så? Historiskt sett så har Sverige tillhört de länder i världen som haft den allra lägsta arbetslösheten. När det gäller jobben, så har vi varit bland de bästa i världen. Men nu har vi alltså gått från att vara ett land i världstoppen, till att bli ett mediokert land i ett Europa som stagnerar.  

Men då griper de efter halmstrån i debatten, börjar siffertrixa: ”Ja, men det är faktiskt fler som jobbar nu än 2006”. Ja, det beror ju på att befolkningen är större. Antalet som jobbar har ökat, men det har antalet arbetslösa också, i högre takt. Och då ökar andelen arbetslösa.

Men det behöver inte vara så. Det är ingen naturlag att vi ska ha 400 000 arbetslösa år efter år. Men då måste man lägga om politik.

Den här regeringen satte allt på ett kort: skattesänkningar. På dessa 8 år så har de sänkt skatten med nästan 140 miljarder kronor. Vet ni hur mycket det är?

Det är mer än vad hela äldreomsorgen kostar på ett år.
Det är ungefär lika mycket som hela den svenska grund- och gymnasieskolan kostar på ett år.

Så ni förstår: tänk om man bara hade tagit hälften av dessa pengar, och istället satt dem i skolan, i sjukvården, i äldreomsorgen, i bostäder, i vägar och järnvägar, i klimatåtgärder istället? Tänk så många jobb det hade skapat!

Istället så har det blivit nästan ingenting av nya jobb av dessa skattesänkningar. Vet ni vad vi fick istället? Budgetunderskott. Göran Persson lämnade över ett överskott på 65 miljarder till Fredrik Reinfeldt. Nu, åtta år senare, har det vänts till ett underskott på nästan 90 miljarder.

Så de borgerliga har gjort som de brukar: de har tömt skafferiet, utan att det gett några nya jobb.

Till råga på allt så har dessa skattesänkningar lagts ut på ett extremt orättvist sätt. De rikaste har fått allra mest, och sjuka, arbetslösa och pensionärer nästan inget.

Vet ni, vi har alltså en regering som på fullt allvar tror att om bara pensionärerna betalar högre skatt än löntagarna, ja, då blir jobben fler. Det funkar inte ens i teorin.

Jag tror att vi kommer att behöva höja skatteuttaget de kommande åren. Det behövs för välfärdens skull, inte minst eftersom vi blir äldre och äldre. Behoven inom sjukvård och äldreomsorg kommer att öka, och då måste nog också skatteuttaget öka.

Det kan nog de flesta acceptera. Men bara under förutsättning att skatterna tas ut rättvist. Och då kan vi inte i längden ha kvar denna orättvisa, att pensionärer, sjuka och arbetslösa beskattas hårdare än löntagarna.

Vi måste steg för steg avskaffa denna skatteklyfta. Det kommer att ta tid, för den har nu hunnit växa sig så stor, men det ska göras.

Pensionerna är inga bidrag, det är uppskjuten lön, och därför ska lön och pension beskattas lika!

*  *  *

Men mötesdeltagare, får den här regeringen sitta kvar, då kommer de att fortsätta att öka klyftan. Då väntar jobbskatteavdrag 6, 7 och 8 om hörnet, då ökar orättvisan ytterligare, samtidigt som det blir allt mindre pengar till välfärden.

Vi vill gå en annan väg. Vi säger: nu får det vara slut på dessa skattesänkarexperiment, som inte gett någonting. Låt oss istället använda det utrymme som finns till att anställa människor i skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Till att bygga bostäder. Till att bygga ut järnvägen, modernisera Sverige, förbättra vägnätet. Till klimatåtgärder för att spara energi och få ner utsläppen.

Så ser vår politik ut. Och vi tror så mycket på den, att vi till skillnad från de borgerliga vågar sätta upp ett mycket ambitiöst mål: vi har sagt att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020.

Det är mycket ambitiöst. Idag är vi på 10:e plats i EU när det gäller arbetslösheten. Om vi skulle haft Europas lägsta arbetslöshet idag, så skulle vi i nästan behöva halvera den, och det skulle behöva tillskapas ungefär 300 000 fler jobb.

Är det möjligt? Ja, det är det. Kom ihåg förra gången som vi socialdemokrater satte upp ett mål för arbetslösheten, det var när vi 1996 lovade att vi skulle halvera arbetslösheten till år 2000. Då klarade vi det, och det var faktiskt så att under dessa år i slutet av 1990-talet så skapades faktiskt just 300 000 fler jobb.

Så vi har gjort det en gång, och vi kan göra det igen. Jag jobbade själv i Regeringskansliet vid den tidpunkten, slutet av 1990-talet, jag vet att det går. Men då måste hela politiken, hela statsapparaten men också kommun- och landstingspolitiken, inriktas mot just det målet.

Men genom att sätta upp det här målet så tar vi så klart en risk. För vad vi socialdemokrater i praktiken gör genom att sätta upp ett sådant mål, det är att vi sätter valet 2018 på spel.  Om vi vinner valet 2014, och vi sätter upp detta mål, att ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020, ja då är det ju det som valet 2018 kommer att handla om.

Om vi då kan visa att Sverige är på väg att nå målet, ja, då kommer vi nog att vinna också det valet. Men om vi inte kan visa det, då löper vi stor risk att förlora.

Så visst tar vi en risk. Men det är väl en risk värd att ta? Om det är i någon fråga som man kan och ska ta en politisk risk – då är det väl just arbetslösheten? Som ju är roten till så gott som alla sociala problem vi upplever i Sverige idag. Om man inte är beredd att ta en risk för att få ner arbetslösheten, då ska man nog inte hålla på med politik.

Det går att få ner arbetslösheten, men då krävs en ny politik. Då krävs en politik som sätter jobb och välfärd för de många framför skattesänkningar för ett fåtal. Då krävs att man slutar att bekämpa de arbetslösa, och istället bekämpar arbetslösheten!

*  *  *

Mötesdeltagare,
Allra viktigast är att snabbt få ner arbetslösheten bland de unga. Det är ju de unga som bygger framtiden. Men idag börjar tiotusentals unga människor sitt vuxenliv med att vara arbetslös – många gånger under mycket lång tid. Och ju längre du har varit arbetslös, desto svårare är det att få jobb.

Men det är den framtiden som den här regeringen har att erbjuda många unga: bo hemma hos mamma tills du är 30, jobba gratis i FAS 3. Det är ovärdigt. Och de frikostiga skattesänkningar och subventioner som den här regeringen lagt ut på olika företag och sektorer har ju inte hjälpt ett dugg.

Till dessa ungdomar säger vi socialdemokrater: ingen ung människa ska behöva gå arbetslös mer än 90 dagar. Det är vår 90-dagarsgaranti. Inom 90 dagar ska du ha ett jobb, en praktikplats eller en utbildningsplats. Också det har vi gjort förr, vi hade en liknande garanti på 1990-talet, det fungerade utmärkt. Det går om man vill.

Detta säger de borgerliga nej till. Näringsministern och centerledaren, Annie Lööf, har sagt att hon ”tror inte på arbetsmarknadspolitik.”

Nähä. Men vem tror på centern?

Så arbetslösheten är ett stort problem för Sveriges ungdomar. Men det är också bostadsbristen. För om man väl lyckas få ett jobb eller en utbildningsplats, ja då får man ingen bostad. Då får man flytta runt i andra- tredje och fjärdehand. Sedan den här regeringen tillträdde så har luften helt gått ur bostadsbyggandet. Vi har sett en kraftig minskning, och det är numera inte bara i storstäderna som det råder stor bostadsbrist.

Vi socialdemokrater har presenterat konkreta åtgärder för att öka bostadsbyggandet: 1 miljard i investeringsstöd för nyproduktion av hyreslägenheter, ytterligare 900 miljoner kronor till de kommuner som stimulerar bostadsbyggande. Idag presenterade vi ytterligare ett förslag: ett tillskott till SBAB på 3 miljarder kronor för att stimulera bostadsbyggandet.

Vad har regeringen gjort? Vad är deras lösning? Jo, större friggebodar! Det är ju nästan ett skämt. Och den stackars bostadsministern Stefan Attefall har låtit ut låna sitt namn till det här förslaget: Attefallshus, ska det heta numera. Ja, det är väl inget fel på friggebodar, men att tro att det ska lösa bostadsbristen…

Så där har ni skillnaden: vi socialdemokrater vill lösa bostadsbristen genom att se till att det byggs riktiga lägenheter, så att ungdomar kan flytta hemifrån, få ett eget hem, bilda familj, sätta bo som det hette förr. De borgerliga vill att ungdomarna flyttar in i grannens friggebod. Det är vad de har att erbjuda Sveriges ungdomar. Det är genant.

Mötesdeltagare, så ser valet ut för Sveriges ungdomar: FAS3 och friggebodar med de borgerliga – eller 90-dagarsgaranti och riktiga lägenheter med socialdemokraterna. Sveriges ungdomar kommer att kunna bygga en bra framtid för oss alla, men de måste få en ärlig chans. Låt oss ge dem den!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Den 25 maj är det val till Europaparlamentet. Och det är ett viktigt val, ett val som vi socialdemokrater kan vinna. Och det skulle i så fall vara en vändpunkt för Europa. I 15 år har högern styrt i Europa. Idag är 26 miljoner arbetslösa, varav 6 miljoner unga, och mer än halva kontinenten verkar ha gått in i en permanent kris. I land efter land försämras de sociala villkoren, och i massarbetslöshetens spår brer främlingsfientligheten ut sig.

Vi socialdemokrater går till val på fler jobb, rättvisa villkor på arbetsmarknaden och ansvar för miljö och klimatomställning. Vi presenterade vårt EU-valmanifest i söndags, och då lyfte vi speciellt fram frågorna om fackliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor – för alla löntagare, i hela Europa.

Då sa Gunnar Hökmark, ni vet den där gammelmoderaten som en gång var partisekreterare, att vi socialdemokrater nu attackerade den fria rörligheten i Europa, att vi ville göra det svårare för människor att komma hit och jobba. Han antydde rent av att det skulle finnas främlingsfientliga motiv.

Mötedeltagare, den kritiken ska vi aldrig torka på oss, för det är fullständigt fel och djupt oförskämt. Vi säger att det måste vara ordning och reda på arbetsmarknaden. Vi säger att kollektivavtal ska gälla i Sverige, också för dem som kommit hit från andra länder för att arbeta.

Det är inte att göra det svårare för människor att komma hit. Men det är att göra det svårare för oseriösa arbetsgivare att exploatera och utnyttja fattiga och utsatta människor. Det är det handlar om.

Den europeiska drömmen har väl aldrig varit att fattiga människor ska drivas från land till land, arbeta för 30 kronor i timmen och bo i en källare?

Den europeiska drömmen är väl att alla löntagare ska kunna jobba i hela Europa med bra och anständiga arbetsvillkor, det är väl det som är framtiden? Inte att löntagare ska fösas runt som boskap över hela Europa i händerna på skrupelfria arbetsgivare?

Det är detta vi tar strid för. Och inte bara vi i Sverige, utan en samlad arbetarrörelse i alla 28 medlemsländer. Det är socialdemokrater från treriksröset till Gibraltar som går till val med samma budskap, d v s ett stopp för denna nyliberala politik som fått prägla Europa under så lång tid. Vilken kraft finns det inte i detta?

Vi ska ha inte ha ett kapitalets och marknadskrafternas Europa, vi ska ha ett löntagarnas Europa, det är det vi kämpar för, det är därför vi ska vinna valet 25 maj och ta tillbaka Europa från högern!

*  *  *

Mötesdeltagare,
Jag läste precis om Alan Bullocks klassiska biografi över Adolf Hitler. Jag har läst den tidigare, nu kände jag att det behövdes igen.

Det var den första stora biografin, kom redan 1952, bara några år efter kriget, men den har stått sig anmärkningsvärt väl också i historieforskningen under de 60 år som gått. Det är ett standardverk över nazismens framväxt i Tyskland och övriga Centraleuropa under 20- och 30-talen.

Det finns mycket att säga om vad som hände då. Hur hyperinflation, massarbetslöshet och nationell förnedring drev ett helt folk i armarna på en galning. Det finns, som alltid, mycket att lära av historien.

Ett helt folk, sa jag. Men det är inte riktigt sant. Och det är faktiskt en av lärdomarna. Därför att Hitlers nazistparti lyckades aldrig få ens en majoritet av rösterna. Som högst nådde man inte mer än 37 procent, och i det sista demokratiska valet, i november 1932, tappade man miljontals röster, och fick 33 procent.

Att Hitler ändå lyckades bli rikskansler i januari 1933, berodde på att andra högerpartier och mittenpartier släppte fram honom.

Men inte socialdemokraterna. Nazisternas starkaste motståndare under alla år var socialdemokratin. Socialdemokraterna var också det enda parti som röstade emot i den tyska riksdagen när Hitler avskaffade de demokratiska rättigheterna i mars 1933.

Först då, först efter det, så kunde Hitler, med terror och våld, krossa den tyska arbetarrörelsen, genom att förbjuda partiet och fackföreningsrörelsen och sätta de politiska och de fackliga ledarna i koncentrationsläger.

Varför säger jag detta idag? Jo, för att påminna om den historiska uppgift vi socialdemokrater har när det gäller att bekämpa nazism och fascism, här hemma och i övriga Europa. Vi är ju det enda partiet som genom historien klarat av att samla de många människorna bakom ett budskap om demokrati, mänskliga rättigheter, humanism och tolerans.

Det är vårt historiska arvegods, och det behöver tas fram nu, när vi ser hur de högerextrema krafterna åter gör sig breda – i Europa, men också i Sverige.

Två saker ska jag säga om Sverigedemokraterna, och ta det från en person som trots allt är från en del av landet där vi haft en del med detta parti att göra.

För det första: tro aldrig att detta är ett löntagarparti. Det är det inte. Sverigedemokraterna är ett högerparti. Det visar de i riksdagen varenda dag, där de i 9 av 10 omröstningar röstar med regeringen, också i frågor som gäller löntagarnas rättigheter. Det är ett stödparti till regeringen.

För det andra: tro aldrig att detta är ett anständigt parti. Det är det inte. De må nu klä sig i kostym och slips, men så fort kameran är släckt så kommer järnrören fram. Ja, och ibland kommer ju järnrören fram till och med när kameran är på…

Det är Sverigedemokraterna som har plogat upp marken för de ännu mer extrema rörelser som vi nu ser på gator och torg, Svenskarnas Parti, Svenska Motståndsrörelsen och allt vad de kallar sig, som genom sina blotta namn faktiskt besudlar det svenska. Sverige som land är ju öppenhet, tolerans och fred – inte utestängning, våld och hat.

Men nu försöker de ta ordet Sverige, som ju idag världen över associeras med något vackert, med fred, frihet och välstånd, och göra om det till att symbolisera något fult, unket och förvridet. Det måste vi sätta stopp för.

Det är viktigt att vi vinner det här valet. Men lika viktigt är att vi trycker tillbaka de främlingsfientliga krafterna, så att de förlorar sitt inflytande och inte får fäste i vårt land. Det har alltid varit en historisk uppgift för den demokratiska arbetarrörelsen, och det är nu viktigare än på mycket länge, där måste vi lyckas!

*  *  *

Mötesdeltagare,
Den här regeringen visar nu alla tecken på att vara slut. Den samlade borgerligheten orkar knappt upp i 40 procent, två av partierna hänger på spärren. De borgerliga kan mycket väl gå mot sitt sämsta valresultat någonsin. Dagligen ser vi hur det utbrutit panik i lägret, där partierna springer åt alla håll.

Så de borgerliga må vara slut. Men de kan fortfarande vinna. Och det kan de göra, även om de gör ett rekorddåligt val. Om Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarställning, då kan Reinfeldt sitta kvar med stöd av dem.

Det är det vi har att förhålla oss till. Vi måste upp över 50 procent tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet, annars kommer vi att få det svårt att regera. Och då förstår ni ju att det fortfarande inte är hemma, det här valet.

Vi måste lägga all tid och kraft fram till valet, om vi ska klara det här. Men det ska vi ju. Jag har varit med i vårt parti i nästan 30 år, och varit med om att vinna några val – 1988, 1994, 1998, 2002. Men nu börjar det bli länge sedan, det måste jag erkänna. Den här gången ska vi inte låta det gå oss ur händerna. Den här gången tar vi dem, tack för en fantastiskt fin Första Maj! 


./.