Första Maj i Halmstad och Varberg 2015

Mötesdeltagare,

Ibland behöver man inte göra saker och ting så svåra. För något år sedan hade ett samtal med min då 8-årige son. Det är mycket man funderar över när man är åtta.

Först frågade han mig: ”Pappa, varför dricker vuxna öl?”. Och jag svarade väl ungefär såhär att det kan väl vara gott ibland, men barn får inte dricka alkohol och man får inte dricka för mycket. ”Varför det?” ”Nä, då blir man full och då gör man saker man inte hade tänkt och man tappar omdömet.”

Så gick det en stund, och sedan ville han prata politik.

”Pappa, visst är det så att socialdemokraterna vill att den som är fattig ska få mer pengar?” ”Jo, så är det.”

”Och moderaterna vill att de fattiga ska få mindre pengar?”

”Jo, ungefär så.”

Och det var han nöjd med. Men så tänkte jag att jag skulle komplicera det lite för honom, så jag sa: ”Men kan du tänka dig, det finns faktiskt fattiga som röstar på moderaterna ändå.”

Då tänkte han en sekund, men sedan kom det blixtsnabbt:

”Men då har de väl druckit mycket öl?”

*  *  *

Mötesdeltagare,

Jag lyssnade häromdagen på Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där han tecknade bilden av det goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade efter:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Så sa han, Per Albin Hansson, för snart 90 år sedan. Och jag tänkte: är vi där idag? Är Sverige idag ett land utan privilegierade och utan tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar och utan styvbarn? Är Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet?

Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis inte. Tvärtom. Det gick i motsatt riktning under de åtta år som den borgerliga regeringen satt. Vi kommer ju ihåg hur det var.

Systematiskt ställde de grupper mot varandra. Sjuka mot friska, arbetslösa mot anställda, pensionärer mot löntagare, landsbygd mot storstad. Konsekvent beskrev de sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa som ”bidragstagare”. Aggressivt hetsades sjuka och arbetslösa i en allt mer intensiv klappjakt för att söka jobb som inte fanns. Den som inte kunde eller inte orkade arbeta var inte värd någonting.

Tiotusentals sjuka har kastats ut från sjukförsäkringen varje år.  De har skickats till arbetsförmedlingen, där de fått ställa sig sist i kön bakom 400 000 arbetslösa, gå på jobbsökarkurser, bli tagna i örat av klämkäcka jobbcoacher, och kanske sist och slutligen hamna på arbetsmarknadens slutstation, FAS 3.

Så var den borgerliga politiken. Det var ett nytt betraktelsesätt av sjuka och arbetslösa som bröt fram – det är ditt eget fel om du är arbetslös, det är ditt eget fel om du är sjuk.

Det var en ny sorts människosyn som man försökte etablera. Den som är frisk och har arbete ska inte bry sig om den som är sjuk och arbetslös. Det var en ny variant av deras gamla uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. En kallhamrad cynism, en naken klasspolitik.

Men hur var det nu? Vi skulle ju ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där ingen var styvbarn. Där alla faktiskt fick vara med, där alla förtjänade respekt och tillskrevs ett människovärde. Det var ju det som var visionen. Det var det som var den svenska modellen. Det var det som var Sverige. Solidariteten.

Per Albin Hansson hade ord för detta också i sitt folkhemstal. Han sa:

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati.”

Med andra ord: trygghet skapar sammanhållning i ett samhälle. Det är när man rycker undan den tryggheten, som motsättningarna växer.

Men det finns ju i grunden ingen motsatsställning mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan, och dem som är sjuka och arbetslösa å den andra. Därför att den som är frisk och stark och i arbete idag, kan imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en hjälpande hand.

Och detta är inget gammaldags eller mossigt eller omodernt – tvärtom. Globaliseringen gör ju att arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte bara arbetare, utan också tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden, byggd på våra socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om varandra under svåra tider, den är modernare än någonsin.

Och det såg väljarna 2014. Efter åtta år av borgerlig regering, så fick väljarna nog. 2014 gjorde de borgerliga sitt sämsta valresultat genom alla tider, och vi fick en ny regering med en ny politik.

Mötesdeltagare, låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det inga bidrag! Det är försäkringar, som löntagarna under ett långt arbetsliv satt av löneutrymme till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då man inte kan eller får jobba!

Nu omsätts detta i praktiska reformer! Nu påbörjar vi den mödosamma vägen att återupprätta tryggheten!

Nu höjer vi a-kassan för första gången på 13 år!

Nu avskaffar vi stupstocken i sjukförsäkringen!

Nu gör vi oss av med det förnedrande FAS 3 och satsar istället på utbildning!

Nu säger vi klart och tydligt: vårt land ska byggas med solidaritet, inte med egoism!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Vi har stora uppgifter framför oss. Vi ska minska klyftorna. Vi ska återskapa solidariteten. Vi ska stoppa vinstjakten i välfärden.

Men den allra största uppgiften handlar naturligtvis om att klara jobben. Om vi inte klarar kampen mot arbetslösheten, då kommer vi inte att kunna klara så värst mycket annat heller.

Kom ihåg hur de borgerliga misslyckades kapitalt. Ni kommer väl ihåg hur de sa 2006? Då sa Reinfeldt att Sverige hade massarbetslöshet, men om bara han fick regera så skulle det ordna sig. Då skulle jobben komma. Om några år skulle vi ha full sysselsättning.

När Reinfeldt tillträdde som statsminister så var arbetslösheten 6 procent. När han avgick så var den över 8. Över 400 000 var arbetslösa. Långtidsarbetslösheten hade tredubblats. Socialbidragskostnaderna hade ökat med 2 miljarder kronor per år, med 25 procent.

Då sa Anders Borg: ”Det är inte vårt fel, det är finanskrisen! Och det är i alla fall bättre än i Grekland!”

Ja. Men när började Sverige jämföra sig med de länder som det går sämst för? Det är väl inte med krisländerna som vi ska jämföra oss? Vad är det för ambitionsnivå? Det är väl de länder som det går bäst för som vi ska jämföra oss med?

Mötesdeltagare, socialdemokratins mål är inte att Sverige ska vara bättre än Grekland. Vårt mål är att vi ska vara bäst i Europa!

*  *  *

Vi ska nå dit till 2020. Men det är långt till ett läge där arbetslösheten är lägst i EU. Just nu ligger vi på plats 13 av EU:s 28 medlemsländer. Sverige och Finland har den högsta arbetslösheten i Norden. Vi har högre arbetslöshet än länder som Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien, Österrike – alltså många av de länder som vi brukar jämföra oss med.

Det är ingen naturlag att det ska vara så. Historiskt sett så har Sverige presterat mycket bättre än så. En gång var Sverige världsbäst på låg arbetslöshet – nu är vi ett mediokert land i ett Europa som stagnerar.

Men det behöver inte vara så. Det är ingen naturlag att vi ska ha 400 000 arbetslösa år efter år. Men då måste man lägga om politik.

De borgerliga satte allt på ett kort: skattesänkningar. På sina 8 år så sänkte de skatten med 140 miljarder kronor. Det är mer än vad hela äldreomsorgen kostar på ett år. Det är ungefär lika mycket som hela den svenska grund- och gymnasieskolan kostar på ett år.

Med 140 miljarder kronor sänkte man skatten. Men det blev inga jobb av det. Det enda vi fick var ökade klyftor och ett gigantiskt hål statsfinanserna.

För så var det ju. Det är ju Anders Borgs bäst bevarade hemlighet, men nu börjar sanningen komma ikapp honom: Göran Persson lämnade över ett överskott på 65 miljarder till Fredrik Reinfeldt. Åtta år senare hade det vänts till ett underskott på nästan 90 miljarder.

De borgerliga har gjort som de brukar: de har tömt skafferiet, utan att det gett några nya jobb.

Nu lägger vi om politiken. Nu är det slut på skattesänkningarna. Nu använder vi istället våra gemensamma resurser till sjukvård, äldreomsorg och skola, till att rusta vårt järnvägsnät och bygga ny infrastruktur. Det är huvudinnehållet i den budget vi presenterade för två veckor sedan.

Men inte bara det. En av de största satsningarna är att vi sätter igång med att bygga bostäder.

Där har det ju också stått stilla i åtta år. Vi hade en regering som gärna pratade om att bygga bostäder – men det enda som växte i det borgerliga Sverige, det var ju högen av bostadspolitiska utredningar. Stefan Attefall tillsatte 69 bostadspolitiska utredningar! Men ingen kan väl bo i en utredning! Man måste ju ha riktiga hus, det är ju där man kan bo!

Det sista han hittade på var de s k Attefallshusen. Det är ett slags förväxta friggebodar. Och de kan säkert vara bra, men de löser ju inte bostadskrisen. När unga människor ska flytta hemifrån och bilda familj så måste de ju ha en riktig lägenhet, ett eget hem – de ska väl inte flytta in i grannens trädgård!

Jo, det byggdes förstås också en del under den borgerliga tiden, jag ska inte vara orättvis. Konstigt vore det annars, med nollränta. Men problemet är att det byggdes alldeles för lite, eftersom behovet ökade ännu snabbare. Och de lägenheter som byggdes, ja där är hyrorna ofta så höga så folk med vanliga inkomster har inte råd med dem.

Det är som vi alltid har sagt: marknaden löser inte bostadsfrågan. Det behövs politik. Och om vi inte gör något, då kommer bostadsbristen att öka, och det leder till både tillväxtproblem och trångboddhet. Unga människor ska väl kunna flytta hemifrån innan de är 30?

Det vi nu gör är stort och nödvändigt. Vi går in med en investeringsstimulans för hyresrätter. Vi går in med pengar till kommuner där det byggs mycket lägenheter. Och vi genomför en upprustning för miljonprogramområdena.

Sammantaget är detta ett bostadspolitiskt paket på över 6 miljarder kronor – per år.

Det är den största bostadspolitiska satsningen på över 10 år! Det ger jobb, det förbättrar Sveriges tillväxtförutsättningar, det är klassisk socialdemokratisk politik!

*  *  *

Mötesdeltagare,

De borgerliga var dåliga i regeringsställning. Men frågan är om de inte är ännu sämre i opposition.

Jag såg den nya moderatledaren Anna Kinberg Batra på TV för ett tag sedan. Hon kritiserade oss hårt för att vi gjort upp med vänsterpartiet om budgeten. Då frågade reportern: ”Erbjuder ni annat samarbete?” ”Nä, vi är i opposition.”, svarade hon.

Det är ju rätt talande. De angriper oss för att vi gör upp med vänsterpartiet, men de ville själva inte vara med och samarbeta med oss!

Det är till och med så att fram till nu så har de borgerliga partierna inte vågat träffa oss i regeringen en och en. När det varit förhandlingar, så har alltid kommit i grupp, så att de kan bevaka varandra så att ingen går med på något som någon annan inte gillar. Det låter inte klokt, men det är faktiskt sant. Det är som i småskolan.

Fram till nu. Kanske förebådar försvarsuppgörelsen om att det nu är på väg att spricka upp. Att också de borgerliga partierna är beredda att ta ansvar för Sverige, om det behövs. Det behöver vi mer av i Sverige.

Vårt land är för litet för att slitas sönder av stora konflikter – vi behöver mer av samarbete, mindre av konfrontation, och då måste också de borgerliga partierna komma ner från läktaren.

Två saker ska jag säga om Sverigedemokraterna. För det första: vi får aldrig tro att detta är ett löntagarparti. Det är det inte. Sverigedemokraterna är ett högerparti.

Det visade man ju inte minst i höstas, när de tillsammans med de borgerliga röstade ner vår budget i riksdagen. Då röstade Sverigedemokraterna emot bättre a-kassa, de röstade emot satsningar på vård, skola och omsorg, de röstade emot bättre sjukförsäkring, de röstade emot sänkt pensionärsskatt. De röstade aktivt för en högerpolitik, de röstade aktivt emot reformer som skulle komma alla löntagare till del.

Nu kommer vi att kunna genomföra det här ändå, tack vare decemberöverenskommelsen, men ingen ska glömma att Sverigedemokraterna har visat korten: det är ett löntagarfientligt parti.

För det andra: tro aldrig att detta är ett anständigt parti. Det är det inte. De må nu klä sig i kostym och slips, men så fort kameran är släckt så kommer järnrören fram. Ja, och ibland kommer ju järnrören fram till och med när kameran är på…

De har sina rötter i nazistiska rörelser, och det visar de ju också då och då. Nu senast när en hög företrädare för Sverigedemokraterna började resonera om att judar inte var några riktiga svenskar.  

I blixtbelysning framträdde deras världsbild. Deras ideologi vilar ytterst på en apartheidtanke – på tanken att människor med olika härkomst ska hållas åtskilda, att de inte ska blandas, att de ska leva på olika platser. Och så ägnar man sig åt att sprida fördomar och myter om andra kulturer, för att sedan kunna exploatera det politiskt.

Det var det som Martin Luther King bekämpade i den amerikanska södern på 1960-talet – segregationspolitiken. Om ni inte redan har sett filmen ”Selma”, som handlar om de svartas kamp för att kunna registrera sig för att kunna rösta, så se den. Det är en fantastisk skildring.

Det var också detta synsätt som Olof Palme bekämpade, när han som en av i början väldigt få statsmän, tog upp kampen mot apartheid i Sydafrika.

Och det går ett bråddjup mellan arbetarrörelsens synsätt och de värderingar som Sverigedemokraterna står för.

På ena sidan Sverigedemokraterna, som ser ner på och föraktar människor med annan etnisk bakgrund, och som sprider fördomar och myter.

På andra sidan vi socialdemokrater, som bygger vår ideologi på vår uppfattning om att alla människor är lika mycket värda, och på vår tro på att människor med olika bakgrund, religion, etnicitet, kultur, faktiskt kan leva tillsammans i fred och harmoni.

Vi socialdemokrater måste fortsätta att stå upp för våra grundläggande värderingar.

Vi måste fortsätta att arbeta för ett Sverige som präglas av öppenhet, tolerans, solidaritet och fred – inte av utestängning, våld och hat!

Vi måste fortsätta att bekämpa främlingsfientlighet och rasism, var det än dyker upp!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Ibland måste man påminna sig om vad det är för värld vi lever i. Varje år gör FN:s barnfond UNICEF en rapport om situationen för världens barn. När den senaste rapporten presenterades i slutet av förra året så sa UNICEF-chefen Anthony Lake såhär:

”Barn har dödats i sina klassrum och i sina sovrum. De har blivit föräldralösa, kidnappade, torterade och till och med sålda som slavar. Inte på mycket länge har barn blivit utsatta för en sådan obeskrivlig brutalitet.”

Han sammanfattade med att säga att 2014 varit ett förödande år för världens barn.

Bakgrunden är förstås de många krig och konflikter som pågår i världen. Över 50 miljoner människor är på flykt. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. I Syrien är hälften av befolkningen på flykt undan antingen ISIS eller diktatorn al-Assads styrkor. Det är över 10 miljoner människor. 7 miljoner är kvar i landet, mer än 3 miljoner har lyckats att ta sig ut och finns nu i flyktingläger i Libanon, Turkiet och Jordanien.

Så ser det ut. Och inte ens den mest kallhamrade Sverigedemokrat kan väl ändå hävda att detta inte är ”riktiga flyktingar”?

En liten del av dessa lyckas ta sig till Europa. Många av dem reser över Medelhavet, satta på mycket farliga båtar av samvetslösa människosmugglare. För snart två veckor sedan drunknade över 800 människor utanför Italiens kust, i den värsta flyktingkatastrofen någonsin. Ett fåtal klarade sig. De som klarade sig var alla män. De kvinnor och barn som befann sig på båten hade förmodligen varit instängda under däck. De hade inte en chans när fartyget gick under mitt i natten. Man kan knappt tänka sig de fruktansvärda scenerna när dessa människor drogs ner i djupet i mörkret.

När världen ser ut så, så är det självklart att vi måste ta ett ansvar för de människor som nu flyr. Och det måste vara ett gemensamt ansvar. Vi måste hjälpa till med att rädda liv på Medelhavet, och igår beslutade regeringen att ställa svenska båtar eller flygplan till förfogande om Frontex begär det. Och det lär behövas, för EU:s insatser i Medelhavet ska tredubblas. Dessutom måste vi bekämpa dessa människosmugglare, som nu helt utan skrupler är beredda att sända människor i döden för att tjäna pengar.

Men vi måste också ta ett gemensamt ansvar i Europa för flyktingsituationen. Sverige och Tyskland kan inte ta hela ansvaret. Alla länder i Europa måste vara beredda att ställa upp. Och så är det sannerligen inte idag – inte ens hälften av EU-länderna deltar i FN:s vidarebosättningsprogram, där flyktingar direkt från flyktingläger ges en fristad i väst. Fler EU-länder måste ta fler flyktingar.

Och vi måste hjälpa på plats. I nästa vecka åker jag till Jordanien och Libanon för att se hur situationen är där för de syriska flyktingarna, och hur de svenska biståndsmedel används som vi anslår till dessa länder.

Och när det gäller Sverige, så måste också alla kommuner ställa upp. När Fredrik Reinfeldt förra året sa att vi skulle ”öppna våra hjärtan” så var min första reaktion: men då kan han väl börja med att öppna Vellinge… Eller Lomma. Eller Danderyd. Eller Lidingö. Eller Täby. Eller någon av de andra moderatkommunerna som i alla tider försökt undvika att ta emot flyktingar.

Det fungerar inte. Alla kommuner måste ta emot flyktingar, det kan inte bara vara de socialdemokratiska kommunerna som gör det.

Visst är detta en utmaning för Sverige. Men det kan också bli en fantastisk tillgång.

Minns ni när Olof Palme talade om barnen som vår enda konkreta länk till framtiden? Om att det inte kunde handla om mina barn och dina barn, utan om att det handlade om våra gemensamma barn, varenda tjatting så att säga, som han uttryckte det?

Det tänker jag på när jag besöker asylboenden i Sverige, och träffar både barn och vuxna som lyckats fly från krigets fasor.

I barnens ögon finns ett nytt ljus.

De saknar förstås sina släktingar och sitt hemland, men de behöver inte längre vara rädda för att gå ut och leka. De fryser lite i det här klimatet, även om många fått vinterkläder som snälla människor har skänkt, men de är glada, trygga och vetgiriga. Många av dem är på god väg att lära sig svenska, trots att de bara har varit här några veckor.

Sak samma med de vuxna. De är också angelägna att lära sig svenska och komma i arbete. Nästan en tredjedel av dem har högskoleutbildning – det är lärare, läkare, sjuksköterskor, ingenjörer. Men här finns också snickare, mekaniker, plåtslagare, byggnadsarbetare.

De vill vara med om att bygga framtidens Sverige. Vi måste nu se till att de får den möjligheten, att de kan etablera sig i Sverige och snabbt komma i arbete. Då kommer detta inte att vara en belastning för Sverige – tvärtom – det kommer att stärka vårt land.

Det finns de som säger att det är för många. Att vi ska stänga våra gränser. Att vi ska vända dessa människor ryggen. Men jag säger att vi kan inte kasta ut kvinnor och barn tillbaka ut i kriget. Det kan vi inte göra.

Det är när behovet är som störst, när omvärlden är som mörkast – det är då som solidariteten måste vara som starkast.

Det är det som Sverige måste vara: ett land som präglas av humanism, medmänsklighet och solidaritet. Och det är vad första maj handlar om, mer än något annat. Tack för att jag fått fira denna dag med er!

./.

Anförande vid GAPF:s manifestation mot hedersrelaterat våld, Medborgarplatsen 24 juni

Mötesdeltagare,

Först vill jag rikta ett tack till föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, och speciellt till Sara Mohammad, för den viktiga och värdiga manifestation som ni arrangerar här idag.

Idag hedrar vi alla dem som fallit offer för förtryck och våld i hederns namn. Pela, Maria, Fadime, Abbas och många andra har fått betala det högsta priset för en brutal och ålderdomlig syn på kvinnor, barn och familj. Vi hedrar dem, och vi minns dem.

Men det handlar inte bara om att minnas de döda. Det handlar om att aldrig glömma de levande. Och sanningen är ju den att det runt om i världen och i Sverige, just nu, i denna stund, lever tusen och åter tusen flickor och pojkar under sina egna släktingars förtryck, ofta i en omfattning som många av oss inte ens kan föreställa oss.

Att riskera att bli könsstympad. Att riskera att bli bortgift med en person man aldrig träffat. Att oroa sig för sommarlovet, för att man riskerar att föras utomlands och aldrig få komma tillbaka. Att inte kunna umgås med sin jämnåriga. Att inte kunna älska vem man vill, att behöva smyga med sin kärlek, i dödsskräck.

Detta är en verklighet för tusentals, framför allt flickor men också pojkar, i vårt land. Detta förtryck måste få ett slut.

Vi säger ofta om våra barn att de är en gåva. Och så är det ju. Men vi äger dem inte.

Vi äger inte våra barn. De är egna individer, med egna rättigheter, egna önskemål, egna drömmar som de har rätt att försöka förverkliga, och vår uppgift som föräldrar är att stödja dem i det, och med stigande ålder ge våra barn alltmer frihet, så att de i trygghet kan ta steget ut i vuxenlivet och söka sin egen väg till lycka.

De mänskliga rättigheterna är odelbara, och de tillkommer alla. Ingen kan skönsmässigt välja vilka mänskliga rättigheter som ska gälla just för oss, just i vår familj. De mänskliga rättigheterna gör inte halt framför hemmets tröskel. De gäller också i hemmet och i familjen.

Ibland så är familjen en del av problemet, och inte en del av lösningen. Men när familjen är svag, så måste samhället vara starkt.

Då måste samhället - skolan, sjukvården, men kanske framför allt socialtjänsten - agera snabbt och resolut, och i allvarliga fall vara vara beredd att omhänderta barn som far illa, för deras eget skydd.
Och det måste naturligtvis gälla oavsett vilken etnisk bakgrund dessa familjer har. Alla barn har rätt till skydd, oavsett etnisk bakgrund.

Min bild är att detta inte fungerar tillfredsställande idag - att samhället många gånger sviker dessa barn, ser åt ett annat håll. Det får inte ske. Här måste samhället bli mycket bättre på att upptäcka vad som händer, se riskerna och ingripa.

Men inte bara det. Jag upplever också att Sverige många gånger sviker våra egen medborgare utomlands - när t ex ett barn förts utomlands för att giftas bort och svenska myndigheter får reda på det, då måste den svenska representationen i de länder det berör vara aktiv för att skydda barnen och hävda svensk lag.

Den nya lagen mot tvångs- och barnäktenskap är bra, men den måste följas upp med åtgärder både här hemma i Sverige och på våra beskickningar utomlands.

Så vi samlas för att hedra de döda. Men det bästa sättet att göra det är att förbättra för de levande, de som idag lever i detta förtryck. Ni som samlats här på Medborgarplatsen kan vara avgörande för om vi en gång för alla ska få ett slut på våld och förtryck i hederns namn. Tack för att ni är här, och tack för att jag fick komma.

Anförande på Första Maj i Härnösand och Sundsvall 2014

Mötesdeltagare,

Det är några viktiga månader som kommer nu, med två val framför oss. Först Europavalet 25 maj, och sedan riksdags-, kommun- och landstingsval 14 september. Det är två viktiga vägval, för Europa och för Sverige.

Och ibland i politiken behöver man inte göra saker och ting så svåra. Jag kom att tänka på det när jag häromdagen hade ett samtal med min 8-årige son. Det är mycket man funderar över när man är åtta.

Först frågade han mig: ”Pappa, varför dricker vuxna öl?”. Och jag svarade väl ungefär såhär att det kan väl vara gott ibland, men barn får inte dricka alkohol och man får inte dricka för mycket. ”Varför det?” ”Nä, då blir man full och då gör man saker man inte hade tänkt och man tappar omdömet.”

Så gick det en stund, och sedan ville han prata politik.

”Pappa, visst är det så att socialdemokraterna vill att den som är fattig ska få mer pengar?” ”Jo, så är det.”

”Och moderaterna vill att de rika ska få mer pengar?”

”Jo, ungefär så.”

Och det var han nöjd med. Men så tänkte jag att jag skulle komplicera det lite för honom, så jag sa: ”Men kan du tänka dig, det finns faktiskt fattiga som röstar på moderaterna ändå.”

Då tänkte han en sekund, men sedan kom det blixtsnabbt:

”Men då har de väl druckit mycket öl?”

*  *  *

Så mötesdeltagare, ibland behöver man inte göra politiken så förfärligt svår. Jag lyssnade häromdagen på Per Albin Hanssons klassiska folkhemstal från 1928, där han tecknade bilden av det goda samhället, det som arbetarrörelsen strävade efter:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

Så sa han, Per Albin Hansson, för över 80 år sedan. Och jag tänkte: hur långt har Sverige nu fjärmat sig från detta ideal? Är Sverige idag ett land utan privilegierade och utan tillbakasatta? Är Sverige idag ett land utan kelgrisar och utan styvbarn? Är Sverige idag ett land som präglas av likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet?

Vi vet ju alla svaret. Naturligtvis inte. Det har gått i motsatt riktning under de snart åtta år som den borgerliga regeringen har suttit. Man har systematiskt ställt grupper mot varandra. Sjuka mot friska, arbetslösa mot anställda, pensionärer mot löntagare, landsbygd mot storstad. Vi har fått ett allt hårdare debattklimat där högerkrafterna konsekvent beskrivit sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa som ”bidragstagare”. Sjuka och arbetslösa har hetsats i en allt mer aggressiv klappjakt för att söka jobb som inte finns. Den som inte kan eller orkar arbeta tycks numera inte vara värd någonting.

Vi har fått en omänsklig sjukförsäkring, där tiotusentals människor utförsäkras varje år.  De har skickats till arbetsförmedlingen, där de fått ställa sig sist i kön bakom 400 000 arbetslösa, gå på jobbsökarkurser, bli tagna i örat av klämkäcka jobbcoacher, och kanske sist och slutligen hamna på arbetsmarknadens slutstation, FAS 3, där det nu finns 35 000 människor.

Det är ett nytt betraktelsesätt av sjuka och arbetslösa som brutit fram – det är ditt eget fel om du är arbetslös, det är ditt eget fel om du är sjuk. Det är inget samhällsproblem, det är ett individuellt problem.

Det är en ny sorts människosyn som man försöker att etablera. Den som är frisk och har arbete ska sluta att bry sig om den som är sjuk och arbetslös. Det är en ny variant av deras gamla uppdelning av människor i ”närande” och ”tärande”. Samma kallhamrade cynism, samma nakna klasspolitik.

Men hur var det nu? Skulle vi inte ha ett samhälle där ingen var kelgris, och där ingen var styvbarn? Där faktiskt alla fick vara med, där alla förtjänade respekt och tillskrevs ett människovärde? Var det inte detta som var visionen? Var det inte detta som var den svenska modellen? Var det inte detta som var Sverige? Solidariteten.

Per Albin Hansson hade ord för detta också i sitt folkhemstal. Han sa:

”Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mer medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför.”

Det är över 80 år sedan, men det kunde varit sagt igår.

Mötesdeltagare, vi måste slå tillbaka det här. Låt det en gång för alla bli sagt: pensionerna, sjukförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen – det inga bidrag! Det är försäkringar, som löntagarna under ett långt arbetsliv satt av löneutrymme till, för att man ska kunna få en trygg försörjning under de tider i livet då man inte kan eller får jobba.

Det finns ingen motsättning mellan dem som är friska och arbetsföra och ena sidan, och de som är sjuka och arbetslösa å den andra. Den som är frisk och stark och i arbete idag, kan imorgon vara sjuk eller arbetslös. Och då kan man behöva en hjälpande hand.

Och detta är inget gammaldags eller mossigt eller omodernt – tvärtom. Globaliseringen gör ju att arbetslöshetsrisken ökat för alla grupper – inte bara arbetare, utan också tjänstemän och akademiker. Den generella välfärden, byggd på våra socialförsäkringar, och denna tanke att vi ska ta hand om varandra under svåra tider, den är modernare än någonsin.

Ska det vara så svårt att förstå, att Sverige inte blir rikare för att sjuka och arbetslösa blir fattigare? Vi människor behöver varandra, vi måste samarbeta, vi måste hålla samman och vi måste hjälpa varandra.

Det var den gamla folkhemstanken, men det är inte nostalgi, det är modernt, för det är det enda anständiga sätt man kan bygga ett samhälle på, och det gällde då, det gäller nu och det gäller i all framtid: vårt land ska byggas med solidaritet, inte med egoism!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Men de har inte bara skapat ett system där människor ställs mot varandra. De har också låtit vinstintressena härja fritt i välfärden. Det kan man väl räkna ut med en krokig pinne, att om vinst tillåts att bli det övergripande målet för ett äldreboende eller ett dagis, ja då finns det en stor risk för att det förr eller senare går ut över kvaliteten. Då får vi en Caremaskandal.

Eller, som jag såg för en tid sedan, ett dagis där barnen bara får knäckebröd och vatten till frukost. Knäckebröd till barn som inte ens fått tänder. När personalen protesterade, så sa ledningen att ”De kan mjuka upp det med gommen.” Samtidigt så gick verksamheten med mångmiljonbelopp i vinst.

Såhär kan vi inte ha det. Välfärden måste ledas utifrån den devis som Gustav Möller en gång formulerade: ”Endast det bästa är gott nog åt folket”. Det är klart att vi kan ha alternativa driftsformer, allt behöver inte bedrivas i kommunal regi. Men vi kan aldrig låta vinstintressena gå ut över kvaliteten. Vi behöver ny lagstiftning på plats som garanterar det.

Att sätta stopp för vinstjakten i välfärden blir en av de viktigaste uppgifterna för en socialdemokratisk regering – det kan jag lova!

 

*  *  *

Mötesdeltagare,

Så det här valet som ligger framför oss handlar om hur vi ska klara välfärden för alla, hur vi ska minska klyftorna, återskapa solidariteten, stoppa vinstjakten i välfärden. Men det handlar naturligtvis också om hur vi ska klara jobben.

Och där har de borgerliga misslyckats kapitalt. Ni kommer ihåg hur de sa 2006? Då sa Reinfeldt att Sverige hade massarbetslöshet, men om bara han fick komma till makten så skulle det ordna sig. Då skulle jobben komma. Om några år skulle vi ha full sysselsättning.

Då var arbetslösheten 6 procent. Idag är den över 8. Över 400 000 är arbetslösa. Långtidsarbetslösheten har tredubblats för de vuxna, och den har fyrdubblats för de unga. Socialbidragskostnaderna har ökat med 2 miljarder kronor per år, 25 procent.

Och då säger de: ”Det är inte vårt fel, det är finanskrisen! Och det är i alla fall bättre än i Grekland!”

Jaha. Och sedan när började Sverige jämföra sig med de länder som det går sämst för? Det är väl inte med krisländerna som vi ska jämföra oss? Vad är det för ambitionsnivå? Det är väl de länder som det går bäst för som vi ska jämföra oss med?

Men just nu är det faktiskt så att Sverige tillsammans med Finland har den högsta arbetslösheten i Norden. Vi har högre arbetslöshet än länder som Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien, Holland, Österrike, USA – d v s många av de länder som vi brukar jämföra oss med.

Det är väl ingen naturlag att det ska vara så? Historiskt sett så har Sverige tillhört de länder i världen som haft den allra lägsta arbetslösheten. När det gäller jobben, så har vi varit bland de bästa i världen. Men nu har vi alltså gått från att vara ett land i världstoppen, till att bli ett mediokert land i ett Europa som stagnerar.  

Men då griper de efter halmstrån i debatten, börjar siffertrixa: ”Ja, men det är faktiskt fler som jobbar nu än 2006”. Ja, det beror ju på att befolkningen är större. Antalet som jobbar har ökat, men det har antalet arbetslösa också, i högre takt. Och då ökar andelen arbetslösa.

Men det behöver inte vara så. Det är ingen naturlag att vi ska ha 400 000 arbetslösa år efter år. Men då måste man lägga om politik.

Den här regeringen satte allt på ett kort: skattesänkningar. På dessa 8 år så har de sänkt skatten med nästan 140 miljarder kronor. Vet ni hur mycket det är?

Det är mer än vad hela äldreomsorgen kostar på ett år.

Det är ungefär lika mycket som hela den svenska grund- och gymnasieskolan kostar på ett år.

Så ni förstår: tänk om man bara hade tagit hälften av dessa pengar, och istället satt dem i skolan, i sjukvården, i äldreomsorgen, i bostäder, i vägar och järnvägar, i klimatåtgärder istället? Tänk så många jobb det hade skapat!

Istället så har det blivit nästan ingenting av nya jobb av dessa skattesänkningar. Vet ni vad vi fick istället? Budgetunderskott. Göran Persson lämnade över ett överskott på 65 miljarder till Fredrik Reinfeldt. Nu, åtta år senare, har det vänts till ett underskott på nästan 90 miljarder.

Så de borgerliga har gjort som de brukar: de har tömt skafferiet, utan att det gett några nya jobb.

Till råga på allt så har dessa skattesänkningar lagts ut på ett extremt orättvist sätt. De rikaste har fått allra mest, och sjuka, arbetslösa och pensionärer nästan inget.

Vet ni, vi har alltså en regering som på fullt allvar tror att om bara pensionärerna betalar högre skatt än löntagarna, ja, då blir jobben fler. Det funkar inte ens i teorin.

Jag tror att vi kommer att behöva höja skatteuttaget de kommande åren. Det behövs för välfärdens skull, inte minst eftersom vi blir äldre och äldre. Behoven inom sjukvård och äldreomsorg kommer att öka, och då måste nog också skatteuttaget öka.

Det kan nog de flesta acceptera. Men bara under förutsättning att skatterna tas ut rättvist. Och då kan vi inte i längden ha kvar denna orättvisa, att pensionärer, sjuka och arbetslösa beskattas hårdare än löntagarna.

Vi måste steg för steg avskaffa denna skatteklyfta. Det kommer att ta tid, för den har nu hunnit växa sig så stor, men det ska göras.

Pensionerna är inga bidrag, det är uppskjuten lön, och därför ska lön och pension beskattas lika!

*  *  *

Men mötesdeltagare, får den här regeringen sitta kvar, då kommer de att fortsätta att öka klyftan. Då väntar jobbskatteavdrag 6, 7 och 8 om hörnet, då ökar orättvisan ytterligare, samtidigt som det blir allt mindre pengar till välfärden.

Vi vill gå en annan väg. Vi säger: nu får det vara slut på dessa skattesänkarexperiment, som inte gett någonting. Låt oss istället använda det utrymme som finns till att anställa människor i skolan, sjukvården och äldreomsorgen. Till att bygga bostäder. Till att bygga ut järnvägen, modernisera Sverige, förbättra vägnätet. Till klimatåtgärder för att spara energi och få ner utsläppen.

Så ser vår politik ut. Och vi tror så mycket på den, att vi till skillnad från de borgerliga vågar sätta upp ett mycket ambitiöst mål: vi har sagt att Sverige ska ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020.

Det är mycket ambitiöst. Idag är vi på 10:e plats i EU när det gäller arbetslösheten. Om vi skulle haft Europas lägsta arbetslöshet idag, så skulle vi i nästan behöva halvera den, och det skulle behöva tillskapas ungefär 300 000 fler jobb.

Är det möjligt? Ja, det är det. Kom ihåg förra gången som vi socialdemokrater satte upp ett mål för arbetslösheten, det var när vi 1996 lovade att vi skulle halvera arbetslösheten till år 2000. Då klarade vi det, och det var faktiskt så att under dessa år i slutet av 1990-talet så skapades faktiskt just 300 000 fler jobb.

Så vi har gjort det en gång, och vi kan göra det igen. Jag jobbade själv i Regeringskansliet vid den tidpunkten, slutet av 1990-talet, jag vet att det går. Men då måste hela politiken, hela statsapparaten men också kommun- och landstingspolitiken, inriktas mot just det målet.

Men genom att sätta upp det här målet så tar vi så klart en risk. För vad vi socialdemokrater i praktiken gör genom att sätta upp ett sådant mål, det är att vi sätter valet 2018 på spel.  Om vi vinner valet 2014, och vi sätter upp detta mål, att ha EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020, ja då är det ju det som valet 2018 kommer att handla om.

Om vi då kan visa att Sverige är på väg att nå målet, ja, då kommer vi nog att vinna också det valet. Men om vi inte kan visa det, då löper vi stor risk att förlora.

Så visst tar vi en risk. Men det är väl en risk värd att ta? Om det är i någon fråga som man kan och ska ta en politisk risk – då är det väl just arbetslösheten? Som ju är roten till så gott som alla sociala problem vi upplever i Sverige idag. Om man inte är beredd att ta en risk för att få ner arbetslösheten, då ska man nog inte hålla på med politik.

Det går att få ner arbetslösheten, men då krävs en ny politik. Då krävs en politik som sätter jobb och välfärd för de många framför skattesänkningar för ett fåtal. Då krävs att man slutar att bekämpa de arbetslösa, och istället bekämpar arbetslösheten!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Allra viktigast är att snabbt få ner arbetslösheten bland de unga. Det är ju de unga som bygger framtiden. Men idag börjar tiotusentals unga människor sitt vuxenliv med att vara arbetslös – många gånger under mycket lång tid. Och ju längre du har varit arbetslös, desto svårare är det att få jobb.

Men det är den framtiden som den här regeringen har att erbjuda många unga: bo hemma hos mamma tills du är 30, jobba gratis i FAS 3. Det är ovärdigt. Och de frikostiga skattesänkningar och subventioner som den här regeringen lagt ut på olika företag och sektorer har ju inte hjälpt ett dugg.

Till dessa ungdomar säger vi socialdemokrater: ingen ung människa ska behöva gå arbetslös mer än 90 dagar. Det är vår 90-dagarsgaranti. Inom 90 dagar ska du ha ett jobb, en praktikplats eller en utbildningsplats. Också det har vi gjort förr, vi hade en liknande garanti på 1990-talet, det fungerade utmärkt. Det går om man vill.

Detta säger de borgerliga nej till. Näringsministern och centerledaren, Annie Lööf, har sagt att hon ”tror inte på arbetsmarknadspolitik.”

Nähä. Men vem tror på centern?

Så arbetslösheten är ett stort problem för Sveriges ungdomar. Men det är också bostadsbristen. För om man väl lyckas få ett jobb eller en utbildningsplats, ja då får man ingen bostad. Då får man flytta runt i andra- tredje och fjärdehand. Sedan den här regeringen tillträdde så har luften helt gått ur bostadsbyggandet. Vi har sett en kraftig minskning, och det är numera inte bara i storstäderna som det råder stor bostadsbrist.

Vi socialdemokrater har presenterat konkreta åtgärder för att öka bostadsbyggandet: 1 miljard i investeringsstöd för nyproduktion av hyreslägenheter, ytterligare 900 miljoner kronor till de kommuner som stimulerar bostadsbyggande. Idag presenterade vi ytterligare ett förslag: ett tillskott till SBAB på 3 miljarder kronor för att stimulera bostadsbyggandet.

Vad har regeringen gjort? Vad är deras lösning? Jo, större friggebodar! Det är ju nästan ett skämt. Och den stackars bostadsministern Stefan Attefall har låtit ut låna sitt namn till det här förslaget: Attefallshus, ska det heta numera. Ja, det är väl inget fel på friggebodar, men att tro att det ska lösa bostadsbristen…

Så där har ni skillnaden: vi socialdemokrater vill lösa bostadsbristen genom att se till att det byggs riktiga lägenheter, så att ungdomar kan flytta hemifrån, få ett eget hem, bilda familj, sätta bo som det hette förr. De borgerliga vill att ungdomarna flyttar in i grannens friggebod. Det är vad de har att erbjuda Sveriges ungdomar. Det är genant.

Mötesdeltagare, så ser valet ut för Sveriges ungdomar: FAS3 och friggebodar med de borgerliga – eller 90-dagarsgaranti och riktiga lägenheter med socialdemokraterna. Sveriges ungdomar kommer att kunna bygga en bra framtid för oss alla, men de måste få en ärlig chans. Låt oss ge dem den!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Den 25 maj är det val till Europaparlamentet. Och det är ett viktigt val, ett val som vi socialdemokrater kan vinna. Och det skulle i så fall vara en vändpunkt för Europa. I 15 år har högern styrt i Europa. Idag är 26 miljoner arbetslösa, varav 6 miljoner unga, och mer än halva kontinenten verkar ha gått in i en permanent kris. I land efter land försämras de sociala villkoren, och i massarbetslöshetens spår brer främlingsfientligheten ut sig.

Vi socialdemokrater går till val på fler jobb, rättvisa villkor på arbetsmarknaden och ansvar för miljö och klimatomställning. Vi presenterade vårt EU-valmanifest i söndags, och då lyfte vi speciellt fram frågorna om fackliga rättigheter och anständiga arbetsvillkor – för alla löntagare, i hela Europa.

Då sa Gunnar Hökmark, ni vet den där gammelmoderaten som en gång var partisekreterare, att vi socialdemokrater nu attackerade den fria rörligheten i Europa, att vi ville göra det svårare för människor att komma hit och jobba. Han antydde rent av att det skulle finnas främlingsfientliga motiv.

Mötedeltagare, den kritiken ska vi aldrig torka på oss, för det är fullständigt fel och djupt oförskämt. Vi säger att det måste vara ordning och reda på arbetsmarknaden. Vi säger att kollektivavtal ska gälla i Sverige, också för dem som kommit hit från andra länder för att arbeta.

Det är inte att göra det svårare för människor att komma hit. Men det är att göra det svårare för oseriösa arbetsgivare att exploatera och utnyttja fattiga och utsatta människor. Det är det handlar om.

Den europeiska drömmen har väl aldrig varit att fattiga människor ska drivas från land till land, arbeta för 30 kronor i timmen och bo i en källare?

Den europeiska drömmen är väl att alla löntagare ska kunna jobba i hela Europa med bra och anständiga arbetsvillkor, det är väl det som är framtiden? Inte att löntagare ska fösas runt som boskap över hela Europa i händerna på skrupelfria arbetsgivare?

Det är detta vi tar strid för. Och inte bara vi i Sverige, utan en samlad arbetarrörelse i alla 28 medlemsländer. Det är socialdemokrater från treriksröset till Gibraltar som går till val med samma budskap, d v s ett stopp för denna nyliberala politik som fått prägla Europa under så lång tid. Vilken kraft finns det inte i detta?

Vi ska ha inte ha ett kapitalets och marknadskrafternas Europa, vi ska ha ett löntagarnas Europa, det är det vi kämpar för, det är därför vi ska vinna valet 25 maj och ta tillbaka Europa från högern!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Jag läste precis om Alan Bullocks klassiska biografi över Adolf Hitler. Jag har läst den tidigare, nu kände jag att det behövdes igen.

Det var den första stora biografin, kom redan 1952, bara några år efter kriget, men den har stått sig anmärkningsvärt väl också i historieforskningen under de 60 år som gått. Det är ett standardverk över nazismens framväxt i Tyskland och övriga Centraleuropa under 20- och 30-talen.

Det finns mycket att säga om vad som hände då. Hur hyperinflation, massarbetslöshet och nationell förnedring drev ett helt folk i armarna på en galning. Det finns, som alltid, mycket att lära av historien.

Ett helt folk, sa jag. Men det är inte riktigt sant. Och det är faktiskt en av lärdomarna. Därför att Hitlers nazistparti lyckades aldrig få ens en majoritet av rösterna. Som högst nådde man inte mer än 37 procent, och i det sista demokratiska valet, i november 1932, tappade man miljontals röster, och fick 33 procent.

Att Hitler ändå lyckades bli rikskansler i januari 1933, berodde på att andra högerpartier och mittenpartier släppte fram honom.

Men inte socialdemokraterna. Nazisternas starkaste motståndare under alla år var socialdemokratin. Socialdemokraterna var också det enda parti som röstade emot i den tyska riksdagen när Hitler avskaffade de demokratiska rättigheterna i mars 1933.

Först då, först efter det, så kunde Hitler, med terror och våld, krossa den tyska arbetarrörelsen, genom att förbjuda partiet och fackföreningsrörelsen och sätta de politiska och de fackliga ledarna i koncentrationsläger.

Varför säger jag detta idag? Jo, för att påminna om den historiska uppgift vi socialdemokrater har när det gäller att bekämpa nazism och fascism, här hemma och i övriga Europa. Vi är ju det enda partiet som genom historien klarat av att samla de många människorna bakom ett budskap om demokrati, mänskliga rättigheter, humanism och tolerans.

Det är vårt historiska arvegods, och det behöver tas fram nu, när vi ser hur de högerextrema krafterna åter gör sig breda – i Europa, men också i Sverige.

Två saker ska jag säga om Sverigedemokraterna, och ta det från en person som trots allt är från en del av landet där vi haft en del med detta parti att göra.

För det första: tro aldrig att detta är ett löntagarparti. Det är det inte. Sverigedemokraterna är ett högerparti. Det visar de i riksdagen varenda dag, där de i 9 av 10 omröstningar röstar med regeringen, också i frågor som gäller löntagarnas rättigheter. Det är ett stödparti till regeringen.

För det andra: tro aldrig att detta är ett anständigt parti. Det är det inte. De må nu klä sig i kostym och slips, men så fort kameran är släckt så kommer järnrören fram. Ja, och ibland kommer ju järnrören fram till och med när kameran är på…

Det är Sverigedemokraterna som har plogat upp marken för de ännu mer extrema rörelser som vi nu ser på gator och torg, Svenskarnas Parti, Svenska Motståndsrörelsen och allt vad de kallar sig, som genom sina blotta namn faktiskt besudlar det svenska. Sverige som land är ju öppenhet, tolerans och fred – inte utestängning, våld och hat.

Men nu försöker de ta ordet Sverige, som ju idag världen över associeras med något vackert, med fred, frihet och välstånd, och göra om det till att symbolisera något fult, unket och förvridet. Det måste vi sätta stopp för.

Det är viktigt att vi vinner det här valet. Men lika viktigt är att vi trycker tillbaka de främlingsfientliga krafterna, så att de förlorar sitt inflytande och inte får fäste i vårt land. Det har alltid varit en historisk uppgift för den demokratiska arbetarrörelsen, och det är nu viktigare än på mycket länge, där måste vi lyckas!

*  *  *

Mötesdeltagare,

Den här regeringen visar nu alla tecken på att vara slut. Den samlade borgerligheten orkar knappt upp i 40 procent, två av partierna hänger på spärren. De borgerliga kan mycket väl gå mot sitt sämsta valresultat någonsin. Dagligen ser vi hur det utbrutit panik i lägret, där partierna springer åt alla håll.

Så de borgerliga må vara slut. Men de kan fortfarande vinna. Och det kan de göra, även om de gör ett rekorddåligt val. Om Sverigedemokraterna behåller sin vågmästarställning, då kan Reinfeldt sitta kvar med stöd av dem.

Det är det vi har att förhålla oss till. Vi måste upp över 50 procent tillsammans med vänsterpartiet och miljöpartiet, annars kommer vi att få det svårt att regera. Och då förstår ni ju att det fortfarande inte är hemma, det här valet.

Vi måste lägga all tid och kraft fram till valet, om vi ska klara det här. Men det ska vi ju. Jag har varit med i vårt parti i nästan 30 år, och varit med om att vinna några val – 1988, 1994, 1998, 2002. Men nu börjar det bli länge sedan, det måste jag erkänna. Den här gången ska vi inte låta det gå oss ur händerna. Den här gången tar vi dem, tack för en fantastiskt fin Första Maj! 

./.