onsdag 25 juni 2014

Anförande vid GAPF:s manifestation mot hedersrelaterat våld, Medborgarplatsen 24 juni

Mötesdeltagare,

Först vill jag rikta ett tack till föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, och speciellt till Sara Mohammad, för den viktiga och värdiga manifestation som ni arrangerar här idag.

Idag hedrar vi alla dem som fallit offer för förtryck och våld i hederns namn. Pela, Maria, Fadime, Abbas och många andra har fått betala det högsta priset för en brutal och ålderdomlig syn på kvinnor, barn och familj. Vi hedrar dem, och vi minns dem.

Men det handlar inte bara om att minnas de döda. Det handlar om att aldrig glömma de levande. Och sanningen är ju den att det runt om i världen och i Sverige, just nu, i denna stund, lever tusen och åter tusen flickor och pojkar under sina egna släktingars förtryck, ofta i en omfattning som många av oss inte ens kan föreställa oss.

Att riskera att bli könsstympad. Att riskera att bli bortgift med en person man aldrig träffat. Att oroa sig för sommarlovet, för att man riskerar att föras utomlands och aldrig få komma tillbaka. Att inte kunna umgås med sin jämnåriga. Att inte kunna älska vem man vill, att behöva smyga med sin kärlek, i dödsskräck.

Detta är en verklighet för tusentals, framför allt flickor men också pojkar, i vårt land. Detta förtryck måste få ett slut.

Vi säger ofta om våra barn att de är en gåva. Och så är det ju. Men vi äger dem inte.

Vi äger inte våra barn. De är egna individer, med egna rättigheter, egna önskemål, egna drömmar som de har rätt att försöka förverkliga, och vår uppgift som föräldrar är att stödja dem i det, och med stigande ålder ge våra barn alltmer frihet, så att de i trygghet kan ta steget ut i vuxenlivet och söka sin egen väg till lycka.

De mänskliga rättigheterna är odelbara, och de tillkommer alla. Ingen kan skönsmässigt välja vilka mänskliga rättigheter som ska gälla just för oss, just i vår familj. De mänskliga rättigheterna gör inte halt framför hemmets tröskel. De gäller också i hemmet och i familjen.

Ibland så är familjen en del av problemet, och inte en del av lösningen. Men när familjen är svag, så måste samhället vara starkt.

Då måste samhället - skolan, sjukvården, men kanske framför allt socialtjänsten - agera snabbt och resolut, och i allvarliga fall vara vara beredd att omhänderta barn som far illa, för deras eget skydd.
Och det måste naturligtvis gälla oavsett vilken etnisk bakgrund dessa familjer har. Alla barn har rätt till skydd, oavsett etnisk bakgrund.

Min bild är att detta inte fungerar tillfredsställande idag - att samhället många gånger sviker dessa barn, ser åt ett annat håll. Det får inte ske. Här måste samhället bli mycket bättre på att upptäcka vad som händer, se riskerna och ingripa.

Men inte bara det. Jag upplever också att Sverige många gånger sviker våra egen medborgare utomlands - när t ex ett barn förts utomlands för att giftas bort och svenska myndigheter får reda på det, då måste den svenska representationen i de länder det berör vara aktiv för att skydda barnen och hävda svensk lag.

Den nya lagen mot tvångs- och barnäktenskap är bra, men den måste följas upp med åtgärder både här hemma i Sverige och på våra beskickningar utomlands.

Så vi samlas för att hedra de döda. Men det bästa sättet att göra det är att förbättra för de levande, de som idag lever i detta förtryck. Ni som samlats här på Medborgarplatsen kan vara avgörande för om vi en gång för alla ska få ett slut på våld och förtryck i hederns namn. Tack för att ni är här, och tack för att jag fick komma.

fredag 2 maj 2014

Anförande på Första Maj i Härnösand och Sundsvall 2014

Mötesdeltagare,


Det är några viktiga månader som kommer nu, med två val framför oss. Först Europavalet 25 maj, och sedan riksdags-, kommun- och landstingsval 14 september. Det är två viktiga vägval, för Europa och för Sverige.

Och ibland i politiken behöver man inte göra saker och ting så svåra. Jag kom att tänka på det när jag häromdagen hade ett samtal med min 8-årige son. Det är mycket man funderar över när man är åtta.

Först frågade han mig: ”Pappa, varför dricker vuxna öl?”. Och jag svarade väl ungefär såhär att det kan väl vara gott ibland, men barn får inte dricka alkohol och man får inte dricka för mycket. ”Varför det?” ”Nä, då blir man full och då gör man saker man inte hade tänkt och man tappar omdömet.”

Så gick det en stund, och sedan ville han prata politik.
”Pappa, visst är det så att socialdemokraterna vill att den som är fattig ska få mer pengar?” ”Jo, så är det.”
”Och moderaterna vill att de rika ska få mer pengar?”
”Jo, ungefär så.”

Och det var han nöjd med. Men så tänkte jag att jag skulle komplicera det lite för honom, så jag sa: ”Men kan du tänka dig, det finns faktiskt fattiga som röstar på moderaterna ändå.”
Då tänkte han en sekund, men sedan kom det blixtsnabbt:
”Men då har de väl druckit mycket öl?”

*  *  *

Så mötesdeltagare, ibland behöver man inte göra politiken så förfärligt svår. Jag lyssnade häromdagen på Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där han tecknade bilden av det goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade efter:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Så sa han, Per Albin Hansson, för över 80 år sedan. Och jag tänkte: hur långt har Sverige nu fjärmat sig från detta ideal? Är Sverige idag ett land utan privilegierade och utan tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar och utan styvbarn? Är Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet?

Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis inte. Det har gått i motsatt riktning under de snart åtta år som den borgerliga regeringen har suttit. Man har systematiskt ställt grupper mot varandra. Sjuka mot friska, arbetslösa mot anställda, pensionärer mot löntagare, landsbygd mot storstad. Vi har fått ett allt hårdare debattklimat där högerkrafterna konsekvent beskrivit sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa som ”bidragstagare”. Sjuka och arbetslösa har hetsats i en allt mer aggressiv klappjakt för att söka jobb som inte finns. Den som inte kan eller orkar arbeta tycks numera inte vara värd någonting.

Vi har fått en omänsklig sjukförsäkring, där tiotusentals människor utförsäkras varje år.  De har skickats till arbetsförmedlingen, där de fått ställa sig sist i kön bakom 400 000 arbetslösa, gå på jobbsökarkurser, bli tagna i örat av klämkäcka jobbcoacher, och kanske sist och slutligen hamna på arbetsmarknadens slutstation, FAS 3, där det nu finns 35 000 människor.

Det är ett nytt betraktelsesätt av sjuka och arbetslösa som brutit fram – det är ditt eget fel om du är arbetslös, det är ditt eget fel om du är sjuk. Det är inget samhällsproblem, det är ett individuellt problem.

Det är en ny sorts människosyn som man försöker att etablera. Den som är frisk och har arbete ska sluta att bry sig om den som är sjuk och arbetslös. Det är en ny variant av deras gamla uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. Samma kallhamrade cynism, samma nakna klasspolitik.

Men hur var det nu? Skulle vi inte ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där ingen var styvbarn? Där faktiskt alla fick vara med, där alla förtjänade respekt och tillskrevs ett människovärde? Var det inte detta som var visionen? Var det inte detta som var den svenska modellen? Var det inte detta som var Sverige? Solidariteten.

Per Albin Hansson hade ord för detta också i sitt folkhemstal. Han sa:

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför.”

Det är över 80 år sedan, men det kunde varit sagt igår.

Mötesdeltagare, vi måste slå tillbaka det här. Låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det inga bidrag! Det är försäkringar, som löntagarna under ett långt arbetsliv satt av löneutrymme till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då man inte kan eller får jobba.

Det finns ingen motsättning mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan, och de som är sjuka och arbetslösa å den andra. Den som är frisk och stark och i arbete idag, kan imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en hjälpande hand.

Och detta är inget gammaldags eller mossigt eller omodernt – tvärtom. Globaliseringen gör ju att arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte bara arbetare, utan också tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden, byggd på våra socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om varandra under svåra tider, den är modernare än någonsin.

Ska det vara så svårt att förstå, att Sverige inte blir rikare för att sjuka och arbetslösa blir fattigare? Vi människor behöver varandra, vi måste samarbeta, vi måste hålla samman och vi måste hjälpa varandra.

Det var den gamla folkhemstanken, men det är inte nostalgi, det är modernt, för det är det enda anständiga sätt man kan bygga ett samhälle på, och det gällde då, det gäller nu och det gäller i all framtid: vårt land ska byggas med solidaritet, inte med egoism!

*  *  *
Mötesdeltagare,
Men de har inte bara skapat ett system där människor ställs mot varandra. De har också låtit vinstintressena härja fritt i välfärden. Det kan man väl räkna ut med en krokig pinne, att om vinst tillåts att bli det övergripande målet för ett äldreboende eller ett dagis, ja då finns det en stor risk för att det förr eller senare går ut över kvaliteten. Då får vi en Caremaskandal.

Eller, som jag såg för en tid sedan, ett dagis där barnen bara får knäckebröd och vatten till frukost. Knäckebröd till barn som inte ens fått tänder. När personalen protesterade, så sa ledningen att ”De kan mjuka upp det med gommen.” Samtidigt så gick verksamheten med mångmiljonbelopp i vinst.

Såhär kan vi inte ha det. Välfärden måste ledas utifrån den devis som Gustav Möller en gång formulerade: ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. Det är klart att vi kan ha alternativa driftsformer, allt behöver inte bedrivas i kommunal regi. Men vi kan aldrig låta vinstintressena gå ut över kvaliteten. Vi behöver ny lagstiftning på plats som garanterar det.

Att sätta stopp för vinstjakten i välfärden blir en av de viktigaste uppgifterna för en socialdemokratisk regering – det kan jag lova!
 
*  *  *

Mötesdeltagare,
Så det här valet som ligger framför oss handlar om hur vi ska klara välfärden för alla, hur vi ska minska klyftorna, återskapa solidariteten, stoppa vinstjakten i välfärden. Men det handlar naturligtvis också om hur vi ska klara jobben.

Och där har de borgerliga misslyckats kapitalt. Ni kommer ihåg hur de sa 2006? Då sa Reinfeldt att Sverige hade massarbetslöshet, men om bara han fick komma till makten så skulle det ordna sig. Då skulle jobben komma. Om några år skulle vi ha full sysselsättning.

Då var arbetslösheten 6 procent. Idag är den över 8. Över 400 000 är arbetslösa. Långtidsarbetslösheten har tredubblats för de vuxna, och den har fyrdubblats för de unga. Socialbidragskostnaderna har ökat med 2 miljarder kronor per år, 25 procent.

Och då säger de: ”Det är inte vårt fel, det är finanskrisen! Och det är i alla fall bättre än i Grekland!”

Jaha. Och sedan när började Sverige jämföra sig med de länder som det går sämst för? Det är väl inte med krisländerna som vi ska jämföra oss? Vad är det för ambitionsnivå? Det är väl de länder som det går bäst för som vi ska jämföra oss med?

Men just nu är det faktiskt så att Sverige tillsammans med Finland har den högsta arbetslösheten i Norden. Vi har högre arbetslöshet än länder som Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien, Holland, Österrike, USA – d v s många av de länder som vi brukar jämföra oss med.

Det är väl ingen naturlag att det ska vara så? Historiskt sett så har Sverige tillhört de länder i världen som haft den allra lägsta arbetslösheten. När det gäller jobben, så har vi varit bland de bästa i världen. Men nu har vi alltså gått från att vara ett land i världstoppen, till att bli ett mediokert land i ett Europa som stagnerar.  

Men då griper de efter halmstrån i debatten, börjar siffertrixa: ”Ja, men det är faktiskt fler som jobbar nu än 2006”. Ja, det beror ju på att befolkningen är större. Antalet som jobbar har ökat, men det har antalet arbetslösa också, i högre takt. Och då ökar andelen arbetslösa.

Men det behöver inte vara så. Det är ingen naturlag att vi ska ha 400 000 arbetslösa år efter år. Men då måste man lägga om politik.

Den här regeringen satte allt på ett kort: skattesänkningar. På dessa 8 år så har de sänkt skatten med nästan 140 miljarder kronor. Vet ni hur mycket det är?

Det är mer än vad hela äldreomsorgen kostar på ett år.
Det är ungefär lika mycket som hela den svenska grund- och gymnasieskolan kostar på ett år.

Så ni förstår: tänk om man bara hade tagit hälften av dessa pengar, och istället satt dem i skolan, i sjukvården, i äldreomsorgen, i bostäder, i vägar och järnvägar, i klimatåtgärder istället? Tänk så många jobb det hade skapat!

Istället så har det blivit nästan ingenting av nya jobb av dessa skattesänkningar. Vet ni vad vi fick istället? Budgetunderskott. Göran Persson lämnade över ett överskott på 65 miljarder till Fredrik Reinfeldt. Nu, åtta år senare, har det vänts till ett underskott på nästan 90 miljarder.

Så de borgerliga har gjort som de brukar: de har tömt skafferiet, utan att det gett några nya jobb.

Till råga på allt så har dessa skattesänkningar lagts ut på ett extremt orättvist sätt. De rikaste har fått allra mest, och sjuka, arbetslösa och pensionärer nästan inget.

Vet ni, vi har alltså en regering som på fullt allvar tror att om bara pensionärerna betalar högre skatt än löntagarna, ja, då blir jobben fler. Det funkar inte ens i teorin.

Jag tror att vi kommer att behöva höja skatteuttaget de kommande åren. Det behövs för välfärdens skull, inte minst eftersom vi blir äldre och äldre. Behoven inom sjukvård och äldreomsorg kommer att öka, och då måste nog också skatteuttaget öka.

Det kan nog de flesta acceptera. Men bara under förutsättning att skatterna tas ut rättvist. Och då kan vi inte i längden ha kvar denna orättvisa, att pensionärer, sjuka och arbetslösa beskattas hårdare än löntagarna.

Vi måste steg för steg avskaffa denna skatteklyfta. Det kommer att ta tid, för den har nu hunnit växa sig så stor, men det ska göras.

Pensionerna är inga bidrag, det är uppskjuten lön, och därför ska lön och pension beskattas lika!

*  *  *

Men mötesdeltagare, får den här regeringen sitta kvar, då kommer de att fortsätta att öka klyftan. Då väntar jobbskatteavdrag 6, 7 och 8 om hörnet, då ökar orättvisan ytterligare, samtidigt som det blir allt mindre pengar till välfärden.

Vi vill gå en annan väg. Vi säger: nu får det vara slut på dessa skattesänkarexperiment, som inte gett någonting. Låt oss istället använda det utrymme som finns till att anställa människor i skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Till att bygga bostäder. Till att bygga ut järnvägen, modernisera Sverige, förbättra vägnätet. Till klimatåtgärder för att spara energi och få ner utsläppen.

Så ser vår politik ut. Och vi tror så mycket på den, att vi till skillnad från de borgerliga vågar sätta upp ett mycket ambitiöst mål: vi har sagt att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020.

Det är mycket ambitiöst. Idag är vi på 10:e plats i EU när det gäller arbetslösheten. Om vi skulle haft Europas lägsta arbetslöshet idag, så skulle vi i nästan behöva halvera den, och det skulle behöva tillskapas ungefär 300 000 fler jobb.

Är det möjligt? Ja, det är det. Kom ihåg förra gången som vi socialdemokrater satte upp ett mål för arbetslösheten, det var när vi 1996 lovade att vi skulle halvera arbetslösheten till år 2000. Då klarade vi det, och det var faktiskt så att under dessa år i slutet av 1990-talet så skapades faktiskt just 300 000 fler jobb.

Så vi har gjort det en gång, och vi kan göra det igen. Jag jobbade själv i Regeringskansliet vid den tidpunkten, slutet av 1990-talet, jag vet att det går. Men då måste hela politiken, hela statsapparaten men också kommun- och landstingspolitiken, inriktas mot just det målet.

Men genom att sätta upp det här målet så tar vi så klart en risk. För vad vi socialdemokrater i praktiken gör genom att sätta upp ett sådant mål, det är att vi sätter valet 2018 på spel.  Om vi vinner valet 2014, och vi sätter upp detta mål, att ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020, ja då är det ju det som valet 2018 kommer att handla om.

Om vi då kan visa att Sverige är på väg att nå målet, ja, då kommer vi nog att vinna också det valet. Men om vi inte kan visa det, då löper vi stor risk att förlora.

Så visst tar vi en risk. Men det är väl en risk värd att ta? Om det är i någon fråga som man kan och ska ta en politisk risk – då är det väl just arbetslösheten? Som ju är roten till så gott som alla sociala problem vi upplever i Sverige idag. Om man inte är beredd att ta en risk för att få ner arbetslösheten, då ska man nog inte hålla på med politik.

Det går att få ner arbetslösheten, men då krävs en ny politik. Då krävs en politik som sätter jobb och välfärd för de många framför skattesänkningar för ett fåtal. Då krävs att man slutar att bekämpa de arbetslösa, och istället bekämpar arbetslösheten!

*  *  *

Mötesdeltagare,
Allra viktigast är att snabbt få ner arbetslösheten bland de unga. Det är ju de unga som bygger framtiden. Men idag börjar tiotusentals unga människor sitt vuxenliv med att vara arbetslös – många gånger under mycket lång tid. Och ju längre du har varit arbetslös, desto svårare är det att få jobb.

Men det är den framtiden som den här regeringen har att erbjuda många unga: bo hemma hos mamma tills du är 30, jobba gratis i FAS 3. Det är ovärdigt. Och de frikostiga skattesänkningar och subventioner som den här regeringen lagt ut på olika företag och sektorer har ju inte hjälpt ett dugg.

Till dessa ungdomar säger vi socialdemokrater: ingen ung människa ska behöva gå arbetslös mer än 90 dagar. Det är vår 90-dagarsgaranti. Inom 90 dagar ska du ha ett jobb, en praktikplats eller en utbildningsplats. Också det har vi gjort förr, vi hade en liknande garanti på 1990-talet, det fungerade utmärkt. Det går om man vill.

Detta säger de borgerliga nej till. Näringsministern och centerledaren, Annie Lööf, har sagt att hon ”tror inte på arbetsmarknadspolitik.”

Nähä. Men vem tror på centern?

Så arbetslösheten är ett stort problem för Sveriges ungdomar. Men det är också bostadsbristen. För om man väl lyckas få ett jobb eller en utbildningsplats, ja då får man ingen bostad. Då får man flytta runt i andra- tredje och fjärdehand. Sedan den här regeringen tillträdde så har luften helt gått ur bostadsbyggandet. Vi har sett en kraftig minskning, och det är numera inte bara i storstäderna som det råder stor bostadsbrist.

Vi socialdemokrater har presenterat konkreta åtgärder för att öka bostadsbyggandet: 1 miljard i investeringsstöd för nyproduktion av hyreslägenheter, ytterligare 900 miljoner kronor till de kommuner som stimulerar bostadsbyggande. Idag presenterade vi ytterligare ett förslag: ett tillskott till SBAB på 3 miljarder kronor för att stimulera bostadsbyggandet.

Vad har regeringen gjort? Vad är deras lösning? Jo, större friggebodar! Det är ju nästan ett skämt. Och den stackars bostadsministern Stefan Attefall har låtit ut låna sitt namn till det här förslaget: Attefallshus, ska det heta numera. Ja, det är väl inget fel på friggebodar, men att tro att det ska lösa bostadsbristen…

Så där har ni skillnaden: vi socialdemokrater vill lösa bostadsbristen genom att se till att det byggs riktiga lägenheter, så att ungdomar kan flytta hemifrån, få ett eget hem, bilda familj, sätta bo som det hette förr. De borgerliga vill att ungdomarna flyttar in i grannens friggebod. Det är vad de har att erbjuda Sveriges ungdomar. Det är genant.

Mötesdeltagare, så ser valet ut för Sveriges ungdomar: FAS3 och friggebodar med de borgerliga – eller 90-dagarsgaranti och riktiga lägenheter med socialdemokraterna. Sveriges ungdomar kommer att kunna bygga en bra framtid för oss alla, men de måste få en ärlig chans. Låt oss ge dem den!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Den 25 maj är det val till Europaparlamentet. Och det är ett viktigt val, ett val som vi socialdemokrater kan vinna. Och det skulle i så fall vara en vändpunkt för Europa. I 15 år har högern styrt i Europa. Idag är 26 miljoner arbetslösa, varav 6 miljoner unga, och mer än halva kontinenten verkar ha gått in i en permanent kris. I land efter land försämras de sociala villkoren, och i massarbetslöshetens spår brer främlingsfientligheten ut sig.

Vi socialdemokrater går till val på fler jobb, rättvisa villkor på arbetsmarknaden och ansvar för miljö och klimatomställning. Vi presenterade vårt EU-valmanifest i söndags, och då lyfte vi speciellt fram frågorna om fackliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor – för alla löntagare, i hela Europa.

Då sa Gunnar Hökmark, ni vet den där gammelmoderaten som en gång var partisekreterare, att vi socialdemokrater nu attackerade den fria rörligheten i Europa, att vi ville göra det svårare för människor att komma hit och jobba. Han antydde rent av att det skulle finnas främlingsfientliga motiv.

Mötedeltagare, den kritiken ska vi aldrig torka på oss, för det är fullständigt fel och djupt oförskämt. Vi säger att det måste vara ordning och reda på arbetsmarknaden. Vi säger att kollektivavtal ska gälla i Sverige, också för dem som kommit hit från andra länder för att arbeta.

Det är inte att göra det svårare för människor att komma hit. Men det är att göra det svårare för oseriösa arbetsgivare att exploatera och utnyttja fattiga och utsatta människor. Det är det handlar om.

Den europeiska drömmen har väl aldrig varit att fattiga människor ska drivas från land till land, arbeta för 30 kronor i timmen och bo i en källare?

Den europeiska drömmen är väl att alla löntagare ska kunna jobba i hela Europa med bra och anständiga arbetsvillkor, det är väl det som är framtiden? Inte att löntagare ska fösas runt som boskap över hela Europa i händerna på skrupelfria arbetsgivare?

Det är detta vi tar strid för. Och inte bara vi i Sverige, utan en samlad arbetarrörelse i alla 28 medlemsländer. Det är socialdemokrater från treriksröset till Gibraltar som går till val med samma budskap, d v s ett stopp för denna nyliberala politik som fått prägla Europa under så lång tid. Vilken kraft finns det inte i detta?

Vi ska ha inte ha ett kapitalets och marknadskrafternas Europa, vi ska ha ett löntagarnas Europa, det är det vi kämpar för, det är därför vi ska vinna valet 25 maj och ta tillbaka Europa från högern!

*  *  *

Mötesdeltagare,
Jag läste precis om Alan Bullocks klassiska biografi över Adolf Hitler. Jag har läst den tidigare, nu kände jag att det behövdes igen.

Det var den första stora biografin, kom redan 1952, bara några år efter kriget, men den har stått sig anmärkningsvärt väl också i historieforskningen under de 60 år som gått. Det är ett standardverk över nazismens framväxt i Tyskland och övriga Centraleuropa under 20- och 30-talen.

Det finns mycket att säga om vad som hände då. Hur hyperinflation, massarbetslöshet och nationell förnedring drev ett helt folk i armarna på en galning. Det finns, som alltid, mycket att lära av historien.

Ett helt folk, sa jag. Men det är inte riktigt sant. Och det är faktiskt en av lärdomarna. Därför att Hitlers nazistparti lyckades aldrig få ens en majoritet av rösterna. Som högst nådde man inte mer än 37 procent, och i det sista demokratiska valet, i november 1932, tappade man miljontals röster, och fick 33 procent.

Att Hitler ändå lyckades bli rikskansler i januari 1933, berodde på att andra högerpartier och mittenpartier släppte fram honom.

Men inte socialdemokraterna. Nazisternas starkaste motståndare under alla år var socialdemokratin. Socialdemokraterna var också det enda parti som röstade emot i den tyska riksdagen när Hitler avskaffade de demokratiska rättigheterna i mars 1933.

Först då, först efter det, så kunde Hitler, med terror och våld, krossa den tyska arbetarrörelsen, genom att förbjuda partiet och fackföreningsrörelsen och sätta de politiska och de fackliga ledarna i koncentrationsläger.

Varför säger jag detta idag? Jo, för att påminna om den historiska uppgift vi socialdemokrater har när det gäller att bekämpa nazism och fascism, här hemma och i övriga Europa. Vi är ju det enda partiet som genom historien klarat av att samla de många människorna bakom ett budskap om demokrati, mänskliga rättigheter, humanism och tolerans.

Det är vårt historiska arvegods, och det behöver tas fram nu, när vi ser hur de högerextrema krafterna åter gör sig breda – i Europa, men också i Sverige.

Två saker ska jag säga om Sverigedemokraterna, och ta det från en person som trots allt är från en del av landet där vi haft en del med detta parti att göra.

För det första: tro aldrig att detta är ett löntagarparti. Det är det inte. Sverigedemokraterna är ett högerparti. Det visar de i riksdagen varenda dag, där de i 9 av 10 omröstningar röstar med regeringen, också i frågor som gäller löntagarnas rättigheter. Det är ett stödparti till regeringen.

För det andra: tro aldrig att detta är ett anständigt parti. Det är det inte. De må nu klä sig i kostym och slips, men så fort kameran är släckt så kommer järnrören fram. Ja, och ibland kommer ju järnrören fram till och med när kameran är på…

Det är Sverigedemokraterna som har plogat upp marken för de ännu mer extrema rörelser som vi nu ser på gator och torg, Svenskarnas Parti, Svenska Motståndsrörelsen och allt vad de kallar sig, som genom sina blotta namn faktiskt besudlar det svenska. Sverige som land är ju öppenhet, tolerans och fred – inte utestängning, våld och hat.

Men nu försöker de ta ordet Sverige, som ju idag världen över associeras med något vackert, med fred, frihet och välstånd, och göra om det till att symbolisera något fult, unket och förvridet. Det måste vi sätta stopp för.

Det är viktigt att vi vinner det här valet. Men lika viktigt är att vi trycker tillbaka de främlingsfientliga krafterna, så att de förlorar sitt inflytande och inte får fäste i vårt land. Det har alltid varit en historisk uppgift för den demokratiska arbetarrörelsen, och det är nu viktigare än på mycket länge, där måste vi lyckas!

*  *  *

Mötesdeltagare,
Den här regeringen visar nu alla tecken på att vara slut. Den samlade borgerligheten orkar knappt upp i 40 procent, två av partierna hänger på spärren. De borgerliga kan mycket väl gå mot sitt sämsta valresultat någonsin. Dagligen ser vi hur det utbrutit panik i lägret, där partierna springer åt alla håll.

Så de borgerliga må vara slut. Men de kan fortfarande vinna. Och det kan de göra, även om de gör ett rekorddåligt val. Om Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarställning, då kan Reinfeldt sitta kvar med stöd av dem.

Det är det vi har att förhålla oss till. Vi måste upp över 50 procent tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet, annars kommer vi att få det svårt att regera. Och då förstår ni ju att det fortfarande inte är hemma, det här valet.

Vi måste lägga all tid och kraft fram till valet, om vi ska klara det här. Men det ska vi ju. Jag har varit med i vårt parti i nästan 30 år, och varit med om att vinna några val – 1988, 1994, 1998, 2002. Men nu börjar det bli länge sedan, det måste jag erkänna. Den här gången ska vi inte låta det gå oss ur händerna. Den här gången tar vi dem, tack för en fantastiskt fin Första Maj! 


./.

torsdag 16 januari 2014

Anförande vid manifestation mot våld och rasism, 16 januari 2014, Gustav Adolfs Torg, Malmö

Mötesdeltagare,

På juldagen 1965, det är snart 50 år sedan, så sa Olof Palme såhär:
 ”En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra. Att gradera människor med en sådan måttstock står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde.”

Olof Palme talade om rasismen i vardagen, om främlingsfientligheten som ibland kan dyka upp där man minst anar det. Om hur vi som står för solidaritet och alla människors lika värde alltid måste vara beredda att stå upp för dessa principer, människovärdet. Om att demokratin aldrig är vunnen en gång för alla, utan måste erövras om och om igen, av varje generation.

Olof Palme föll offer för våldet. Så har också många andra socialdemokrater gjort genom åren. Fackföreningsledare som dog i nazisternas koncentrationsläger i Tyskland. Demokrater som spärrades in i kommunisternas arbetsläger i det gamla östblocket. I våra dagar: Anna Lindh. Och så det värsta terrordådet som begåtts i Norden under efterkrigstiden – det som Anders Behring Breivik begick i Oslo och på Utøya för ett och ett halvt år sedan. Ja, det finns många illdåd att nämna, och vi har inte glömt något av dem.

I förra veckan attackerades en av våra partivänner här i Malmö av två män. De angrep henne för att hon är socialdemokrat. De angrep henne för att hon talat offentligt för invandring. De angrep henne för hennes värderingar. De slog henne, knäade henne, spottade på henne. Två vuxna män, mot en 16-åring. De tyckte kanske att de var modiga.

Men så är det ju med de här nazisterna. De har inte bara vedervärdiga åsikter. De är fega också. Just som Breivik, när han iklädde sig full krigsmundering för att åka ut till Utøya och döda försvarslösa barn.

Mycket tyder nu på att det högerextrema våldet och trakasserierna tilltar. I helgen fick jag besked om att en annan av våra partikamrater, i Umeå, hade kommit hem till sin lägenhet och funnit att någon ritat ett hakkors på hans dörr, och skrivit ”sossesvin” och ”SD 2014”. Och i förra veckan så hade någon sprayat ett hakkors på en moské i Stockholm. Och så förstås den organiserade nazistattacken mot en demonstration i Kärrtorp strax före jul.

Det nazistiska våldet är tillbaka. Hakkorset är tillbaka. Vi socialdemokrater har sedan demokratins genombrott för snart 100 år sedan alltid tagit avstånd från allt politiskt våld, både det högerextrema och det vänsterextrema. Politisk förändring kan inte i en demokratisk stat genomdrivas med våld. Det är en hållning som vi delar med nästan alla andra partier idag – från vänsterpartister, till liberaler och konservativa.

Nästan alla partier, sa jag. För att det räcker ju inte att ibland, när det passar, ta avstånd från våld och hat. Man måste göra det alltid, och konsekvent.

Och då kan man inte, som Sverigedemokraterna gör, i ena stunden stå i landets alla talarstolar och sprida hat mot invandrare, och sedan i nästa stund slå ut med armarna och låtsas som om man inte förstår varifrån våldet mot invandrare kommer.

Och varför ska vi tro på Sverigedemokraterna när de säger att de tar avstånd från våld, när de samtidigt har företrädare i Riksdagen som sprungit runt på stan med järnrör?

Det är dubbelmoral, det är falskspel.

Mötesdeltagare,

Vi har samlats här idag för att ta avstånd från våld och rasism, efter vad som hände vår SSU-kamrat förra veckan. I denna stund går naturligtvis alla våra tankar, allt vårt stöd, all vår kärlek, till henne. Och vi lovar henne, och vi lovar varandra, att vad som än händer så kommer vi aldrig att ge upp kampen för demokrati och människovärde. Den kampen ska vi föra varje dag, och det ska vi göra tillsammans.

Tack.

./.

fredag 13 september 2013

Några ord om Anna Lindh och dagen för 10 år sedan då allt förändrades

De senaste dagarna så har jag läst det mesta som skrivits för att uppmärksamma 10-årsdagen av mordet på Anna Lindh. Det är omöjligt att värja sig för de egna minnena. De kommer oundvikligen upp. 

Jag för dagbok sedan jag utnämndes till statsråd 2002. Det har visat sig vara ovärderligt att i efterhand kunna gå tillbaka och se hur man agerade i olika situationer, hur skeendet var. Och naturligtvis var mina anteckningar dessa dramatiska dagar för 10 år sedan särskilt noggranna.

2003 var jag folkhälso- och socialtjänstminister i Göran Perssons regering. Dagen då Anna dödades hade jag tillbringat på mitt arbetsrum på Socialdepartementet. Vid 16.30 kom min sekreterare Elisabeth Malmborg in till mig. Hon hade då fått ett samtal från statsministerns kansli Statsrådsberedningen, och fått beskedet att Anna Lindh attackerats. Det hade då bara hunnit gå 10 minuter. Uppgifterna var mycket knapphändiga - det talades om ytliga skador, senare fick vi höra att hon förts till sjukhus. 

Jag skulle invigningstala på en internationell folkhälsokonferens på Norra Latin samma eftermiddag, och efter överläggning med min statssekreterare Ewa Persson Göransson, min politiskt sakkunnige Mikael Magnusson och min pressekreterare Kicki Mäler, och efter ytterligare ett samtal med Sb, bestämde vi oss för att ändå gå dit. Landet måste regeras, även när illdåd inträffar. Men både Kicki och Mikael följde med mig. Inga ministrar skulle gå ensamma på gatorna en sån här stund. Det hade också hunnit komma mer information - Anna hade blivit knivskuren och skadorna var allvarliga. Att de var livshotande visste vi ännu inte.

På konferensen var några hundra nationella och internationella folkhälsoexperter samlade. När jag hälsade dem välkomna till Stockholm så inledde jag med några ord vad som hade hänt. Jag berättade att Sveriges utrikesminister blivit knivhuggen, men att vi fortfarande inte visste skadornas omfattning. Och jag sa att för oss svenskar så kom genast minnet av mordet på Olof Palme upp på näthinnan, och att vi nu alla innerligt hoppades att utgången inte skulle bli så illa. 

Att vi hoppades att Anna skulle klara det. 

Och jag minns att när jag använde ordet "stabbed", talet hölls på engelska, så knöt det sig i magen på mig, kunde knappt få det över läpparna.

Vi stannade bara en kort stund efteråt, många kom fram, var oroliga och beklagade. Mark Levengood skulle vara samtalsledare på konferensen efteråt, och han fick ett tufft jobb med att försöka hålla stämningen uppe och fokusera på ämnena, samtidigt som attentatet kastade en skugga över allt. Men han skötte sin svåra uppgift bra.

Därefter följde Kicki och Mikael mig den korta biten till min övernattningslägenhet på Norrlandsgatan. I min dagbok den kvällen skrev jag:

"Jag tänker på Anna. Bara hon klarar sig. Hon är en av de bästa bland oss - en fantastiskt klok all-round-politiker, en ärlig och god person. Det som hänt är fullständigt overkligt, fullständigt overkligt."

*  *  *

Morgonen efter hämtades vi vid 8-tiden med statsrådsbil vid porten. Jag och vice statsminister Margareta Winberg bodde i samma hus på Norrlandsgatan och delade bil den korta sträckan till Rosenbad. Det var första gången jag åkte bil den biten, alla andra dagar hade man gått obekymrat till regeringssammanträdena.

Ännu visste vi inte hur det hade gått, om Anna hade klarat natten. Media använde begreppet "kritiskt men stabilt" om hennes tillstånd, vilket ju ingav hopp. 

Vi klev av bilen vid Rosenbad. Ett stort journalistuppbåd hade samlats. Mycket filmande och fotograferande, men ingen vågade fråga något - förrän jag var halvvägs upp för trappan och någon journalist viskade "vet du något?" Jag skakade på huvudet. 


Margareta tog hissen upp till statsministern på sjunde våningen. Själv tog jag kulvertgången över till Socialdepartementet. Lars Engqvist, Lasses statssekreterare Mikael Sjöberg och vår planeringschef Christer Persson satt på Lasses rum. Jag gick in till dem och vi pratade en stund om vad som hänt.


En presskonferens med Göran Persson var utlyst till 8.45, och regeringen skulle samlas före. Vid 8.30 gick jag och Lasse över till Rosenbad.


Hiss upp till sjunde våningen där statsministerns kansli och regeringens sammanträdesrum ligger. Strax innanför dörren till statsministerkorridoren står statssekreterare Lars Danielsson, och jag ser honom i ögonen.  Han har gråtit, och han skakar på huvudet. Då förstår jag att Anna är död. 

I regeringens sammanträdesrum har de flesta ministrar hunnit samlas. På Annas plats står ett tänt ljus. En del gråter stilla, nästan alla är tysta eller viskar. Vi vet inte riktigt vad vi ska säga än, vi är tagna och chockade.

På sin vanliga plats vid bordets kortända sitter statsministern, Göran Persson. Det är en av de starkaste personer jag träffat, oftast knivskarp och alltid stabil. Men den här dagen sitter han med hopsjunkna axlar, förkrossad på ett sätt som jag aldrig sett honom varken förr eller senare. 


Klockan är några minuter i nio. Han ska snart gå ut till presskonferensen och bekräfta att Anna Lindh, Sveriges utrikesminister, är död.



*  *  *

Jag gick en gång med i Anna Lindhs ungdomsförbund. Det var hon som var SSU:s ordförande 1985, när jag som 15-åring engagerade mig politiskt. Redan då var hon en celebritet. När jag 1986 blev ordförande i SSU-klubben i Ängelholm tog jag mod till mig och skrev ett brev till henne, och tyckte att hon borde besöka vår gymnasieskola, Rönneskolan. Det var visserligen en borgerligt sinnad trakt, men det fanns en del socialdemokrater på skolan som skulle bli styrkta av ett besök vilket vore bra för vår klubb, resonerade jag.


Och kan ni tänka er: efter några veckor kom ett svar att SSU:s ordförande Anna Lindh, som man ju annars bara såg på TV, gärna skulle komma till Ängelholm!


Någon månad senare får jag ledigt från mina egna lektioner för att ta hand om Anna i Ängelholm. Hon har redan anlänt till skolan och börjar med att träffa två gymnasieklasser. När jag ansluter sitter hon på katedern och dinglar med benen, hållande en kort inledning innan frågestunden tar vid. Det är en minnesbild som etsat sig fast.


Efter lektionen lunch i matsalen med rektorn, och sedan en kort promenad genom stan och över ån, till Folkets Hus. Där ska hon senare hämtas upp för arbetsplatsbesök. Hon frågar om hur det går för SSU-klubben och jag kan inte utan viss stolthet berätta att vi ökat kraftigt i medlemstal och att vi fått en egen lokal!


Anna hade 1984 tagit över ett SSU som bara några år tidigare skakats av svåra stridigheter. Det bär för långt att här reda ut vad konflikterna bestod i, men den grundläggande frågeställningen är nog klassisk för ett ungdomsförbund. Jag skulle beskriva det som vilket förhållningssätt SSU skulle ha till det socialdemokratiska partiet. Den radikalare delen av SSU ville ha ett mer självständigt och kritiskt förhållningssätt, medan de andra ville att SSU skulle vara mer följsamt. Detta tog sedan sig uttryck i en rad sakpolitiska konflikter, men också personkonflikter. 


Konflikterna hade växt under 1970-talet, och på kongressen 1981 ställdes allt på sin spets. Då lyckades den radikalare delen av SSU få Bo Bernhardsson vald till förbundssekreterare, medan Jan Nygren från den andra sidan kvarstod som förbundsordförande. Det innebar att SSU i praktiken fick ett delat ledarskap, vilket i efterhand framstår som det bästa som kunde hända. Med Janne och Bosse fick nämligen SSU:s ledning legitimitet i alla läger, och under deras tid började SSU läka samman igen. Deras goda samarbete betydde mycket i den processen.


1984 lämnade de emellertid sina poster, och efterträddes av "firma Lindh och Linde", d v s Anna Lindh  som ordförande och Leif Linde som förbundssekreterare. Anna stod den radikalare, mer partikritiska delen av SSU närmast, medan Leif Linde hade foten i det andra lägret. Det blev en mycket lyckad kombination, och det SSU som jag var verksam i under nästan 10 år (1985-94) var en i huvudsak mycket harmonisk organisation, präglad av först Anna Lindhs och sedan Karl-Petter Thorwaldssons ledarskap. Kålle efterträdde ju Anna 1990.


Det har talats mycket om Annas mod, och allt det är riktigt. Men som alla framgångsrika politiker var hon inte bara modig, utan också strategiskt smart. Det visade hon på 1980-talet: istället för att gräva ner SSU i gamla konflikter, tog hon ett steg framåt och öppnade upp andra frågor som både låg i tiden och som hon kunde samla hela SSU bakom. 


Det var för det första det internationella engagemanget, där kampen mot apartheid i Sydafrika, stöd till frontstaterna i södra Afrika (framför allt Mocambique) och stöd för den unga demokratin i Nicaragua stod i förgrunden. Där gjorde SSU bestående och viktiga insatser under 1980-talet, och Anna Lindhs personliga engagemang i dessa frågor var avgörande. Vi SSU:are samlade in pengar till ANC, ordnade kurser och seminarier om Mocambique, tog emot besök från latinamerika.


För det andra så tog SSU sig an miljöfrågorna på ett sätt som man inte gjort tidigare. Utsläpp, försurning, kärnkraften och bilismens starka tillväxt blev frågor som engagerade SSU starkt. En stor fråga blev byggandet av Öresundsbron, som SSU tog klar ställning emot. Vi var många unga som i den frågan såg en symbol för en ohämmad bilism vars utsläpp med tiden skulle bli ohållbara. Anna Lindh tog den kampen mot såväl näringsliv som parti, och vi älskade henne för det.


Nu blev det ju en bro, och det är sannerligen inget jag beklagar idag. Samtidigt så skäms jag inte ett ögonblick för SSU:s ståndpunkt på 1980-talet. Utan den starka miljökritiken så hade det sannolikt inte blivit någon järnvägsförbindelse på bron, bara bilväg. Och projektet hade aldrig blivit så tufft miljögranskat som det blev - bl a fick man ändra sträckningen och Pepparholms läge för att bemöta kritiken när det gällde vattengenomströmningen. Och det är roligt att se att bron faktiskt blivit en succé - inte för bilismen utan för kollektivtrafiken. Tågresandet över sundet har överträffat alla förväntningar.



*  *  *

Många spekulerar i vad som skulle hänt om Anna fått leva. 


Jag är övertygad om att Göran Persson planerade att träda tillbaka i god tid före valet 2006, kanske redan 2004. Då hade han gjort det på toppen av sin bana som statsminister - efter att ha sanerat statsfinanserna, halverat arbetslösheten, påbörjat avvecklingen av kärnkraften, inlett förverkligandet av visionen om det gröna folkhemmet, byggt ut vuxenutbildningen och den högre utbildningen, vunnit internationell respekt genom det framgångsrika EU-ordförandeskapet 2001 och med uppmärksammandet av Förintelsen. 


Göran hade i praktiken lett socialdemokratin sedan den 18 augusti 1994, när han i samband med valmanifestet kunde presentera sina "skarpa förslag", d v s starten på den budgetsanering som skulle få landet på fötter igen. 


Ett ledarbyte låg alltså i korten. Och de allra flesta av oss såg Anna som den naturliga efterträdaren. Hon hade visat sig ha just den där kombinationen av glödande idealism och kylig pragmatism som man måste ha som socialdemokratisk ledare. 


När Ingvar Carlsson på hösten 1995 tillkännagivit sin avgång, Göran Persson sagt nej och alla trodde att det skulle bli Mona (före kontokortsaffären) så hade jag på Lunds Arbetarekommun styrelse istället pläderat för Anna. Men de äldre i styrelsen tyckte att denne unge miljöminister fortfarande var för oprövad, och styrelsen gick istället på Mona. Det förslaget föll sedan på medlemsmötet, men det är en annan historia.


Och det kanske var rätt, 1995 hade kanske varit för tidigt. Men 2004 eller 2005 hade varit perfekt. Då hade vi kunnat gå till val 2006 inte bara med allt det vi uträttat under Göran Perssons ledning i bagaget, utan också med löfte om något nytt. "Time-for-change"-argumentet hade inte varit så starkt för väljarna som det kom att bli.


Det är ju en evig diskussion inom statsvetenskapen och sociologin om vad som egentligen styr historiens gång: är det personerna eller strukturella förhållanden? Jag har väl i grunden en materialistisk historiesyn och lutar väl åt de senare förklaringsmodellerna, men man kan inte komma ifrån att enskilda människor kan förändra historiens gång på ett mycket påtagligt sätt. 


Med Anna i ledningen hade vi helt enkelt haft lättare att vinna 2006 års val, och då hade Sverige sett annorlunda ut än vad vårt land gör idag. Arbetslösheten hade varit lägre, klyftorna mindre, klimatomställningen kommit längre.


Nu blev det inte så. Med Annas död stängdes Görans utgångsdörr. Han blev tvungen att försöka vinna ett val till. Det är mycket svårt att vinna tre val i rad i modern politik. Och det hade vi redan gjort: 1994, 1998 och 2002. 


Men att vinna fyra val är nästan omöjligt. Ändå så var det nästan så att vi lyckades - när valresultatet kom så skilde det bara ett par procent till de borgerligas fördel. Reinfeldt fick regera Sverige med bara 7 rösters övervikt i Riksdagen.


Så även om Göran gjorde en mycket bra valrörelse 2006 - det gjorde vi alla - så räckte det inte till. Självklart så hade det varit svårt också med Anna. Göran hade ju sitt starka erfarenhetskort, det hade inte Anna på samma sätt, men jag tror att utgången trots allt blivit annorlunda ut.



*  *  *

Det ställs ohyggliga krav på en socialdemokratisk partiledare. Han eller hon har tre uppgifter: att hålla ihop partiet, att vinna val och att styra landet. Den borgerliga dominansen i media gör dessutom att socialdemokrater inte får spela med samma regler som de borgerliga. När socialdemokratiska misstag  ofta blåses upp till orimliga proportioner, så tenderar borgerliga misstag att skylas över och gömmas undan. Se bara på den aktuella Nuonaffären. 


Att vara socialdemokratisk partiledare är att slita i motvind och uppförsbacke, men att ändå älska det. Jag såg det på nära håll under de nästan 10 år jag arbetade med och för Göran Persson.


Det krävs en alldeles särskild personlighet för att möta dessa krav, och sådana ledare är förstås ytterst sällsynta. Det kommer kanske fram en eller ett par sådana personer per generation. Anna Lindh var en sådan person. Stefan Löfven kan mycket väl visa sig också vara det - han har redan visat att han kan hålla ihop partiet och staka ut en klar riktning. 


Anna är borta. Men livet går, trots allt, vidare. Och för oss som är kvar finns det egentligen bara ett bra sätt att hedra våra bortgångna företrädare. 

Och det är att arbeta vidare för de ideal som de stod för.